Modéus blev förbannad, reste sig och reste hem

Modéus blev förbannad, reste sig och reste hem ihop med de andra från Jönköping. Det är tack vare Åke Talltorp jag påmindes om hur det var inför valet av lekmannaombud till Kyrkomötet 1979. Saken angick mig inte särskilt mycket, men kanske något. Nu mindes jag.

Jag valdes. Jag var prästerskapets representant och 30 är gammal. Det är en ära att vara yngst i det gamla kyrkomötet  (ersättningen för prästeståndet i ståndsriksdagen!), en ära jag delar med PP Waldenström och Einar Billing.  Jag har nu suttit i kyrkomötet i fem decennier om än med avbrott en mandatperiod. När det ska bestämmas vem som är ålderspresident har intelligenserna börjat räkna från år 1983. "Fatta, morfar!", som barnbarnet Alma skulle säga.

Tillbaka till år 1978.
Nu skulle lekmannarepresentanterna väljas och de väljande hade inte fattat det där med finesserna att minoriteter kan få vara med om de bestämmer sig för proportionellt val.  Hade 1/5 av delegaterna (32 ombud) begärt proportionerligt val, hade dessa 32 röster räckt för att få ett ombud. Med denna valmetod hade nog egentligen två ombud som inte tänkte bevara statskyrkosystemet valts in. Istället valdes idel statskyrkokramare  med krav att suppleanterna skulle vara av samma mening! I stället för de begåvade från Jönköping valdes sålunda rörkrökaren Nils Franzén, moderat, från Rinkabyholm. När det sades att suppleanterna också måste vara statskyrkokramare, fick Modéus nog och reste hem till Jönköping. Jag hade faktiskt glömt att det var så mycket stake i biskopsfadern.
Kraftfullt utgjöt han sig, talade och sade: "Vi är ganska besvikna."

Den som är intresserad av detaljer upptäcker plötsligt att av de valda lekmännen var tre moderater, en socialdemokrat och en centerpartist... Men så sa vi inte dåförtiden. Då sågs till det kyrkliga och inte parti. Att det var moderaterna som partipolitiserade, ska vi nog inte glömma. Så bereddes väg till den partipolitisering som gav oss S-majoriteter. Självfallet sa lokala moderater att det var ett rent åsiktsval och inte ett partival eller ett regionval. (Bar 21/12 1978)

Naturligtvis blev det veklagan över att jag och inte domprosten Hallgren valts in av prästerskapet. Lasse Rye försvarade själva tilltaget. Det var 230 röster mot 150 totalt sett, läser jag, men hade inte somliga av "de våra" vänt på ordningsföljden, hade Bengt Hallgren valts in. Nu blev det hedersmannen Einar Göth (128 röster) och jag (103 röster). Hallgren fick 96 och Sven Lenhoff 54. Så rätteligen fick vi 231 röster och de två havliga just 150. Inga röster blev bortkastade. Kommentarerna när Domkapitlet räknade, har jag fått mig återgivna: "Det var det värsta!" "Är dom så fräcka?"

Jag läste en del av tidningsmaterialet i går kväll. Det var intressantare än Homeland, som inte kom särskilt långt med säsongens nya avsnitt.
Tack Åke!
Kyrkoministern Hansson jagade på sedan jag beskrivit fp-regeringens justeringar av de inomkyrkliga förslagen. Jag kan inget annat se, att den debatten vann jag. Bertil Hansson och jag hade vid några tillfällen sällskap på bussen från Ersta och han beklagade att han inte hann med att följa debatten så som han skulle vilja. Fördelen med Bertil Hansson var dock att han var hederlig i debatt, i vart fall så som jag minns honom. Han var också vän med Helga Hårdstedt, som jag räknade till mina vänner. Svensk Kyrkotidning ogillade valet av mig och skrev så (Iverson och Wadensjö).

Tillbaka till år 1978
Vid valmötet i Växjö beslöts att det skulle vara tre kandidater från varje län. Nio alltså. De nominerades länsvis. Efter detta föslogs fler kandidater men bara de nio som förts fram under de länsvisa (om det nu ska tänkas vara vishet, diskuterar jag inteI skulle vara med i omröstningen. Sex av de nio i valberedningen var moderater,  ett faktum Åke Svensson i Smålandposten lyfte fram (8 dec 1978). Dåförtiden var det alltså inte riktigt vanligt eller lämpligt att lyfta fram det partipolitiska. Efter ett inlägg av Kjell Hammar, moderat, fick valberedningens ordförande förklara, att de föreslagna var av meningen att samvetsklausulen skulle slopas och de ville inte ändrade relationer kyrka-stat. Det fanns i toleransens tecken en kompromisskandidat, Marianne Björkman från Oskarshamn. Hon ville ha skiljande men var för kvinnliga präster. Hon slogs i andra valomgången ut av Nils Franzén med röstsiffrorna 87-69. Det spelade alltså ingen avgörande roll att Nils Modéus och de andra från Jönköping rest hem i protest.

