torsdag 1 februari 2018

Acne spiritualis

Det latinska begreppet för en finsk präst eller biskop torde vara acne spiritualis. Och medge att vi vet alltför lite om kyrkolivet i Finland. Hur kan det komma sig? Nå, på ärkebiskoparna Wikströms och Werkströms tid var det annorlunda. Då var dåvarande kyrkostyrelsen över till Helsingfors för att samtala och på forskningsbas skedde motsvarande med folket vid akademien i Åbo. Jag har en känsla av att ett grundläggande fel, men på sitt sätt samtidigt en förtjänst, är att vi har personkontakter men dessa förs inte vidare till fler personer. Vi är nöjda med våra vänner i Finland, de vi har, och bjuder inte in fler i gemenskapen. Kul förstås men suck. Och detta gäller det ekumeniska livet i stort. Hur ska personsambanden kunna bli strukturer som ändå inte struktureras och därmed cementeras som byråkrati? Jag vet inte.

När det gäller den offentligt avlagda otrosbekännelsen från ärkebiskop Mäkinen är jag nog lite skakad.  Den kommer i en intervju när han ska gå i pension och finnarna får besked: "Tror inte på en personlig Gud". Nähä. Det gör jag. På Jesu Kristi fader och min, för jag är döpt i Jesu namn. Ingen tillflykt är som denna, öppen står min Faders famn. Utan denna tillförsikt ska alltså en ärkebiskop stolpa fram i processionerna och låtsas tro något han inte står för. Tycker jag inte synd om honom? Jo, på djupet. Och någon nämnde primus Richard Holloway, som jag mött och vars memoarer jag läst med ungefär samma vemod. Utanverket och en slags andlig vana bevaras, men innehållet har eroderat. Jag försöker inte göra mig märkvärdig, jag vet att jag inte kan tro. Men jag har lärt mig att Guds gode Ande vill hjälpa mig. Det har jag läst i Luthers förklaring till tredje artikeln i trosbekännelsen. Vad drar jag för slutsats av detta? Att vi borde tala allvar på djupet. Radikalteologin är inte radikal nog, den ger ingen glädje och ingen tilltro.

En flitig kommentator misstänker tydligen att Bloggardag begränsar Svenska kyrkan till en handfull namnkunniga präster samt Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp. Kanske är det en skämtsamhet men i varje skämt ligger ett uns av sanning, tror jag. Men i detta inget!

Dag Sandahl, för att ta ett exempel, skulle kunna beskrivas som en präst som rätt idogt hållit kyrkdörrarna öppna, i 13 år slitit i ett källarkapell (i efterhand undrar jag varför han gjorde det och inte gav sig iväg och gjorde karriär med bättre lön, villkor och pension) och haft en slags apostolisk mission som mönster för prästeriet med krogpredikningar och det som sällan eller aldrig nämns, varit idégivare och den som skrev utkastet till Lilla boken om kristen tro. 3 miljoner ex till svenska folket. Jag kan väl fatta att detta aldrig ska nämnas för då skulle ju kyrkväsendets lögnaktighet demonstreras. Det var inte de högkyrkliga som var de ofolkliga. Han behöver inte applåder för insatserna utan kan tänka som Söderblom att vi bara är ringa tjänare. Det som besvärar mig är lögnerna. På samma sätt som detta att han inte blev rätt citerad av Dagens opinionsredaktion och sedan polemiserad mot på ett löjligt sätt och med en falsk utfästelse, en som inte kostade tidningen någonting. Jag ogillar detta och jag ogillar därför opinionsredaktören hjärtligt.  Det är gott och kristet att ogilla somliga inflammationer på kroppen när man är på cykelsemester på Gotland, om man säger så. Låt mig säga det enkelt: Bloggardag är inte en okritisk beundrare av Dag Sandahl men en beundrare!

