En kanins plötsliga död

På självaste nationaldagen dog den lilla kaninen. Hon rymde ut på gräsmatten och tyckte nog att det var inte bara spännande utan helt enkelt roligt, kul. Fanns inga hinder i vägen? Jo, men kaninen var av den sort som tänker att hinder är till för att övervinnas. På gräsmattan fanns två pigga hundar, som plötsligt såg en skuttande kanin. Det  var för dem lika roligt som när en boll kommer rullande. Hundarna satte fart för att leka med kaninen. Lek på hundvis betyder att morra och öppna käften, så gör hundarna inbördes. Det blev för mycket för kaninen, som dog av skräck. Hade kaninen bara suttit ner och inte skuttat runt, hade hundarna inte tyckt att det var så roligt. Det är grundläggande soldatutbildning; rörelsen avslöjar dig. Kaninen hade inte genomgått denna för överlevnad nödvändiga utbildning.

Vad kan vi lära oss av detta?
Kaniner ska vara där de ska vara. Men kanske också att skräcken inuti är farligare än man kan tro.
Beskrivs inte också drevet? Jo, och det får effekt på den som blir rädd. Och rädslan är en grundkategori i mycket. Också i kyrkolivet. Det är rätt skrämmande, om man säger så.

Varje präst vet hur det kan bli för den som ska hantera folks förväntningar men också fattar att det folk begär inte utan vidare är kompatibelt med Kyrkans tro och ordningar. Visserligen är det länge sedan Expressen körde vinjetten med ett tänt stearinljus och texten "Frid på jorden" när kyrkliga nyheter (läs: skandaler) skulle presenteras men grundmönstret finns kvar. Präster vet att de är skyddslösa. Biskoparna uppfattar inte att kräklan är en knölpåk de har för att försvara sina präster. De flesta biskopar är inte heller så konstruerade att de alls lärt sig bajonettfäktningens grunder, något som borde vara en nödvändighet för den som utrustas med kräkla: stick in, vrid om, dra ut. I brist på detta konkreta försvar står prästen skyddslös och måste ackomodera. Prästen blir ceremonimästare och en mästare att vrida och vända på ord och sammanhang. Kunden har alltid rätt och detta förhållande har prästen att hantera. Vi kallar det folkkyrka.

Prästens hantverk beskrevs annars i bönen efter predikan med fyra ord: tröstat, lärt, förmanat och varnat för det är detta Gud har präster till. I bönen stod orden i presens men de med anspråk på predikan tyckte att det i varje predikan skulle finnas något av allt detta. Det var kanske att ta i – men de fyra orden beskriver vad prästen har att göra som Verbi Divini Minister. Trösta går väl an. Lära kan också fungera givet att prästen fortsätter bilda sig genom att läsa. Förmana blir knepigare, men det hör till ämbetet. Gustav Börjessons bok Förmaningens roll i förkunnelsen (Gleerups, Lund, 1969) är väl en klassiker för den som vill vidga sina perspektiv. Varna då? Här är risken uppenbar att de som tänker reformert anar möjligheter. För de evangeliska blir detta alltid svårare eftersom det är en gottköpslösning att varna för klimathot och annat som kan skrämma den tuffaste kanin på flykten. Varningen gäller mer subtila och grundläggande faror i det mänskliga livet. Och i kyrkolivet!

Naturligtvis kunde jag nämna Helena Edlunds bok Konsten att överleva Svenska kyrkan med övningsuppgiften att i den boken analysera maktmekanismerna, alltså ur det specifika ta fram det allmängiltiga. Den bok som fått mig att fundera än mer är förstås Marcantonio Colonnas The Dictator Pope, som nu finns i en helt reviderad och uppdaterad utgåva (Regenery, Washington 2018).

Är det sant att Frasse styr genom rädsla i Vatikanen sedan han sett till att flytta på folk och att det är en argentinsk diktator som försetts med makt och använder den? Ska vi fråga några av kardinalerna? Müller, Burke, Sarah?

Har redaktören Aldo Maria Valli rätt, när han karaktäriserar Frasses uttalanden som präglade av banalisering och konformism i intellektuell utstyrsel? Omges han dessutom av en medioker klick som inte kan varna honom för faror han möter, om vi ska tro Luigi Bisignani? Ouanti errori? Är det så här det normalt går till i alla högre kyrkliga sfärer?

Beror dessa problem på att några kardinaler vid påvevalet gjorde precis det som JPII införde bestämmelser emot, nämligen att några bestämmer sig för hur det ska vara och får de godtrogna med sig. Den som läst Andres Greelys bok Tke Making the Popes 1978 (boken kom 1979) förstår vilka erfarenheter som styrde JPII, tror jag. Han tänkte nog att val i det kyrkliga skulle vara fromma handlingar, omgärdade och genomandade av bön. Uppgiften var inte att välja så mycket som att upptäcka vem Gud redan valt.

Är det så att Gud valt, behövs kanske inte rädslan på kanslierna. Men rädslan är verklig, i Vatikanen sattes en lista med sex möjliga namn på vem det var som dolde sig under pseudonymen Marcantiono Colonna. Alla var fel, konstaterade pseudonymen lite glatt. Annars är det rädsla som råder i Vatikenen, skriver författaren och citerar en kardinal: I Vatikanen gäller inte "not what you know but whom you know" utan allt har förts ett steg vidare: "it is what you know about whom you know". Jag börjar förstå varför kaninen dog av skräck. Var det egentligen en romersk-katolsk kanin?

Marcantonio Colonna beskriver Frasse som en skicklig politiker och statsman, men Kyrkan behöver "higher talents than those of a Peronist boss". Där satt den.  Colonna undrar hur det kunde bli så här.

Bloggardag undrar för sin del om det kan vara sant att Peterspenningen på Frasses order användes för att stötta Hillary Clintons presidentvalskampanj, det verkar mer intressant än den ryska inblandningen. Men det borde väl gå att ta reda på? Och avslöjas detta, så blir nyheten om en kanins plötsliga död inte den mest omskakande. Fast rädslan är en gemensam faktor i båda fallen, tror jag. Stå räddhågan emot!