Mansdyrkan i Svenska kyrkan

Det har funnits en traktan om en ingående skildring av de decennier då mansdyrkan rådde i Svenska kyrkan. Nu tycks denna traktan bottna i en felläsning av ordet "kvinnokyrkan", som jag hämtat från den feministteologiska litteraturen, så jag borde gå fri. Men kör i vind. Lite om mansdyrkan skadar nog inte. Jag levererar på beställning.

Jag antas ha varit med om den tiden när det var mansdyrkan i manskyrkan. Var det på kontraktsprosten Harry Ljungars tid som kyrkoherde i Moheda då? Eller var det när Gunnar Urselius kom som vice pastor, ni minns i väntan på pastoratsregleringar tillsattes inte tjänsterna med ordinarie innehavare. Skulle Gösta Sundberg, som fick tjänsten som ordinarie, vara den som mansdyrkades? Eller komminister Nils Norrlin? Själva föreställningen om mansdyrkan ter sig som grundfalsk.

Nu har jag dock hört talas om den manlige kyrkoherden som kom in till syföreningsdamerna, slog sitt könsorgan i bordet och sporde: "Känner ni klangen, flickor?" Jag hade gärna återgett denna historia, men avstår. Jag har inte övertygats om att den är sann. Kanske är den inte ens rolig. Bloggardag har alltid så svårt att bestämma sig.

I Moheda, what is local is real, var det i övrigt bortsett från kyrkvaktmästare Fransson, kantor Olsson och söndagsskolläraren Jinnersten inte mycket manfolk. Det fanns förstås gott om karlar i kyrkoråde, men detta fenomen var utanför söndagsskolbarnens synkrets. Pojkarna var i söndagsskolan också en minoritet.Jag var inte särskilt gammal, 7 år kanske, när jag förstod att praktiserad kristen tro egentligen inte var något för riktiga killar. Än mindre för vuxna karlar. Och prästerna rekryterades uppenbarligen bland dem som inte var ljushåriga som jag. Stellan Oltéus, vars fru var lärare i Moheda, såg vi då och då. Han var den unge prästen och mörkhårig. Egentligen hade jag aldrig sett någon präst med lingult hår. Jag säger inte att saken bekymrade mig. Jag konstaterade mest faktum. Jag är lite osäker på om jag, som gillade en del med gudstjänst för söndagsskolbarn, funderade på hur det skulle gå till att som vuxen man hålla på med det där som en kyrkokristen gör på söndagar, för det var ju en kvinnokyrka jag såg och min traktan att bli avvikande var inte så markerad. När jag sedermera skulle bli officer var detta inget större problem. Man kan gå då och då utan att det väcker uppseende. Men man kan förstås inte gå varje söndag om man är man utan att bli avvikande, det fattade jag.

Nå, jag konfirmerades. Farbror Sven var inte exponent för mansdyrkan, det måste man säga. Hans fru Barbro var lärare på Kronoberg och självständigt tänkande varelse. Det gällde i hela folkhögskolemiljön. Henrik Svenungsson och Birgitta, GA Danell och Inga, Nils Bondeson och Inga-Lisa, Bengt Hallgren och Anna-Lisa, Ingvar Hector och Brita, Jan Redin och Lisa, Nils Nicklason och Gudrun, Lasse Rye och Sylvia, jag kunde fortsätta uppräkningen länge. Här fanns gott om prästfruar och hyfsat med prästdöttrar för att mansdyrkan inte skulle vara det som främst slog en som intryck. Några var för ämbetsreformen, Barbro Hultman hade suttit i kyrkomötet 1958, de flesta tycktes dock inte övertygade. Svenska prästmän med normalt friska och pigga döttrar brukar för övrigt inte – nolens volens – vara predestinerade för att dyrkas i sin manlighet. Sådana döttrar är nämligen inte födda i farstun utan oftast på BB..

Hur var det med kvinnokyrkan dåförtiden? Den var verklig, verkningsfull och verkligt billig. Det är en av insikterna i boken En annan Kyrka att kvinnofrågan inte behövde lösas eftersom den redan var löst. Prästfruarna gjorde insatser och det ledde till kyrkliga satsningar på prästfruar med särskilda prästfrudagar, prästfrukurser och prästfruresor i det krigshärjade Tyskland t ex. Prästfruarna skolades för sitt gratisarbete. Och det fanns en bataljon sådana, som kunde hantera alla arbetsuppgifterna genom att inte arbeta heltid i den yrken de var utbildade för. Så hur många kvinnliga insatser gick det på en präst? En prästfru i de flesta fall och så syföreningsdamer och söndagsskollärare. För den som var tillräckligt ung och klarsynt gick det att se den kvinnliga domänen..

De som behövde en annan tillvaro var de kvinnor som inte var prästfruar, men som heltid ville jobba i kyrkotjänst. Margit Sahlin t ex. Hon kunde backats upp bättre, men det var hennes chef Ingmar Ström inte alls intresserad av. Han fann inte heller församlingsprästeriet meningsfullt men gärma en skrivbordstjänst (en präst kan ägna sig åt många olika arbetsuppgifter, hade pappa Tord Ström påpekat) och Ingmar hölls med en hemmafru, utbildad i hushållssysslor. För att inte tala om Gustaf Wingren, för där kan man tala om mansdyrkan. Men det var på den sida som blev "den andra sidan" och där granskades aldrig hur parollerna förverkligades i den så kallade verkligheten.  Det tycks svårt att se entydiga förklaringar till ställningstaganden i ämbetsfrågan kopplade till feminism i prästgenerationerna på 1950- och 60-talen. Varför skulle den kopplingen finnas bara för att någon försöker utröna vad Herren ville med det ämbete han anförtrott Kyrkan för att vi skulle få den saliggörande tron? Bloggardag ber om ursäkt för att han ställer en fråga som ni inte vill ha ställd, men likväl. Ifrågasätt era fördomar.

Det långa talets korta mening?
Bara vid ett ytligt betraktande framstår kyrkolivet i Sverige under de gångna hundra åren som en helt manlig domän. Mansdyrkan tycks inte vara ett grundmönster. Det fanns i realiteten också då en kvinnokyrka. Den drevs av de oavlönade som nu borde avlönas. Enda formen för detta var att införa en ordning med kv*nnl*g* pr*st*r samt därefter en mängd andra tjänster. Senast k*mm*n*k*t*r*r.

Allt detta skrivet bara på grund av en felläsning där "kvinnokyrkan" lästes "kvinnodyrkan". Solen skiner över Småland.