onsdag 24 januari 2018

Lögnväsen och lögnens väsende

Jag rådfrågade etikern, Dr F, för jag ville ogärna tala om "ren lögn". En lögn är väl aldrig ren? Den är oren. Dr F försökte säga: "ren och skär, men jag tackade nej. Det påminner för mycket om Herrens mor Maria. Total? Absolut? Rakt igenom? Jag vet inte. Kanske den teologiska bestämningen är mest korrekt, med versal och allt: En Djävla lögn. Denna bestämning är precis, teologisk korrekt och bara kyrkokristna, som inte behärskar det svenska språket, kan ha några egentliga invändningar. Lögnens fader Djävulen håller på. Det har jag läst i böcker.

Detta sagt tar jag mig an Kyrkoordningen med kommentar. KO 34 kap, 9§, 4p, som ni kan förstå, debiliteten att "ha förklarat sig beredd att i alla uppgifter" kommenteras. Och då får de problem, kommentatorerna.

Det är 1997 års kyrkomöte saken gäller. Jag var med då. Knepet var att skilja mellan "uppfattningar", som man får ha och "ordning" som bara är en och som man ska försvärja sig åt. Ni kommer ihåg det där med överdriven potträning och det spelar ingen roll om det är arbetarklassens främste företrädare Torgny Larsson eller friherren von Ehrenheim träder fram. "Vigningslöftet innebär ett löfte att följa denna ordning."

Just så tänkte inte 1958 års kyrkomöte. Sedan tror jag att Ragnar Persenius, som var trofast pennförare, har tänkt. Då ska man, jag påminner, förstå hans handikapp. Han hade läst den propedeutiska kursen för en jur kand, som han aldrig avlade. "Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person." Det kan man säga. Men träffar det saken? Problemet är egentligen att vigningsfrågan relaterar till Kyrkans Herre och då har dissidenterna både Luther och påve på sin sida. Om saken ska förstås så komplicerad som den är, måste alla komponenterna rätt återges.

"Svenska kyrkan godtar i fråga om giltigheten inte två uppfattningar som förenliga med sin bekännelse. Det är därför från läromässig synpunkt riktigt att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas." Klart besked men lögnaktigt sett till beslutet 1958.  Det konstrueras ett problem som löses med falsk logik.

Jag bejakar ingenting. Jag frågar om underlag för ett politiskt fattat beslut i en teologisk fråga. Jag har läst på, mer än de flesta. Då är jag obehörig. Den insikten kan göra mig uppbragt. Jag är svenskkyrklig. Det är med denna klart definierade utgångspunkt jag undrat. Och det är inte svårt att uppfatta hur dessa undring bemöts med undanglidanden och oklarheter, teologiskt skitprat och därtill svek och bedrägeri. Jag varsnar det kyrkopolitiska narr- och maktspelet. Och jag ser en uppsättning biskopar, som det vore en ärebetygelse att kalla korrupta. Det är värre än så. De är dumma därför att de hållit sig dumma.

Ska jag då hugga på Ragnar Persenius på den punkt där det gör mest ont, att han knappast alls varit församlingspräst och att han inte alls byggt församling? Då skulle han bli ledsen. Det vill jag inte. Fast det vore sant. Men skulle det inte vara vettigare för en sådan som Ragnar att beskriva problemet så som minoriteten ser det? Svenska kyrkan har gjort något som Kristus inte gett sin fullmakt till och som Den Helige Ande inte tillåter. Vad gör vi då, vi som rätt citerat påven och Luther? Hic Rhodus, hic salta!

Nu kan till domkapitlets prövning föras omständigheter av betydelse för prövningen och då heter det att det är viktigt att den sökande underrättas om samtliga uppgifter som lämnats om honom eller henne. Wolf Biermann skulle skratta. Dit har vi kommit. Men Överklagandenämnden är noga. Om en kyrkoherdekandidat bekymmersfritt skriver på men får uppföljande frågor och svarar att det faktiskt inte finns några kv*nnl*ga* pr*st*r i pastoratet så det finns inget att förhålla sig till (och skulle någon få en tjänst kan han flytta) svarar Överklagandenämnden att det svaret inte duger. Ordnung muss sein! Ledamöterna i Överklagandenämnden är av hårt virke. De skäms inte. De gör drängtjänst. Vad annat hade ni väntat. Vi har en enda ordning som lydnaden och underkastelsen gäller. Jag tycker detta är pinsamt, men så är jag också svenskkyrklig mer än de flesta.