Jag kan återge sista stycket i redaktör Svenssons redogörelse:
"Av de 160 deltagarna var omkring 25 kvinnor. Flertalet deltagare var i mycket stadgad ålder. Några ungdomar i egentlig mening fanns inte alls. De yngsta delegaterna, båda 32 år, var Gunnar Sibbmark, Rydaholm och Solveig Eriksson, Gislaved." Sibbmark satt i valberedningen, moderat förstås.

I augusti hade det varit prästmöte och Växjö stifts präster hade valt Jan Frithiof till Domkapitlet (Frithiof 127 och företrädaren prosten Rydeman 92 röster). Smålandspostens rubrik bar syn för sägen: "Ja till särvigningar. Kvinnoprästmotståndare har tagit över Växjö stift." (SmP 24 aug 1978)

Biskop Sven Lindegård var inte direkt glad.
Pressen var utestängd från de interna överläggningarna men väntade tålmodigt utanför. När Åke Svensson ville ha en kommentar, vägrade Lindegård. Jag läser Torsten Lindberg i Kvällsposten (24 aug)och ger bara en ingress:
När Åke Svensson undrar hur detta att media inte fick vara med stämmer med vad biskopen tidigare sagt om öppenhet, inträder ett spänt eller spännande ögonblick.
"Det är då biskopen förlorar fattningen och, enligt vittnen, vrålar:
- Akta dig, du! Du har hela tiden förstört och trasslat till allting. Du har förföljt mig hela tiden. Varpå biskopen avtågar."
Jag var till skillnad från Lindberg inte närvarande, men det har sagts mig att smockan hängde i luften. Smålandspostens insats blev en artikel av det slaget att domkyrkokomminister Jonas Fors ringde till Lindegård, som fick uppsöka redaktionen på kvällen och be om ursäkt. Annars hade Smålandsposten återgett det som nu bara Kvällsposten tryckte.

Hösten 1978 ska vi nog inte glömma bort. Här var motkampanjen mot Biskopsmötets mer samarbetsvilliga uttalanden och konsekvenserna av Ströms nyårspredikan. Det skulle efter 20 år inte vara samvetsklausul. DN visste berätta: "Attack i nyårspredikan: Kvinnostriden förgiftar kyrkan (DN 2/1 1978). Ärkebiskop Olof Sundby var inte glad.

I tidningen Barometern tackades på insändarplats de drygt 40 präster som inte ville ha särvigning för kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, den motion av Berndt Lindblad och Peter Hammarlund som prästmötet antagit. "Det samlade prästmötets beslut är en skam för Växjö stift", skrev insändarskribenten Kjell Hammar (Bar 29/8). Han slöt sin drapa: "Alla Ni präster som inte kan acceptera att vår svenska kyrka har kvinnliga präster, var vänliga och lämna henne omedelbart." Den öppna folkkyrkan tar sig ibland underhållande uttryck. Och Hammar är om inte modererad så dock moderat!

Det var betydande strömningar (kul va?) för att bli somliga av oss kvitt.
Rektorerna Gustaf Dahlbäck och Gunnar Hillerdal skrev till biskopsmötet och ville ha prästvigningsstopp (DN 8 juni 1978). Rubriken är anslående: "Olämpligt prästviga kvinnoprästfiender".
Då hade Eva Brunne (DN 12 jan 1978) gett klara besked. Här handlar det om ängsliga män som kryper bakom bibelord. "Vi ser Gud som en verksam dynamisk Gud. De ser Gud som statisk, inlåst i en bok och historisk situation." Det kanske inte är hela sanningen, men det har ju gått bra för Eva. Bättre än för de prästkandidater hon kritiserade, om man säger så.

I december kom attacken mot ärkebiskop Olof Sundby (DN debatt 15 dec 1978). "Fegheters feghet" kallas hans hållning när kvinnliga präster 20 år efter beslutet kräver sin rätt. Det var Åke Aestius (som sedermera stavar Estius och inte Carlzon), Anne-Louise Eriksson och Britt Wettle. Detta tal tyckte Sundby var orimligt.
Det har gått bra för Lollo också. Hon chefar för Svenska kyrkans utbildningsinstitut. De andra två är väl efter framgångsrika år pensionerade.

När man går till läggen, klarnar en hel del.
Vi som då tänkte att det var vanvett att försöka köra den hårda linjen, har faktiskt fått rätt.
Det ska väl på sitt sätt kunna uppfattas vara roligt?