La parola di Dio

Förseningar i går. Från Rom satt en trevlig kinesisk familj bredvid mig. Vi samtalade lite vänligt oh jag läste slut på min leopard. Väl hemma packade jag upp tyst och smög sedan in i sovrummet. Fruar behöver sova om de ska jobba. Det dröjde dock inte förrän jag kände hennes heta andedräkt mot mitt öra och hennes tunga på halsen. Det pockades på kel och smek, förstod jag. Ja, så är det att ha kooikerhund. Foxterriern bestämde sig för at det redan var tid att krypa ner i min säng och sova där.

Skönt att vara hemma men roligt att ha fått vara ute och röra sig också. Jag såg och insåg, tror jag.

Ärkebiskopens adjunkt celebrerade och predikade i en av de många mässorna i katedralen i Palermo i söndags. Återkommande talade han "La parola di Dio", Guds Ord. Här var den självklara utgångspunkten, referenspunkten och punkten at återvända till. Jag uppfattade inte att prästen körde det där med att någon av evangelisten hittat på att lägga något i Jesu mun. Kring läsningen av evangeliet sjöng församlingen sitt "halleluja". Det var inte bara en punkt som skulle aktivera församlingen utan en bekännelse, som uttryckte en förväntan: Nu får vi höra något viktigt och glädjande.

Jag medger att jag kanske inte är helt vittnesgill. Jag ska predika ett antal söndagar i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och laddar upp inför söndagarna. Kyndelsmäss och Sexagesima är höjdardagar. Kolla evangelieboken så fattar ni vad jag menar. Därmed inget ont sagt om Septuagesima. Men det finns ett kristet gudstjänstliv där det troende folket förenas i uppriktig glädje.

Folket, ja.
Det är ett gudsfolk som samlas till gudstjänst och det är denna samling som gett oss församlingar i Sverige. Utan denna egentliga samling och allra minst på sikt finns några församlingar. Kristendom är inget privat. Personligt, ja. Men personligt i gemenskap.

Några upprörs över min policy att släppa fram gräl på Bloggardag. Men vad är det som gör att somliga inte förmår uppskatta grälandet som livsform. Nå, Prinsen i boken The Leopard vet att hålla igen, men det beror endast på hans goda uppfostran. Annars uppskattar han mest när det blir oväntat och livfullt. Skulle min hållning vara en annan än den sicilianske ädlingens? Men uppgiften blir självfallet att vaska fram information ur de grälsjuka replikerna. Ibland håller ädlingen inte igen. Då går han fram som en vild elefant...

Har vi fattat det rätt att för POSK är det där med gudstjänstfirande mest en privatsak? I Mörrum i vart fall. POSK försvarar också partipolitiseringen och det noteras tacksamt. Jag menar, det är bra att få veta. Då kan vi också sluta oss till var skiljelinjerna går. Jag menar att söndaglig kyrkogång är det normala. I en bra församling finns det också en veckomässa och kanske något annat gudstjänsttillfälle. Veckomässan/mässorna är viktiga eftersom vi lever i en tid då många är på resande fot. Också på söndagar.

Här blir det problem för somliga av oss, som levt ett rikt gudstjänstliv på nära håll, men nu måste ta bilen och fara iväg. Jag ska till en högmässa som är sakramentalt säker. Då blir det inte så mycket att välja på. Min osäkerhet har jag öppet deklarerat i decennier. Ingen, säger INGEN, har bekymrat sig över den saken och tagit mig ur min osäkerhet med goda teologiska argument, dvs med hänvisning till la parola di Dio. I stället har de använt kyrkopolitiska metoder och falska beskyllningar och tänkt att detta skulle fungera. Det har det inte.

Nu tror jag inte att någon egentligen trott på metoden, men de har uppfattat att den skulle fungera om den tryfferades med lite lockande anbud - intressanta tjänster, utvecklingsmöjligheter, högre lön och större anseende t ex. Poängen är att detta är en metod utan tro. Det borde i ett kristet sammanhang vara en omöjlig hållning. Men förhållandet är, det finns inget annat ord, förhållandet är informationsbärande.

Vad behövs för en mässa?
I normalfallet människor som samlas, en församling.
Därtill behövs det bröd och vin. Något som är bröd och vin och inte bara kallas det. Byter man från en ordning till en annan ordning, en oordning, får det argumenteras för förändringen och inte bara smygas eller låtsas!
Därtill behövs det en präst, en sådan Kristus sänt oss, vigd så att det utan vidare kan uppfattas vara en präst så som Kyrkan uppfattar en präst tiderna igenom. Det räcker inte att fuska sig undan utmaningarna, hänga liturgisk utrustning på och säga att detta är en som vigts i apostolisk ordning när det just är apostolisk ordning det inte är.

Läs vigningsordningarna och fatta.
När folk tar i för mycket i uttrycken och säger sådant som uppenbarligen är osant och gör detta just i en högtidlig gudstjänst, ska man dra örona åt sig.
Då gäller det att vända sig till la parola di Dio och ställa grundfrågorna om hur Kyrkans Herre vill ha det i sin Kyrka.

Den som kommer på vad som är Kyrkans hållning, kommer därefter att få problem. Hållningen är reformatorernas. Dr Luthers t ex. Kyrkosystemen vill alltid ha lugn och ro. Men lugn och ro blir det först på kyrkogården om Kyrkan själv är levande och livskraftig. Och när sakramental osäkerhet redovisas - vad gör biskopar, domprostar, kontraktsprostar, kyrkoherdar och annat fint folk då? Talar om något annat, är stalltipset.

Nu har jag reservationslöst redovisat ett problem. Bengt Olof Dike hade valt läsa fler reservationer av mig. Nu har jag ingen reservationsrätt i Kyrkostyrelsen men jag tror mig kunna säga, att jag sagt ett och annat samt i övrigt fascinerad följt hur kyrkosystemet drivs av de partipolitiskt invalda kamraterna.