Själva finessen 1958 var att, mot erfarenhet och beprövad forskning, mena att saken gällde en ordningsfråga och där stod det fritt att fatta lämpliga beslut. Bekännelsefrågan var alls inte uppe. Skälet är enkelt. Det gamla mötet menade sig inte ha kompetens att hantera bekännelsefrågor för de var som de var. Något sådant mandat hade heller inte Kyrkomötet i den gamla formen, det var en innovation år 1982. Hur kommer man runt nu? Jo, det är förenligt med den evangelisk-lutherska bekännelsen att införa en sådan ordning! Men den saken diskuterades inte. Tvärtom. Mot argumentet att det inte var förenligt svarades antingen med tystnad eller med en slarvig hänvisning till Maurers bok "Pfarrerrecht und Bekenntnis".

Vill jag pigga upp kan jag anföra Halvar G.F. Sundberg, den kyrkorättsligt monumentale. I bekännelsefrågor förutsätts enhälliga beslut bland biskoparna. Går inte det att åstadkomma, finns inget beslut utan en bekännelsetvist. För att slita den finns ingen instans – och det fanns inte heller på den gamla statskyrkotiden, för detta var frågor regeringen inte kunde lägga sig i. Jag kan ställa en fråga till: Om tre biskopar av tretton då fattat ett beslut som inte kan fattas, har de då inte bildat en sekt ihop med svärmandar och gnostiker? En sektbildning kan vara riktigt, riktigt stor och en kyrka kan vara påfallande liten. Var det där vi hamnade?

Tillbaka till kommentaren om kyrkoordningen. Det går inte att argumentera med att kyrkomötet tog ställning i fråga om bekännelsen när det var just ställning kyrkomötet inte tog. Vart tog den vanliga argumentationsanständigheten vägen? Aj, då. Fel frågat!
Slutsatsen om lögneriet ska teologiskt evalueras: Djävla lögn. Bra när jag kan både lite teologi och lite grundläggande svenska.

Verkar jag uppbragt?
I går hörde jag en präst, när han kollat förteckningen över 21 nyprästvigda i ett antal stift, säga: "Jag känner igen sju som präster i gammal vanlig svenskkyrklig mening." Jag sa ingenting. Har inte var och en rätt till sin egen sanning? Men tänk om det var i vanlig mening sant, det han sa? Hur ska vi få klarhet i den frågan, vi som söker? Är ett utfall på 33% godkänt tillverkningsresultat?


29 kommentarer:

  1. Trots att jag läst denna blogg väldigt länge, anser jag det behövs en definition av ordet "svenskkyrklig". Ty om det betyder att man håller sig till bekännelsen enligt Uppsala mötes beslut 1593, då är 33 procent en förvånansvärt hög siffra. Betyder det i stället att denna procent har svenskkyrklig bakgrund, är den låg.
    Stig W

    SvaraRadera
  2. Ibland undrar jag om det inte är lika illa att vara "Svenskkyrkokramare" eller "Statskyrkokramare" som att vara "folkkyrkokramare. Det går inte att vända varesig oceanångare eller expresståget på en femöring. (en 1-krona får det bli). Om det är som du säger att Svensk- stats-kyrkligheten "har gjort något som Kristus inte gett sin fullmakt till och som Den Helige Ande inte tillåter" så måste varje enskild medlem, präst eller lekman förhålla sig till det. Ett vägval "Välj Livet" 5 Mos 30, Jer 6 :16 osv. En sak blir inte "rätt" för att 6,1 miljon medlemmar tycker det eller för att " det är en tryggad inkomst". Att inte välja eller halta på båda sidor är också ett val, frågan är vart det leder? Vi måste veta varifrån vi kommer och vart vi är på väg! Var finns i dag de andliga ledarna? Prästänka

    SvaraRadera
  3. Ämbetsfrågan som en bekännelsefråga? Vilka grunder? Jag har förmodligen missat något där det står : Jag tror på det manliga prästadömet .

