Det välmotiverade politikerföraktet

Det fanns en tid när de politiska partierna byggdes nerifrån. Valmansförbund på ena sidan och arbetarkommuner på den andra. Det fanns starka personer i rörelserna men inga ombudsmän och i den miljön kunde Tåbb med manifestet drabbas av de grundläggande politiska insikterna. Det var årsmöten, studiesatsningar, protokoll från styrelsemöten och manifestationer av skilda slag. Kort sagt: det var folkrörelse. I en folkrörelse har lycksökare något svårare att ta sig fram. Något. Folk ser vilka som undflyr praktiskt ansvar som kaffekokande eller knåpet med att bre smörgåsar eller för den delen ta hand om disken efteråt.

När de politiska partierna blir apparater och inte rörelser handlar det om att triangulera, anställa ombudsmän /som inte sällan tar makten om hand/ och ordna underhållning av en publik. Då är det inte i första hand Tage Erlanders talekonst som lockar men kanske Monica Zetterlund? Spin-doctors tar reda på hur valboskapen ska hanteras för bästa utfall och nyheter planteras i media efter en fastställd plan, där små skandaler med lämpliga mellanrum ska exponeras och lockande förslag – utspel– med viss frekvens presenteras för konsumenterna. Detta ger goda möjligheter för den som vill ta sig fram och så har vi plötsligt valt helt fel folk, de som ville upp och inte de som i första hand ville tjäna folket. Visst går detta att se. Det går att läsa om saken i politiska analyser också.

Några kompetenta kvinnor har markerat. Anne-Marie Pålsson med boken Knapptryckarkompaniet och nu Maria Abrahamsson, som säger att hon underkastat sig partikollektivet tillräckligt länge och inte ställer upp i valet. Rubriken i tidningen löd "Nu har jag underkastat mig partikollektivet tillräckligt länge", men på nätet heter det att hon lämnar politiken: "Är klar". Intressant förändring på min ära. Artikeln är låst.

När Maria Abrahamsson skrev ledare på Svenska Dagbladet kallades hon "Brynhilde" och detta inte utan skäl. Ni kanske tror att Bloggardag ogillar moderatkärringar. Icke. I hans föreställningsvärld är moderatkärringar värda all respekt inte minst som de oftast är helt orädda. När sådana kvinnor inte finner riksdagsarbetet så där överväldigande meningsfullt, kanske den som är fallen för välmotiverat politikerförakt ska förstå att det finns undantag men också noga lyssna på vad de som lämnar har att säga.

Regeln är nog en annan. Politiker lämnar sällan. De hanterar skavet mellan ord och verklighet genom att förse sig med själva tolkningsprivilegiet. Det leder till att de efter en tid i sysslan blir helt oförmögna till samtal. De vet ju hur det är. Ju dummare de är, desto mer vet de. De flesta har också vett att inordna sig under partiledningen. I den atmosfären kan det bara bli dumt.

Partiegoismen är grundbult i det parlamentariska systemet, det är inte mycket att säga om. När det förs över till det kyrkliga, innebär det ett avsteg från vad det är att vara communio sanctorum, de heligas gemenskap. I denna gemenskap söker och stimulerar vi kallelser. Vem är så skapad att han eller hon är den Gud vill använda för de behov vi ser? Då spelar grupptillhörigheten inte den avgörande rollen utan dopförbundet. Men så kan en partipolitiserad kyrkostruktur aldrig fråga. Förstår någon hur allvarligt detta bli?

Valet blir begränsat till det fåtal som finns i den nomineringsgrupp som parlamentariskt nu träder fram. När detta gäller på samtliga nivåer och inte bara i fullmäktige (motsvarande) utan i arbetsgrupper och vad ni vill, har något nytt införts och detta nya är okyrkligt. De enda som kan bli glada över detta system är de bossiga politiker som styr och ställer för att de demokratiska besluten ska formas på ett sätt som innebär att folket, demos, inte har en aning om vad som pågår. Ibland sipprar dock information om hur det går till ut och då reagerar demos sunt genom ett välmotiverat politikerförakt. Det vore mycket värdefullt om kyrkoherdarna i fortsättningen inte ska uttala sig i media i allsköns teologiska frågor utan deras överordnade, kyrkorådets ordförande. Det kan bara bli underhållande. Förskräckligt underhållande. Att den som lägger över en samhällsmodell av vårt slag på Kyrkans liv inte förmår förstå vad Kyrkans liv sui generis är, noteras.

Till föraktet för politiker hör också insikterna om hur politiker bestämmer vad som ska diskuteras och formulerar själva frågeställningen. Icke sällan är den så formulerad att svaret följer som en självklarhet. Att frågan därmed skulle kunna antas vara felaktigt ställd, faller inte politikern in. Skulle det därtill happa sig så, att några experter eller lagkloka är av annan mening, kan de enkelt röstas bort. Så löstes problemen!

Kan det välmotiverade politikerföraktet komma ur den omständigheten att dessa politiska trixare aldrig kan ställa enkle sanningsfrågor? De nöjer sig med lämplighetsfrågor och sådana frågor styrs av konjunktur. Sanningsfrågor är besvärligare, men vart tar ett samhälle vägen där sanningsfrågor inte ställs? Det blir ett samhälle där de starkare avgör. Det går. Ett tag. Men det går inte när det samhället ställs inför problem.

Har Bloggardag frågat om parlamentarism och demokrati är förenliga storheter? Kanske. Eller i varje fall frågat hur de ska kunna bli och vara det. Inte minst frågar nog Bloggardag hur den kyrkliga gemenskapens behov av att upptäcka och ta vara på kallelser ska praktiseras. För hur det än är i samhället, i Kyrkan frågar vi efter kallelser och måste bygga system som osäkrar oss för Guds kallelser. Dessa är, som Guds nåd, brokiga. Att Svenska kyrkan har ett styrsystem som gör sig kallelseglädjen kvitt, skulle oroat alla de klassiska folkkyrkoteologerna, Einar Billing inte minst. Och en kyrka som berövat sig kallelseglädjen i gemenskapen, vad har den kvar? Bara det trötta och den trötta rutinen. Inte konstigt att siffrorna går ner. Folk är inte dumma utan fattar när de inte räknas med mer än som en valsedel.

Nej, två moderatkärringar gör ingen sommar. Det gör inte valrörelsen heller. Men några insikter får vi som motiverar oss.