Befriar till förändring

Söndagen efter Jul blir ingen höjdare av det enkla skälet att denna söndag är nyårsafton. Gudstjänstutbudet är klart begränsat. På ett mer småländskt sätt: Den kyrka som har vett att plocka till sig ett rätt ansenligt belopp av mina surt försnillade medel levererar inte till fyllest. Till fyllest vore väl en anständig högmässa på 25 kilometers avstånd från min boplats, eller vad tänker ni? Förr i världen var det högmässa (med eller utan HHN) i en kyrka på några hundra meters avstånd från min boning och var vi å lantegendomen fanns en kyrka med högmässa på 2 eller 3 km avstånd vilket håll vi än körde på. När Kyrkan firar, blir det så. I ingendera kyrkan finns nu regelbunden gudstjänst och när det firas någo,t tror jag mig ha skäl att ifrågasätta autenciteten. Lite olycklig är jag allt. Hade jag bott centralt i Västerås hade jag dock varit olyckligare och med detta tröstar jag mitt hjärta.

Vad hände? Domprosten fattade inte vad som hände. Det är nästan som i en klerikal roman av Susan Howatch. Och så blev hon ledsen om hon sårat någon. Annars upplevde hon att hon själv blev sårad av alla onyanserade ifrågasättanden. Detta förtäljdes offentligt så att ifrågasättarna skulle ha vett att skämmas kan man förmoda, om man är lagd för förmodanden.

Jag återvänder till två teman. Det första att det som sker i Svenska kyrkan numera händer fullt konsekvent. Jag misstänker att Anders Nygren hade rätt, när han konstaterade att Svenska kyrkan växlade in på främmande spår, gnostikers och svärmandars. Givet att han verkligen hade rätt är det vi ser helt konsekvent. Allting går igen, som Karl Gerhard sjunger. Hereseierna är intra muros. Var skulle de annars vara? Heresierna framställer sig alltid som fromma, ja till och med som lite frommare.

Det gör det andra temat viktigt. De avgjorda kristna provtänker och provsmakar de nya orden för att se vad som passar. Det ligger i själva avgörelsen som livshållning att tänka så. Jesus är någon i historien, för länge sedan alltså. Trons Kristus är större (och aktuellare?) och han ska beskrivas och berättas om i varje tid med nya ord och med nya sånger. Då gäller som villkor ett öppet och förnyande samtal som ett "försök att bidra till att göra Guds ord levande bland oss". Just detta är avgörelse, den som de avgjorda kristna engagerar sig för.

Vad gör de omvända kristna? De tänker ihop med Kyrkan i alla tider, hittar samtalspartners i historien och gläds över repliker fjärran ifrån. Psaltaren blir samtida. Jesus är Kristus. Trons Kristus är inte större än Jesus, som är Gud och människa. Ibland får en omvänd kristen pejl på sammanhang och undrar: "Varför har jag inte fattat detta tidigare?" Då hörs som en viskning: "Du har inte behövt fatta det tidigare." Det gör livet spännande för det är bokstavligen sant att Jesus Kristus sänt sin Helige Ande att hjälps oss. Vi befrias inte så mycket till förändring som de avgjorda tror utan till förnyelse. Och det är inte de omvända som gör allting nytt om man säger så.

En omvänd kristen behöver inte vara självupptagen och inte heller särskilt aktivistisk. "Trogen insedd sanning" är grundhållningen. Så skapas en sund distans till samtiden, som alls inte är så märkvärdig som folk tror. Den moderna människan av idag är lika modern som den moderna människan av igår var. Utifrån den insikten har Kyrkan grundat universitet eftersom tron vill förstå och måste få veta. En sådan hållning blir alltid lite distanserad när de glada tjommarna dyker upp med förenklingar av komplicerade frågor. Då avslöjas vad de inte brytt sig om att sätta sig in i. De vill väl men utan möda!  De omvända kristna kan inte handskas lika enkelt med Guds rikes hemligheter. Varför skulle de?

Då dyker denna söndag efter jul den enkla frågan upp: Är de omvänds kristna i Svenska kyrkan nu befriade till förändring? Är det läge att börja tala mot de samtida heresierna också genom onyanserade ifrågasättanden, dvs ifrågasättanden av exakt det slag Martin Luther, den onyanserade, stod för? Ska det sägas rent ut att den liberala teologi som torgförs i Västerås aldrig någonsin kommer att få några andliga barn - och inte ska ha några heller? Är det läge att öppet och ihärdigt häckla all finkristlighet och driva konflikter till uppgörelser? Hur tacksamt blir det då med besvärjelsen att det teologiska engagerar och skapar debatt? Låt oss pröva! Stalltips: de blir vansinniga på oss.

Nu är det söndag med alla de regulationer som Strukturutskottet beslutat om så det är väl bäst jag stannar här. Men i morgon är det nytt år och jag står fri från det kyrkopolitiska hänsynstagandet. Då ska jag sluta kalla skitstövlar för skodon, eller hur var det nu?