    Få jag be om en smula ödmjukhet . Man borde kanske akta sig att åkalla bode Kristus och Helige Ande i ett strid om nattvarden uträtad av en kvinna är nattvard på riktigt.

    Kyrkan har sedan länge godkänt och bejakat kejsarmakten som den högsta auktoriteten när det kommer till att bekräfta bekännelseskrifter. Det svenska riksdagen är förlängning av den makten . Alltså ,år 1958 riksdagsbeslut är i helt i linje med Nicean ordning. Det blev ett tillägg till Västerås 1527.Och när kyrkan började fatta egna beslut, bekräftades den tidigare 1958 s ordningen.
    Med andra ord, Svenska Kyrkan bekänner sig till ett ämbetssyn som lösgör sig från könstänkandet. Helt i linje med Paulus och Jesu budskapets ande.

    Manliga apostlar är indirekt ordning , ingen befalling. Det finns utrymme att tolka i vilken mån det indirekta är tillämpbart i tillsättning av tjänster i lägre ordning.

    Och när Paulus säger, att den okunniga flerbarnsmamman skall inte störa gudstjänsten, är inte samma sak som att den utbildade kvinnan med ordnad barntillsyn skall inte kunna undervisa församling och uträtta nattvarden.Att använda Paulus ord som fariseer är inte sjyst mot sanningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Markku,
      Hur vet du att det var en okunnig flerbarnsmamma Paulus syftade på? Och vad i all världen hade den okunniga flerbarnsmamman hittat på som fick Herren att ge budet med den extremt starka markeringen att den som inte erkänner detta, kommer Gud inte att erkänna?

      För övrigt är det onekligen intressant med dessa kommentatorer som uppmanar andra till ödmjukhet och själva uttalar sig tvärsäkert.

      den Lea

      Radera
    2. Javisst Lea, visst är det? Berit

      Radera
    3. Försöker John-Berit vara spydig? Och i så fall varför?

      den Lea

      Radera
  4. Vilket syfte har bloggaren?

    Löftesbrott? Ordet upprepas som vore det kopierat av en skrivare!
    Lögn och lögnväsen! Även de flitiga ord i bloggarens texter.

    Har ni märkt, kära läsare, att allt i dessa utgår ifrån hur Svenska kyrkan var FÖRE 1958 och att den EFTER detta år har gått i fel väg? Beslut efter beslut under 1990-talets senare år påstås ha brutit mot löften 1958, mot den tolkning av besluten då som bloggaren uttolkar på sitt sätt.

    Det är som hade inget hänt i Svenska kyrkan och samhället under 45 år. De oundvikliga frågorna till den person, tillika med en gedigen ledarprofil i samma kyrka, blir då de här:

    -I vilket syfte sätter Dag Sandahl dessa återkommande texter om löftesbrott på pränt? Har han själv i KM försökte ändra på tingens ordning, dvs exempelvis föreslagit att man skall stryka den aktuella KO-paragrafen? Och vad tror han sig uppnår med alla upprepningarna om löftesbrott?

    Jag var med 1958, bloggaren också. Menar han att Sverige och världen i dag är densamma som de var 1958? Har han hört talas om ordet "reformering"?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den som söndag efter söndag bojkottar och skolkar från svenska "kyrkans" gudstjänster bör vakta sin papegojtunga. Noga. /John

      Radera
    2. -Óch den som oavbrutet pladdrar om andras papegojtunga, bör noga vakta sin egen!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Ibland undrar jag om inte BOD hellre hade sett att riksdagen tagit över beslutanderätten från kyrkomötet 1957?
      Riksdagen representerar ju hela befolkningen och borde väl då ha beslutanderätt över hela landets kyrka?
      Ändringar i KO, handbok och motioner om miljö skulle väl lika gärna kunna tas i riksdagen när det ändå är partikanslierna dom bestämmer utfallet?
      Då skulle vi åtminstone slippa lögneriet från ÄB (högsta möjliga kvalitét!) och illusionen av en från staten fri kyrka.

