Annie och Ödets man

Den lärde akademiske läraren vid Lunds universitet hade läst Antjes predikan i Polen och häpnade över hennes utsagor om Kristus (Bloggardag 10 maj). Han var ställd också inför talet om "en tro, som ger henne en osviklig inre kompass" vid dopet av prinsessan Adrienne. De evangeliska brukar inte tala så. Varifrån kommer själva tanken? Annie Åkerhielm (1869-1956) kanske kommer oss till hjälp med sin bok Ödets man, tänkte Bloggardag och tog fram boken med underrubriken "Några tankar om Hitler och hans folk". Holger Schildt, Stockholm 1938. När Annie skriver boken har hon gått ifrån att vara auktoritärt konservativ till att bli radikal nationalsocialist. Nu går jag raskt igenom hennes bok, ger citat och sidhänvisningar. Jag har läst den – icke utan häpnad.

Annie Åkerhielm beundrar Adolf Hitler:
"Ett snille må han väl ha rätt att kallas; hans verk bär vittne för honom." (s 10)
Och så kommer det:
"han har en inre visshet om att gripa rätt" (s 11)
En inre visshet!
Denna tankemodell är densamma som när man tänker sig en tro som ger en osviklig inre kompass, kan Bloggardag förstå.

En osviklig inre kompass i betydelsen en inre visshet hade alltså Adolf Hitler, menade Annie. Men tror vi verkligen det? Eller är hela tanken på en osviklig inre kompass orimlig? Nå, en vän sedan snart sagt 50 år (det slår på några veckor!) menade sig ha just en sådan osviklig inre kompass, men den var illa kalibrerad hävdade hon, för den slog alltid till en sekund för sent. Så var det inte för Adolf, alltså. Jag menar att det nu går att förstå ur vilket trossystem tanken på den inre osvikliga kompassen kommer – och det är inte evangelisk tro och tanke.

Annie fortsätter sin insiktsfulla analys:
 "På denna inre visshetskänsla beror väl också det gigantiska mod, varmed han på en gång utmanat fyra världsmakter: marxismen i alla dess former, judendomen, de båda kristna huvudkyrkorna och den allmänliberala åskådning, som åtminstone under de sista hundra åren präglat allt europeiskt tänkande. De ställde sig alla fientliga mot hans livsverk eller hindrande däremot; gott, han gick till storm mot dem alla."  (s 11)
Finessen är närmast det där osvikliga. Då kan han utmana det mesta. Men lägg märke till att kyrkorna räknas till fienden och att Annie är klar över!

Finns det inte en del problem Annie måste hantera, som det där med judarna och bokbål? Nja, judefrågan såg hon i det närmaste vara eliminerad och därför var hetsen i Der Stürmer knappast nödvändig, än mindre smaklig. Hon var fin och förstående, Annie.
Bokbålet vid Opernplatz? Annie nämner inte specifikt platsen i Berlin men väl bokbålet.
Det var "en reningsbrand, genom vilken den av hitlerrörelsen gripna ungdomen sökte befria sig från de föregående årens dekadenta mentalitet." (s 15) Goebbels kunde inte sagt det bättre. Den skedda skadan var ju ej stor eftersom det inte var hela upplagor som bränts, menade hon vidare. (s 15) Inget att bråka om, kan man säga. Och Annie sa det. Goebbels sa "Fabelhaftig gut organisierte Spontanität!" men det hörde inte Annie. Myten räckte för henne och den räckte hon vidare till sin tacksamma läsekrets.

Militariseringen?
Militärlivet ska genom träning förefalla naturligt och förtroget ända sedan barndomen. "Här kommer tyska folkets alldeles särskilda läggning och lust för disciplin och militärt präglade levnadsformer till hjälp." (s 26)
Kanske det där med "tyska folkets särskilda läggning och lust" är ett ord att bevara i tacksamma hjärtan? Churchill hade svårt för den.

Det där kristendomsfientliga, borde inte det bekymra? Annie vet besked:
"Det må chockera aldrig så mycket, men det är sant: Nationalsocialismen kom och gav den hjälp, kristendomen icke kunde giva. Rasläran kom och gav folket mod att lyfta pannan på nytt." (s 52) Ni kan gärna läsa den meningen en gång till, ni som vet vad som sedan hände.