Detta skulle också kunna sägas om Bloggardag och Thomas Grahl, en idog bäver i murvleriet och nu på trycket i Torsdagsdepressionen. Han ställer ut Antje, Wanja och Helén, som envetet underlåtit svara på hans frågor om kyrkobyråkratin. Hans underliggande tanke tycktes vara att i Kyrkans Hus löper en herrelös byråkrati amok. Alternativen blir två: svara eller tiga. Men var valet av strategi verkligen klokt? Med frågorna ställda till Antje som ärkebiskop, Wanja som främsta förtroendevalda  och Helén som generalsekreterare blir ju frågan vem som kan offra vem om vi hamnar i en Eliasson-situation. Där stod regeringen fri. Svenska kyrkan har inte riktigt den möjligheten. Men någon bär väl ansvar och borde träda fram och svara? Givet att frågorna inte var för svåra för att ge ett svar på.

Torsdagsdepressionens rapport om utträden kommenterades av opinionschefen. Slutsatsen blev tydligen att om man upplever sitt kyrkomedlemskap som relevant och avgiften som rimlig, står man kvar som medlem. Gör jag det? Tusentals kronor till Moheda församling, vars tjänster jag föga nyttjar och ett kyrkosystem som alienerar mig dagligdags – är inte detta den bittra sanningen?

De fokuseringar på lokalplanet som opinionschefen menar bör göras, riktar sig inte alls till en sådan som mig. Undervisningen ska riktas mot familjer (dop och dopuppföljning), konfirmander och unga ledare. Lika illa på stiftsnivå. Erbjuda ett strukturerat sät att arbeta med konfirmander och unga leare.PÅ nationell nivå ska kyrkoavgiften ses över. Jaha. Och med färre medlemmar, fortsatt många hus och många anställda? Maxtaxa och kanske ingen avgift alls – är det inte rimligt? Det borde de flesta kunna anse, menar opinionschefen. Kunde det inte också anses rimligt att vi betalar efter förmåga, dvs alldeles rakt av som nu? Men vad med skillnaderna? På norra Öland kostade medlemskapet mer än vad det "normalt" gör. Färre medlemmar och hög andel pensionärer gör sitt så att kyrkoavgiften får sättas i högläge. På somliga ställen i landet är kyrkomedlemskapet kostligare. Opinionschefens lilla skjutövning denna torsdag var kanske träff i tavlan men inte mer än så. Situationen är värre, mycket värre. och den är på många sätt självförvållad. Jag kanske återkommer till det temat någon gång.



36 kommentarer:

  1. Några hundralappar om året kan väl medlemskap i Svenska kyrkan vara värt. Men inte mer!

    Göran Holm, f d kommunalråd i Vellinge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det håller jag helt med om och några tusenlappar per år är väl rimligt för att skala ner på den horribla kommunala byråkratin och låtsasverksamheter samt för att bli av med absurt överbetalda inkompetenta yrkespolitiker!

      Antony

      Radera
    2. Nåja, "ett par hundralappar" betalar även jag fast jag inte är medlem. Men då kallas det "begravningsavgift"./Paul

      Radera
    3. Begravningsavgiften motsvarar väl minst 1500:- för en medelinkomst?
      Antony

      Radera
    4. Nej, Antony, den begravningsavgift som jag blir debiterad ligger i spannet 200-300 kr per år./Paul

      Radera
  2. Bloggardag återkommer till ärkebiskop Mäkinens tro eller otro. Jag har kollat tre olika intervjuer med honom med anledning att han skall pensionera sig. Det har var många intervjuer. Han pressas hårt om sin tro. Mäkinen återkommer flera gånger att tron på Gud har alltid varit en självklarhet för honom och likaså att hålla sig till det Apostoliska .
    Utifrån vad jag har läst nu från flera håll, misstänker jag att någon översättningsmaskin har inte översatt honom korrekt. Han tror vist på en personlig Gud .

    SvaraRadera
  3. Tja, Markku - jag litar nog på Dag här. Det låter tyvärr inte (längre) osannolikt att en ärkebiskop har en mer sofistikerad gudstro än "Jesu Kristi tro". Hur är det K-G Hammar utan större ekumeniskt rabalder - bortsett från den högst tillfälliga s.k. jesusdebatten - brukar skriva och orera? Gud är inte ett substantiv utan ett verb. Gud finns inte, jag tror på honom. Kristus är en tankekonstruktion. Vad som egentligen hände kan vi lämna därhän. (Osv. Osv.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anders H. Nu pratar vi om den finska ärkebiskopen och vad han har yttrat om sin tro. Den finska kyrkliga kulturen är helt annorlunda jämfört med den svenska. Den finska kyrkliga kulturen är marinerad av gammal lutherdom och av fem olika väckelserörelser och Mäkinen är fast förankrad i den mullen.