      Radera
  5. Jag har argumenterat emot idiotförklaringen och reserverat mig mot den i omgångar. Visste inte Dike det? Var han med? Läser han inte betänkanden och förslag men inte heller protokoll?

    SvaraRadera
  6. BOD,

    "Jag var med 1958, bloggaren också. Menar han att Sverige och världen i dag är densamma som de var 1958? Har han hört talas om ordet "reformering"?"

    Kanske borde Du erinra dig att det du kallar "Reformering" inte var en "reformering" utan omformering.

    Är Du alltid lika vårdslös med fakta?

    //HH

    SvaraRadera
  7. Men syftet med upprepningarna då?

    -Denna viktiga fråga förbigår bloggaren med tystnad. Att upprepa ordet "löftesbrott", avseende en tolkning av det om skedde för 60 år sedan, ändrar ju inget i den nuvarande kyrkliga ordningen, eller hur?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Djävulen bor i detaljerna. /John

      Radera
    2. Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma slå ...

      Om dånet tystnar, sker inget utbrott. De skyldiga vill alltid se framåt, och bortse från det som varit. De utsatta förutsätts snällt delta i det fortsatta bedrägeriet på de skyldigas sida.

      Αλέξανδρος

      Radera
  8. Liksom både bloggaren och BOD var jag också med 1958. Jag minns tydligt talet om "två hedervärda" åsikter i ämbetsfrågan, liksom löftet om "hemortsrätt" för båda riktningarna. Någon "bortre parentes" nämndes aldrig och "särvigningar" arrangerades länge. Löftet gäller dock inte längre. Vad har BOD:s för benämning på skeendet?/Paul

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, långt ifrån någon bortre parentes, så skulle ju löftet gälla till evärdlig tid. Det vet jag även om jag inte var med 1958.

      den Lea

      Radera
    2. Paul och Lea!

      -Ni menar tydligen att inget någonsin kan ändras? Riksdagen och andra beslutsförsamlingar ändrar varje år tidigare beslut, samtidigt som det också finns något som heter omförhandlade kontrakt och uppgörelser. Nuvarande kyrkoordning (KO) fanns inte 1958, för att nämna ytterligare en faktor i sammanhanget.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Guds ord förbliver evinnerligen?

      Radera
    4. Nu skriver BloggarDag som vore han en Kristen och inte en kyrkodemokrat.
      Vad har Guds ord med Kyrkoordningen att göra?
      För en kyrkodemokrat är det självklart att alla delar av Kyrkoordningen kan ändra av demokratiska beslut.
      En kyrkodemokrat är samtidigt förvissad om att beslut kan ändras tillbaka, även om de gällt sedan 1958.
      Eller också kan de tolkas "narrativt" om de så gällt sedan 381.

      Radera
    5. Hr Dike brukar ju själv hävda att beslut inte kan ändras? Men visst kan de det, dock kan inte beslut som är utlovade att gälla till evärdlig tid ändras utan att detta innebär ett löftesbrott. Det borde t. o. m. hr Dike begripa.

      den Lea

      Radera
    6. BOD - I all korthet: naturligtvis kan somligt (dock inte allt!) förändras. I en kristen kyrka bör sådana förändringar - som naturligtvis måste vara förenliga med Bibel och bekännelse - växa fram naturligt bland kyrkfolket och beslutas av kyrkans egna ledande funktioner, utan intervention eller tvångsåtgärder från utomstående, rent sekulära krafter. Så gick det emellertid inte till i det fall Du syftar på./Paul

      Radera
    7. BOD - Ledaren "Hur förändra det som blev fel" i SPT 2/2018 rekommenderas! Se: http://www.pastoraltidskrift.nu/
      Paul

      Radera
    8. Och, BOD - hur benämner Du förfarandet? Lögn? Eller..?/Paul

      Radera
  9. http://friapsalmboken.blogspot.se/2015/05/idag-pa-apostoliskt-vis.html

    http://psalmboken.blogspot.se/2018/01/218-du-herre-har-kallat-mej-glad-vill.html

    SvaraRadera
  10. Samvetsklausulen:
    Därefter uttalade utskottet: ”Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget att hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin samfällda mening framhålla, att präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga dem.