Annies kritik blir en kyrkokritik:
Kristus själv "har aldrig varit längre bort från denna jord. Och tyska folket vände sin längtan till dessa germanska fäder, hos vilka stoltheten var en oeftergivlig mannadygd och som alsdrig besegrades av romarne..." (s 52)
Annie uppfattar en Kristus skild från denna jord, kanske en som inte längre är, som det heter "incarnated in a human body", en som behövde bli "taken away from the physical world". Detta kan man länge fundera över om man ger sig tid. Kristen tro är det inte men en rätt kvalificerad heresi. Annie kan inte ha så mycket emot tankefiguren Hon har ju sin Adolf. Kyrkorna får skylla sig själva:
"Kristendomen hade svikit det slagna folket – vad under om den i stor utsträckning förlorade det? (s 53)

Annie ser Adolf Hitler som religiös, så som de stora ödesmännen visat sig vara. Hon ser också nya heligheter ta de gamla heligheternas plats och observerar att påven liksom bekännelsekykan är emot de nya. Men egentligen är kyrkokampen inte problematisk. Bara om de öppet protesterar mot den nazistiska staten får präster i Tyskland problem. Om de kritiska är tysta, accepterar staten detta. Bloggardag undrar om han inte sett denna tankefigur om diskretionens betydelse vid dogmatiska skiljaktigheter tidigare, men en något åldrad man kan ha svårt att orientera sig.

Adolf Hitler är alltså religiös på det där nya och för hans del ordkarga sättet. Annie vet vad hon ska tro:
"Så skulle jag tro att Hitler, utan att ha bestämt förnekat eller bekänt några lärosatser, bär inom sig en äkta och oskrymtad religion, som består av Gud och Guds vilja, som utkorat honom till Tysklands återupprättelse." (s 56)
Att detta är en tro utan Jesus som Herren är dock rätt uppenbart, men inte så mycket att dividera om, förstår Bloggardag. Det är i varje fall religiöst. Annie kan tala om Gud och Guds vilja. Hon kan självklart inte i detta sammanhang tala om Herren Jesus Kristus. Hon hade nog menat, Annie, att den nya kyrkohandboken härvidlag är ett framsteg.

Annie, som tydligen ser sig som bildad gudstroende, var klar över sakförhållandet: Gud verkar genom Hitler (s 64). Hon kan elaborera temat: Om Hitler skulle förklara hur han tror, skulle en majoritet av tyska folket göra hans tro till sin tro.
"Stora minoriteter skulle väl stanna kvar inom kyrkorna, men manfallet skulle vara tillräckligt för att slå dem båda (den romersk-katolska och den evangeliska, DS) med förfäran." (s 65)
Lite roligt är argumentet, att medlemstalet används i sammahanget. Tänk om folk skulle tröttna på kyrkorna nu när nationalsocialismen som ett Guds eget verk tar sig fram? Det är ett kraftfullt argument om medlemstal, som kanske fortfarande kan vara gångbart, men då inte som stöd för nazismen, kan Bloggardag tänka. Sannolikt är argumentet trots detta lika klent för den som ställer sanningsfrågor. Men bara för den.

År 1938 är det mycket som väntar, men Annie Åkerhielm funderar över mörker och ljus och finner inte nationalsocialsmen mörk, om man så säger:
"Det är om Hitler och hans Tyskland falla, som världen blir mörk." (s 98-99).
Hur är det då nu år 1938 i Tyskland?
"Eldstoden går ännu framför tyska folket – endast framför detta folk. (s 100)

Det är rätt långt som den osvikliga inre kompassen kan föra en troende människa och inte utan konsekvenser för andra. Men nu har vi varsnat var det egentligen tänks på det viset. Det är inget att säga om mer än säga, att detta är en heresi och vi ser vilka som förföll till den.

Annie Åkerhielm skrev inte böcker efter år 1945. Så det kan bli. Men varför?

Jag ringde min vän i Varberg. Han hade inte detaljkännedom om Åkerhielm, sa han, men såg de nazistiska medlöparna i Sverige fördelade på tre grupper: lindorholmarna, nationalisterna och överklassnazismen.
Linderholmarna, samlade kring styckjunkaren Linderholm, stod emot nazismen när Tyskland anföll Norge. I den meningen var de nordister.
Nationalisterna stod emot nazisterna när Tyskland annekterade Tjeckoslovakien eftersom de var just nationalister. /Rättat! DS/
Överklassnazisterna var det, mitt ordval, klass på. De stod samman med Per Engdahl – (middagsgäst bland annat hos familjen Lind i Malmö ur vilken biskopen Martin Lind kommer). Och Åkerhielm kan nog räknas till denna klass tillsammans med Carl Ernfrid Carlberg och förbundet Manhem. Bara så ni vet. Den här sortens överklassnazister höll fast vid nazismen.

Min vän trodde inte heller på talet om osviklig inre kompass, om jag förstod honom rätt.