      Vad jag undrar om är ,att vilka källor har Dag ? Jag har följt den finska och svenska kyrkliga debatten ett antal år och jag tror mig att veta vilka källor är pålitliga.Men jag undrar vilka källor Dag har? Är hans finska kontakter från Missionsstiftet , den finska motsvarigheten till Missionsprovinsen? Hah, dom är lika elaka mot finska biskopar som Dag är mot svenska och kan komma med dylika påstående.

      Radera
    2. Markku, jag läste den finska publikationen och fick hjälp av en fin finska att förstå. Orden står där, korrekt översatta. Och i samtiden är inte Mäkinen ensam om sin hållning, Jeniks, Holloway och Spong är andra exempel. Citerar jag en vitt spridd tidning, vet vi vad många goda finnar får veta och anar hur de tänker. "Om inte ens ärkebiskopen tror på en personlig Gud, då är det inget att bråka om att vi inte heller tror." Lätt som en plätt att förstå.Eller på finska "lättinnen plättinnen!"

      Radera
    3. Vill du kanske berätta vilken text det var? Jag insisterar att uppfattningen , som du återge är helt främmande för Mäkinen.
      För säkerhets skull har jag har kontaktat Finland och med personer vilka är garanterad sakkunniga och dom känner inte igen vad du vill påstå här.
      Även artiklar kan vara illa sinnade, som du väl vet och skrivarna kan ha en egen agenda ,vilket du också vet.

      Radera
    4. Men vad sa man i Finland. Tror Mäkinen på en personlig Gud trots vad han svarat journalisten och är trons språk för honom platt och tomt eller innehållsrikt och meningsfullt? Vad har han då gjort för att korrigera den populära bilden av hans teologi i media?

      Radera
    5. Hörö nu!
      Jag märker att det råder en språklig misförståd. Ta Ammulehtis rubrik att börja med. Det lyder:Kari Mäkinen on arkkipiispa ,joka ei koskaan ole tullut uskoon. Översätningen är: Kari Mäkinen är en ärkebiskop som aldrig har kommit till tron. För finska öron handlar det om en ömsint pik för väckelsekristna som hävdar att den enda rätta tron kräver en frälsningsupplevelse a la Livets Ord.

      Sen, när man läser texten framkommer ett förtydligande, nämligen att han har aldrig haft ett komma till tron-upplevelse eftersom han har alltid haft tron.

      Vad då populära bilden?Det finns inget behov att rätta till något son aldrig har varit fel. Den populära bilden av honom är att han är en djupt troende präst och biskop, relativt långt i från liberalismen a la Sverige.

      Du får skaffa fram ditt ursprungs texten eftersom ,att t ex i Aamulehtis text förekommer ingenting som tyder på ,att han inte tror på en personlig Gud.Han står synnerligen rakryggad i sit ska vi säga vittnesbörd om sin tro.
      Texten är helt klar och det krävs en illasinnad läsare att läsa fel.Förslagsvis någon som är i konflikt med den finska kyrkan i och med att även den finska kyrkan har kvinnliga präster?
      För honom är Bibelns texter oersättlig källa för tron och likaså den Apostoliska trosbekännelsen vilket han betonar särskilt hårt.

      Vill man hävda om kyrkans förfall i Finnland , då får man ha andra argument än Kari Mäkinens eventuella brister i tron.

      Radera
  4. Sen är det som Dag skriver - de flesta biskopar och ärkebiskopar (utom möjligen K-G) har lärt sej att fortsätta uttrycka sej på klassiskt sätt. I varje fall när de talar till bönder. Men förtroendeklyftan börjar bli avgrundsdjup.

    SvaraRadera
  5. Åjo, det kan det för ett av landets tidigare högst betalda kommunalråd!

    -Klaga inte på kyrkoavgiften, Göran Holm, Du som på sin tid kunde stoltsera med såväl en rekordlön som kommunalråd som en ståtlig kuse att göra entré på.

    Svenska kyrkan är värd uppoffringar och blir glad om Du ställer Dina erkänt duktiga resurser till gagn för kampen mot synd, girighet, ondska och högmod!