    Ganska tydligt löftesbrott tycker jag.

    Nilak

    SvaraRadera
  11. BOD

    Hur vore det med klart besked och inte faktaförvrågning? Vad finns det för "Tolkning" i löftet som gavs. Det är och förblir bara en sak. Ett löftesbrott och handlar inte om tolkning.

    Som jag skrivit förut- var du lika vårdslös med sanning och fakta när du agerade murvel? Att Du som politruk inte känns vid sanning- ja det är väl en yrkesskada som du tydligen delar med ett stort antal murvlar.

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, HH, herr Dike har inga besked att lämna dig, inte den här gången heller. Herr Dikes uppgift är blogg-provokatörens. Dvs, en som bara är ute efter att förvränga och förstöra diskussionen så mycket det är möjligt. Detta är ett växande borgerligt debattbeteende.
      Herr Dike stiger maniskt upp tidigt i ottan för att "läsa" dagens blogginlägg. Ibland läser han det så hafsigt och slarvigt att han helt missar poängen och svarar på något helt annat. Alternativt uttalar sig om något han inte har en aning om.
      Provokatören Dikes taktik går ut på att tidigt slänga in sin dagliga hundskitpåse. Sen följer han med så länge det roar honom, dvs intellektuellt förmår att följa med. Blir det för komplicerat drar sig herr Dike undan. Det blir heltyst och inget i den från början så "viktiga demokratiska debatten" bemöts längre. Taktiken känner vi igen sedan otaliga gånger. Ibland kan den föregås av några harmsna vädjanden om “hyfs och stil i debatten”. I det läget har herr Dike absolut ingen ammunition kvar längre. Har han blivit alltför påpucklad händer det att han kan sura en hel dag efteråt innan han återkommer.
      Jag tror att du, HH, kan ha en poäng i att denna taktik att ljuga och förvränga mycket väl kan sitta kvar sedan tidningstiden. Så går det hur som helst till på en borgerlig tidningsredaktion.
      BloggarDag är numera det enda forum herr Dike släpps in i. Här har han garanterat och obegränsat spelrum, då och då under patetiskt åberopande av “åsiktsfrihet”. Herr Sandahl matchar herr Dike som hand i handske. De tu äro som ett. Herr Sandahl betraktar herr Dikes inlägg som mycket värdefulla och ser det som för oss andra tveklöst är Enfald som den dyrbaraste Mångfald (enligt sedvanligt jante-mått). Med andra ord en variant av kejsarens nya kläder. Denna åsikt torde herr Sandahl vara helt ensam om. Förutom de få skumraskfigurer som poppar upp som herr Dikes alldeles egen doakör när det riktigt bränner till.
      Man kan då undra varför man dagligen ska behöva utsättas för denna mörrumska morgonterapi. Den avgörande delen av svaret är att det viktiga för herr Sandahl är att få så många besöksklick på bloggen som möjligt. Svårare är det inte.
      Hujeda oss. /John

      Radera
  12. Markku, vad har du fått såna idéer ifrån? Sveriges riksdag, HM Konungen eller kejsaren har aldrig varit en del av Kyrkans läroämbete och avgjort Kyrkans lära i den Heliga Skrift eller Tradition. Om man ser det som att det är Sveriges riksdag som avgör läran är det en annan religion.

    Jesus utsåg, endast män till apostlar, gav dem och i uppdrag att med hans fullmakt fira eukaristin varmed de samtidigt gavs vigningarna sakrament. Mot denna bakgrund har frågan om kvinnans tillträde till prästämbetet avgjorts för all evighet. Men som jag skrev i en annan tråd, även lekmän oavsett kön, kan ge undervisning.

    Jonas M

    SvaraRadera