Antje tänker verkligen så

Svenska kyrkan är inte Israels fiende, skriver Antje i ett svar till Israels ambassadör, men Svenska kyrkan har en officiell hållning i frågan eftersom det finns ett stort engagemang för Israel och Palestina. "Därför har ett positionsdokument tagits fram av, (kommatecknet är Antjes! DS) den av kyrkomötet valda kyrkostyrelsen – enligt den demokratiska ordning som Svenska kyrkan arbetar efter." Vilken är den officiella hållningen? "Vi driver och främjar arbete för en rättvis fred." Sedan kommer det allra bästa: "Samtidigt står det enskilda medlemmar, frivilliga och anställda, fritt att uttrycka andra åsikter." Annika Borg nämns som ett exempel på att många röster hörs.
http://www.dagen.se/debatt/arkebiskopen-svenska-kyrkan-ar-inte-israels-fiende-1.1159181

Men hur är det med den officiella hållning som medlemmarna står fria från?
Positionsdokumentet antogs den 15 december 2016 med siffrorna 12-3 i kyrkostyrelsen. Som ersättare kunde jag skriva en särskild mening:

Ett positionspapper är en politisk viljeyttring. Ett sådant dokument kan diskuteras i sak. Det har inte skett. Positionspapperet bärs inte av en bred opinion eller ens av en enig kyrkostyrelse.

Kyrkostyrelsen har ingen särskild ämneskompetens och har inte arbetat med sakfrågorna.
Jag menar emellertid att grundfrågan handlar om i vilken mening en folkyrka, den storhet som kallas ”Svenska kyrkan”, som sådan kan ”använda sin identitet” för att verka, bekräfta, stödja och ta ställning för eller emot i politiska frågor. Kyrkans kallelse är en annan. Kyrkan rustar människor för ansvarstagande i världen genom politiska partier och rörelser. I partier och rörelser kan positionspapper som är politiska viljeyttringar formuleras.

Att det antagna dokumentet skulle behövas för personalen att luta sig emot, som det sagts, tror jag inte. Att det finns, som också sagts, ett oerhört intresse för vad Svenska kyrkan tycker om konflikten Israel och Palestina kan vara riktigt, närmast då som ett intresse av att använda Svenska kyrkan som politisk påtryckningsgrupp. Kyrkostyrelsen borde se till att Svenska kyrkan inte ens i bästa syfte kan användas så.
Dag Sandahl

Det mest uppseendeväckande med den här sortens dokument är att de inte diskuterats i sak. Dokumentet körs igenom. Det var på samma sätt med Kairos-dokumentet, som kommit till som ett studiepapper och sedan fick en helt annan dignitet. När kyrkomötet skulle anta dokumentet fanns det inte att läsa. Jag fick ringa min synnerliga vän på Bilda och fråga om hon hade något överex i någon gömma. Det hade hon. Daniel Tisell stod i talarstolen och frågade hur många som läst detta viktiga dokument, själv var han tydligt entusiastisk och ville dela sin entusiasm med många. "Hälften", sa han lite slokörat när folk på anmaning räckte upp händer som tecken på att de läst. Det var en övertolkning. En fjärdedel av de beslutande som bäst. Så går det till. Man kan glatt anta ett dokument som de flesta av beslutsfattarna inte läst.

Så går åren och med tilltagande ålder blir det med positionspapper som med vin. De mognar. Ingen minns hur de kom till utan de betraktas närmast som en koran, nedfallen från himmelen. Och Antje tror orden, de som satts samman till meningar i Antjeborg och sedan entusiastiskt eller mindre entusiastiskt antagits som officiell hållning. Men, detta är ett viktigt men, vi har fortfarande frihet att tänka som vi vill. Detta måste Antje särskilt markera. Vad som händer den som tänker annorlunda än positionspapperet och är dum nog at framhålla den saken är klar. Något jobb på internationella avdelningen är inte att tänka på. Positionspapperet slår till!

Håkan Sandvik, född 1954, bekymrar sig nog inte om missade anställningar. Hans genomgång "Israel och Nakba – 70 år. Drömmen blev till sand" i Svenska Jerusalemsföreningens Tidskrift nr 2/2018 bär syn för sägen. Han konstaterar att drömmen om en tvåstatslösning inte kan realiseras. Så där står Antje och glor i sitt positionspapper men måste förklara för Israels ambassadör att Svenska kyrkan inte är Israels fiende. När man politiserar en kyrkostruktur blir det just så här dumt. Tänk om Israel hade identifierat Svenska kyrkan som fiende och skickat sina styrkor till Uppsala som en gång de skickades till Lillehammer? Borde folket i Antjeborg ha risktillägg om Antjes budskap inte blir trott? Eller borde hela den svenskkyrkliga hållningen omprövas. Vad har Svenska kyrkan att säga om tvåstatslösningen inte är möjlig, inte längre möjlig eller aldrig har varit möjlig?