    BENGT OLOF DIKE.

    PS. Vad gäller Dags arbete i det tysta applåderar vi gärna honom och är tacksamma för att han stannade i systrarnas kapell i Kalmar och offrade karriär och högre lön! Äras den som äras bör!

    Sedan är det en annan sak om offrandet var självvalt eller påkallat av s k yttre omständigheter gällande exempelvis teologiska synsätt.DS

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nåjo, BOD, nog kunde Dag ha gjort som flera andra f.d. "bekännelsetrogna" präster, och ha ändrat eller dolt både sin ämbets- och sin äktenskapssyn (för att nu ta de exempel som väl i Dina ögon är de mest anstötliga). Det kostar på att vara ärlig! Lyckligtvis känner jag ytterligare några präster som inte sålt ut sin tro, så en och annan bland SvK:s prästerskap har jag fortfarande respekt för./Paul

      Radera
    2. "Klaga inte på kyrkoavgiften" hycklar herr Dike som i likhet med alla andra "förtroendevalda" kålsupare lätt kan dra av den i deklarationen som utgift för inkomstens förvärvande.
      Som "förtroendevald" behöver man inte ens vara medlem. Det räcker formellt att man är medlem på själva valdagen för att bli invald.
      I "kyrkan" behöver man inte alls gå. Det har herr Dike bekräftat otaliga gånger om söndagarna här på bloggen.
      Folkkyrkohyckleriet i ett nötskal! /John

      Radera
    3. John,
      Sluta sprida saker som inte är sanna !
      1. KO 33kap §10 är helt tydlig med att om du inte lägre är valbar(exempelvis om du utträder) så upphör ditt förtroendeuppdrag.
      2. Man kan inte dra av kyrkoavgiften i deklarationen
      Skärpning tack !!

      Radera
    4. John, jag har rättat Dig tidigare och får tydligen göra om det: förtroendeuppdrag upphör direkt om man utträder ur Svenska kyrkan.
      Kh på landet

      Radera
    5. Det var väl ändå ett slag under bältet?

      Radera
    6. Vid en juridisk överprövning står svensk lagstiftning ALLTID över "kyrkoordningen". Det innebär:
      - att den som en gång har blivit vald behåller sin plats valperioden ut.
      - att utgifter för inkomstens förvärvande är avdragbar.
      /John

      Radera
    7. Nej, John, på den punkten har du fel. Svenska kyrkan är, i stort sett, att betrakta som en ideell förening och den som lämnar Svenska kyrkan mister sitt förtroendeuppdrag. Inte heller föreligger det någon avdragsrätt för kyrkoavgiften.

      Radera
    8. Så om jag är anställd på AIK:s kansli skulle jag kunna dra av medlemsavgiften till AIK i min deklaration? Har aldrig hört talas om någon som lyckats få igenom det. Men jag har ju å andra sidan inte hört allt.
      /Per H

      Radera
    9. John, då får du gärna visa
      1. Vilken lag som gör att man kan sitta som förtroendevald fast man ej är medlem
      2. Vilken lag, eller bara ett enda dokumenterat exempel räcker, att en förtroendevald får dra av kyrkoavgiften i deklarationen.
      Upp till bevis, om du någonsin ska tas på allvar i framtiden

      Radera
    10. John, Du är ute och cyklar! En skatt (t.ex kyrkoskatt, även om den kallas medlemsavgift) kan väl inte vara avdragsgill gentemot en annan skatt? Får jag göra avdrag på den statliga skatten därför att kommunalskatten är hög? I så fall är jag tacksam för tips!/Paul

      Radera
  6. BOD,

    "Sedan är det en annan sak om offrandet var självvalt eller påkallat av s k yttre omständigheter gällande exempelvis teologiska synsätt.DS"

    Självvalt? Tja, han hade nog större anledning att referera till politruker a´la Dig och av havliga prelater anpassade till desamma politruker.

    //HH

    SvaraRadera
  7. Pst! Nu blir det billigare att köpa elcykel...
    Pelle S.

    SvaraRadera
  8. En viktig påminnelse!

    Bloggarens varning för höga medlemsavgifter och stora skillnader i dem mellan församlingarna leder osökt in på historien, den som han för övrigt ofta återvänder till.

