Varmt i Oxford

75, sa dr F i Oxford. Bloggardag hajade till, men förstod att det var Fahrenheit dr F talade om och då var det bara 24. I går kväll fick vi en chans att prata om Swedenborgsdopet och biskoparna. Jag återgav vad som hänt. En diakonkandidat vägrades vigning eftersom hon inte var rätt döpt. Hennes moster, prästvigd i Svenska kyrkan Stockholms stift och döpt på samma sättt, fann det hela besynnerligt. Nu har Biskopsmötet gett besked och kommit till slutsatsen att ett dop i Swedenborgsamfundet inte är ett kristet dop.

Dr F flämtade till och det var uppenbarligen inte de 75 graderna som åstadkom detta. - Då är ju denna präst, oavsett vad man kan tänka i frågan om ordinationer i våra kyrkor, alls inte prästvigd i Kyrkans ordning hur mycket de än vigt henne. Hon är alls inte präst och har ingen behörighet att göra något som präst. Mässan hon firar är ingen kristen mässa. Det är yta men alls inget innehåll. Biskoparna grep väl in för att skydda folk mot den sortens präst som inte är präst och inte kan vara präst?

- Inte riktigt. De menade att det är "en god, teologiskt motiverad ordning" att de är döpta och konfirmerade.

- Vänta, ropade dr F i Oxford. God ordning? Om vi inte är infogade i Kyrkan, Kristi kropp, är vi ju utanför! Och Herrens instiftelser gäller för och i Kyrkan när det handlar om sakrament och ämbete.

- För att vi ska få den saliggörande tron har ämbetet instiftat åt oss av Gud, svarade Bloggardag och citerade alltså Confessio Augustana. Vad biskoparna får ur sig är som bäst ett understatement, men antagligen helt fel.

- Dålig formulering, men det kanske kan gå om biskoparna ser till att icke-prästen inte fåt fortsätta göra vad en präst ska göra...

- Well, sa Bloggardag. Biskoparna skriver: "Om det efter prästvigning visar sig att en kandidat inte är döpt i en ordning som godkänns av Svenska kyrkan gäller dock ändå vigningen."

Detta ville dr F höra en gång till. Det fick han. Han kallade biskoparna "maniacs" och det uppfattade Bloggardag först som att han höll dem för att vara manikéer. Så var det inte. Manikéer är mer noga med ontologi. Och det var den kvinnliga prästen också. Bloggardag förföll till klarsyn:

- Min käre vän, vad menar du att biskoparna skulle kunna göra i detta läge?

- De kunde säga vad sant är. Hon är inte på något vis präst och hennes handlingar är null and utterly void på ett sätt som övergår allt. Menar du att hon själv påpekat detta för biskoparna?

- Ja, om man ska förlita sig på den kyrkliga nyhetsförmedlingen. Hon, just hon, menar att detta handlar om Kyrkans trovärdighet och funderar över sitt eget ansvar som präst om hon är en icke-döpt och möter människor som tror att hon verkligen är präst på riktigt. Hon konstaterar att hon skulle kunna fortsätta som om ingenting hänt men uppfattar att det blir mycket problematiskt att vara förvaltare av sakramenten i denna situation.

- Jag hör dina sympatier för den arma kvinnan.

- Hon ställde den begåvade frågan hur en som av biskoparna bedöms som 100% odöpt kan förvalta Kyrkans heliga sakrament.

- Det är en klok och klarsynt kvinna. Vad svarade biskoparna på det?

- Jag har inte sett något svar. Tror du verkligen att de har något? Då skulle väl den odöpta omdelbart ha omplacerats till något annat än en prästtjänst i väntan på dop, konfirmation och prästvigning i rätt ordning? Sub conditione kanske, men i alla fall.

- Har någon kollat hur de som hon döpt nu uppfattar sin situation och hur många som fått problem med  avlösning och mässfirande? Måste församlingen ut och återkalla som stora firmor gör när det till exempel blivit fel i livsmedelsproduktionen och någon produkt är defekt? Det som utlovas, levereras ju inte. Funktionsfel efter biskopars handhavandefel. Dr F lät konsternerad.

- Det blir väl närmast ett ansvar för kyrkoherdarna att följa upp vad den icke-döpta gjort. Om dopet är giltigt, och det kanske man kan tänka sig, så är det dock inte ett dop i Svenska kyrkans ordning om till ordningen räknas att det ska vara en präst som döper eller bekräftar lekmannadopet. Kyrkoherdarna i de församlingar hon tjänstgjort kanske ska skriva ett brev och på så vis bekräfta dopen?

- Vad säger teologerna?

- Inte mycket. Några har inte hunnit. Andra passar sig noga för här är det lätt att trampa fel. Och de teologiska grundfrågorna om vad som konstituerar mässfirande i kyrklig ordning eller vad dopet åstadkommer som en förutsättning för kommunion eller ens prästvigning är frågor att undvika.

- Du vet att jag för 20 år sedan tyckte att Svenska kyrkan var underlig. Nu ser jag detsamma i Church of England och kanske än mer i The Anglican Communion. Frågan om vad som är på riktigt och inte bara bländverk och glansbilder undviks. Den enda som med liv och lust tagit sig an den sortens frågor är Susan Howatch.

- Jag vet, sa Bloggardag dystert. Jag har också läst Kolosserbrevet och tänker inte nöja mig med något mindre än verkligheten själv. Jag har läst Howatch också.

- Det riktigt intressanta är förstås om biskoparna nu bara blundar och låter allt fortgå, det underliga som den odöpta själv påpekade. Ni har det verkligen roligt, ni också, sa dr F i Oxford.

- Nja, sa Bloggardag. Är inte det riktigt, riktigt intressanta hur det verkligen förhåller sig med verklighet, sakrament, ämbete? Håller vi på med något livsviktigt efter Guds vilja eller med ett narrspel efter vår egen vilja?

- Två bra frågor. Jag ska förgylla mina vänner på puben med dessa teologiska quiz, sa dr F. Men jag har en känsla att frågan om biskoparnas fortsatta handlande kommer att tilldra sig störst intresse. Mänskliga naturen, du vet. Vi vill gärna göra det lätt för oss. Hanterligt.