Alla tycks arga på Björn Söder

Statsrådet Bucht trädde fram med deklarationen att han var "förbannad". Det var att förstå på det vanliga svenska sättet och inte som det kristliga folket skulle tänka, att han var "utan Gud och utan hopp i världen". Statsrådet framträdde mycket konkret som svensk, alltså. I detta sinnestillstånd är det inte lätt att ägna sig åt sval intellektuell reflektion, än mindre försöka komma på vad det är Björn Söder menar när han definierar svenskheten. Statsrådet Bucht förklarade sig vara både svensk och tornedaling.

Willy Silberstein var lika upprörd. Han är jude och svensk. Det dyker upp samer i debatten också, kan man tänka. Det hela blir lite underhållande för Björn Söder är väl, det hörs på namnet, söderifrån. Det betyder att han är skåning. Och svensk.

Vi som läser Kaj Skagens bok Norge, vårt Norge, Dreyers Förlag, Oslo 2018, kan få lite tankestimulantia för bruk på midsommarafton. Skagen skriver "et lands biografi" och det kan bara göras om han skriver historiskt om fenomen han ser i samtidens Norge. Vad nationaliteten är framgår av idéhistorien.

Man kan vara norsk medborgare utan att vara kulturellt norsk. "Det statsborgerlige er ikke detsamma som det identitetsmessige." (aa s 22) Den kulturella identiteten är sammansatt. "Nasjonalidentieten oppstår gjennom inlevelsen i et felles språk, en felles kulturell och litteraer bakgrunn og samtid, en felles historie og et felles hjemland." (aa samma sida) Detta är inte något statiskt. "Forandringen hører till vaesendet" heter det (kursiv i texten aa s 23). Skagen väljer att mejsla fram det norska med start kring år 1800.

Det fanns en tid när barnen var små och familjen reste utomlands. Då gällde varningen: finns det svenskar i närheten talar vi inte svenska. Flickorna var snabba på att identifiera potentiella svenskar. Varför denna hållning? Hur kul på en skala till två var det om svenskar kom på att de hade en livs levande präst ibland sig och kunde tala om allsköns kyrkliga frågor, som på någon nivå intresserade dem – enkannerligen kv*nn*pr*stfr*g*n. Skulle de nu vuxna åtspörjas hur de identifierade svenskheten, kunde de svara som Augustinus om tiden. "Jag vet vad den är men jag kan inte förklara. Men de kunde alltså se svenskheten inkarnerad.

Ett annat sätt att pröva tankekomplexet är förstås att se Lasse Åbergs filmer om semestrande svenskar eller svenska män på rep-månad. Den som skrattar, kan förmodas vara svensk för det är en kärleksfull skildring av något svenskt...

Den gemensamma kulturen med dess historiska/idéhistoriska bakgrund sätter spår. Några står i viss utsträckning utanför denna enhet. Samerna med sametinget t ex. Judar förstås, eftersom de har en medveten religiös och etnisk identitet. Det är inte så upphetsande. Tillsammans är vi medborgare. Tornedalingar på samma sätt. De odlar en egen kultur med eget språk. Så inte hallänningar, gutar, blekingar och skåningar. De har knådats in så rejält i det svenska att deras försök till nationella särdrag bara uppfattas som pittoreska.

Hur blir det om det i de stora (eller mindre) städerna byggs enklaver, som styrs av egna lagar och där egna sedvänjor är vad som ska följas för att stenkastning och speglosor ska undvikas? Vad ska vi säga om stora grupper etablerar sig, får svenskt medborgarskap men upprättar egna kulturella områden med egen och medvetet exkluderande kulturell identitet, dvs egna kulturella sedvanor som språk, klädedräkt, matkultur, kulturliv i stort och aldrig avser bli en del av den svenska nationen. Ett annat narrativ med andra referenser, kan det ingå i vad det är att vara svensk? Kan det göra så i samtid, inom överskådlig framtid eller hur lång tid tar en sådan process? Om denna kulturella identitet medvetet avgränsar sig, tar det hur lång tid som helst och skapar ett helt annat Sverige. Det kan inte vara så svårt att förstå.

Alltså: vem firar midsommar med sill, lax, räkor, nypotatis dill, öl, OP, jordgubbar, vispgrädde och därtill kanske grillar fläskfilé? Har denna person därmed visat sig vara äktsvensk? Kanske. Vallonättlingar firar midsommar så. Är det orimligt att definiera svenskhet på detta sätt, ett sätt som nog Björn Söder kan tänkas gilla? Svenskt medborgarskap gäller de avvikande också. Nykterister, samer och judar lika.  Och dessa kunde tänkas vara urvalssvenskar, de tar från den svenska midsommarmenyn vad de gillar utan att bråka med dem som tar rubbet men också utan att bygga en egen exkluderande nationell identitet.

När det kommer till fotboll kan vi alla hålla på Sverige. Det finns några svenska medborgare som håller på sitt fädernesland. Riktigt svenska är de alltså inte. Ska det vara något att bråka om? Kanske om fäderneslandet ställs mot Sverige för då avgörs vad som egentligen gäller, det gamla eller det nya riket.

Vad gäller om hets mot folkgrupp? Sådant finns det en lag mot. Det är inte heller den saken Björn Söder funderar över. Vad utlöste han? Hets mot Söder. Det verkar lite onödigt. Bättre men mödosammare är förstås att resonera förnuftigt, förstå vad han menar och, om man inte håller med, kritisera i sak. Det är nu inte alldeles enkelt om samerna markerar sin särart med eget parlament och egen flagga. Nåt lurt är det.

Eller kanske inte. Den politiska klassen med sitt politiska hojtande behöver sina hatfigurer i alla väderstreck. Men då kanske saken inte är intressantare än så.

Läsningen av Kaj Skagen får fortsätta under helgen. Boken presenteras i baksidesreklamen. Den, heter det, ruskar om den norska kulturmiljön (kulturmiljøet) som "en torpedo under den artsfattige norske arken". Överste Eriksen går igen. Det var han som var kommendant för ka-batteriet Oscarsborg i Oslofjorden, ni minns. Snacka torpeder. Och kanoner. Kanonerna var två. Mose och Aron. Namnen kom sig därav att den ena kanonen föll i vattnet när den skulle komma på plats och blev sålunda Mose, räddad ur vattnet. Klart den andra kanonen, brodern, skulle bli Aron då. De bibliska kan! Här är något som också hör det norska till, två gestalter från Mellanöstern.