    -Aldrig under statskyrkotiden fanns sådana här resonemang, varningar och rädsla för höga avgifter.
    Medlemskapet var en självklarhet, kyrkan var starkt förankrad i nästan varje medborgares själ, präglade stad och bygd och var en ständigt närvarande del av historien och nuet.

    Den som är klok och blickar tillbaka ser de fantastiska fördelarna. Den det icke gör, präglas av prestige, ovilja att erkänna sanningen och verkligheten.
    Sensmoralen är alltså att aldrig ändra ett vinnande lag!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det kom ju en rapport som visar att det ändå inte är för den höga avgiften folk, främst yngre och medelålders män, går ur kyrkan, utan för att de inte tror som kyrkan och att den inte säger dem något.

      Radera
    2. Men staten ville ju inte behålla detta äktenskap med kyrkan.
      BOD kanske kunde återge statens argument för skilsmässan för att få balans i argumentationen?

      Radera
    3. Göran Persson var emot skilsmässan!

      Peter T:s fråga kan egentligen besvaras med ett enda ord: inga!

      Alltså inga bärande argument. Statsminister Göran Persson var emot skilsmässan, och hans kyrkominister, Marita Ulvskog deklarerade efter det förödande skilsmässobeslutet i Sigtunas aula 1995, att hon minsann var socialist och - som jag då tolkade saken - inte var särskilt intresserad av kyrkan. Centern, som vid den tiden var Perssons hjälpgumma i regeringen, hade i grunden ett utmärkt förhandlingsläge, eftersom partiet kunnat hota med att hoppa av det samarbetet, om skilsmässan drevs igenom.

      Centerns Anders Svärd var partiets "bov" i dramat och - kan man drastiskt uttrycka saken - bäddade för skilsmässan, trots att hans grupp i KM nästan helt var emot den. Men Svärd presenterade vad hann ansåg vara en bra lösning för kyrkan, som till slut - efter ett stormigt gruppmöte i just Sigtuna - motvilligt accepterades i hans grupp. Tyvärr var det inte KM-gruppens starka C-kvinna, Stina Eliasson, som satt med som förhandlare; då hade det inte blivit någon skilsmässa, är jag övertygad om.

      Men några sakargument för skilsmässan angav ej staten, Peter T. Högkyrkligheten och missionsförbundarna gjorde däremot det, fast de var, som vi ser och som man säger också i Småland, åt skogen!

      Skall man spetsa till anklagelsen, kan man faktiskt säga att de bidrog till att sänka den trygga och stabila folkkyrkan. Bloggaren bestrider förstås anklagelsen, men får svar på tal av verkligheten. Den är i frågan hans och högkyrklighetens värsta fiende.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. Nu är det ju så att hr Dikes 'verklighet' bara finns i hr Dikes egen lilla värld. Så att ha den som fiende är knappast ett problem, snarare tvärtom.

      den Lea

      Radera
    5. BOD påstår på fullt allvar att inget av partierna i riksdagen som röstade för skilsmässan (med förkrossande majoritet), hade några som helst argument för sitt röstande.
      Det där är historierevisionism min käre Bengt Olof Dike. Skäms på dig!

      Radera
  9. "Medlemskapet var en självklarhet, kyrkan var starkt förankrad i nästan varje medborgares själ, präglade stad och bygd och var en ständigt närvarande del av historien och nuet" kluckar herr Dike.

    Ha ha haa! Så desto mer märkligt att den utkorade fårskocksvalde idag inte finner "kyrkan" värd ett enda ynka besök när söndagen kommer.

    Ett sånt skamlöst hyckleri! /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. BOD menar nog tiden för Karl XI:s "teokrati", det är nog egentligen häxbränningar och avrättningar av katoliker som han saknar?!
      Antony

      Radera
    2. Antony, det är väl dessvärre så att varje kyrkosamfund, till och från, har sin variant av inkvisition.

      Radera
  10. Härlig ironi att bliggardag berättar att Dag tycker han blev ett åtlöje i cykelfrågan. Jag trodde inte bliggardag skulle bry sig, just han som älskar att försöka göra sina motståndare till just åtlöjen i sin polemik.

    SvaraRadera