Naturligtvis är det uppseendeväckande att en  ambassadör utsätter en kyrka för hård kritik.
http://www.dagen.se/debatt/israels-ambassador-krav-ett-slut-pa-svenska-kyrkans-hat-mot-israel-1.1157861#.WyNbDpn3bqE.twitter
 "En arrogant och förmäten formulering" kallar ambassadören Ilan Ben Dov Antjes fras om att Svenska kyrkan menar att Israel har rätt att existera. Ambassadören är uppenbart uppbragt. Kritiken av Israel kallar han "en fix idé". Ambassadören har "väldigt svårt att förlika sig med att Svenska kyrkans hållning mot Israel är så fientlig". Och han ser Svenska kyrkan agera som en politisk organisation med en politisk agenda". Den särskilda meningen om positionspapperet skulle kunna komma att uppfattas vara rätt. Men frågorna är komplicerade

Det var massakrer i Deir Yassin och Kafr Qasim 1948 respektive 1956, liksom arabisk propaganda som fick till följd att många palestinier flydde – och det var inte en ovälkommen flykt för israelerna. Moshe Dayan såg gärna motsvarande flykt österut år 1967. Tom Segev beskriver stridernas för- och efterspel i sin bok 1967, Israel, The War, and The Year That Transformed The Middle East, Metropolitan Books 2005. 

Segev blundar inte för problemen. Han påpekar också att förövarna vid Kafr Qasim dömdes. De hade skjutit män för att de inte följt order om mörkläggning, men de som kom från arbetet hade ingen aning om något beslut om mörkläggning. Det hela var mord på oskyldiga. Men ni ser Israels hållning. Brott döms i domstol. Att sedan straffen blev symboliska, hör nog också till bilden. Det finns också en israelisk opposition mot politiken att med bulldozers skövla hem och trädgårdar. När det gavs order om detta frågade några soldater "är vi inte judar?" och hade tänkt sig en annan hållning.

Västbanken erövrades av den israeliska krigsmakten, men detta var inte riktigt en del av planen. De hemliga samtalen med kung Hussein från år 1963 mellan kungen och Yaacov Herzog i London skildras av Tom Segev. Det är lite rörande. Segevs slutsats blir att Israel år 1967 missade möjligheten att lösa flyktingproblemet (aa s 522 t ex). Det Bloggardag inte förstår är hur ockupationen av ett stycke av Jordanien, som Jordanien sedan inte gör anspråk på, blir Palestina så där utan vidare. Det bör förklaras på lättfattligt sätt.

Nu är Israel inte en vanlig stat och tänker inte införa en lagbestämmelse om mågkultur. Staten är judisk. Det innebär begränsningar. Denna stat har ockuperat en del av Jordanien, som beboddes av araber som nu är palestinier. Har verkligen Svenska kyrkan någon kompetens att säga något klokt för en fredsprocess som andra inte kan säga och kanske har sagt? Det tänker tydligen Antje och spelar stor politiker. Sådant brukar sluta illa för de kyrkliga. Som Ordföranden, den Store Rorsmannen, så träffande uttryckt saken: Inga träd växer upp till himmelen. Kanske inga ärkebiskopar heller?

Minns i allt detta hur orden föll: "Samtidigt står det enskilda medlemmar, frivilliga och anställda, fritt att uttrycka andra åsikter." Negera den satsen, som Antje tyckte sig ha skäl att formulera! Ni träffar Antje så här i sommartid enklast i Almedalen. Fast denna vecka ska hon till Skara stift på någon slags visitation, för det är väl inte räfst- och rättarting i ärkebiskop Angermannus stil? Hon tänker sig tydligen vara ärkebiskop på ett för Svenska kyrkan helt nytt sätt, en driven politiker i allsköns frågor och på något sätt överordnad rubbet. Åke Bonnier hade inte vett att stoppa tilltaget att Antje i annan biskops stift träder fram som Svenska kyrkans högsta höna och inte nöjer sig med att vara Prima.