Mekanismerna

Jag ser ett mönster för hur mekanismerna fungerar. En ung man på 17 år börjar ställa frågor om en reform, läser på och tvingas konstatera att de svar han får från reformens försvarare, de han håller sig till, inte håller. Ju mer han kollar storyn, desto ihåligare ter den sig. Men de försöker svara. Frågorna och invändningarna är inte helt korkade. När han sällar sig till frågarna hör han ju hur dessa av de motkristna (motparten) beskrivs som något de faktiskt inte är. Efterhand upptäcker han att deras invändningar tramsas bort och alls inte tillåts handla om en teologisk sakfråga men väl om en mängd andra frågor. Med tilltagande ålder märker han hur majoritetssidan argumenterar alltmer slafsigt. Det som tidigare skrevs i anonyma insändare, uttalas nu som bärande argument av – präster! Långt om länge får han veta att den fråga han ställt klassas som en "icke-fråga". Det förstår han nog inte. För allt vad han kan begripa är det de kallar en "icke-fråga" fortfarande en olöst fråga, som aldrig vederbörligen komplicerats utan förenklats till förfalskning.

17-åringen (eller den fd 17-åringen) ska lära sig att man inte ska fråga som han, men den hållningen vägrar han, av kärlek till sanningen, att inta. Till skillnaderna mellan då och nu hör de tydliga men primitiva uteslutningsmekanismerna. Utsorteringen har i Svenska kyrkan varit omfattande och självfallet personligt kränkande. P-O Sjögren eller Ragnar Ekström kan nämnas som namn liksom Carl Strandberg, CH Martling och självfallet GA Danell men också Bengt Holmberg. Hur det kan fungera? Genom det sekreta regelsystemet för att hålla de icke-havliga nere eller borta från flocken. Detta sker genom att några definieras som något de i all mänsklig svaghet dock icke är och deras hållning vanställs till oigenkännlighet, dvs helt falsk. På dessa falska stimuli kan de finkristna leva sitt flockliv. De förstår dock inte att dteta är primitivt överlevnadsstrategi för en flock som därmed riskerar att kollektivt gå under.

Konkret? Bloggardag skriver en text om kristen tro som uppenbarelse (13 juni 2017). En präst lägger ut den till sina kollegor som en god text för varje präst att läsa. Då reagerar omedelbart någon med deklarationen att på grund av att det ser ut som det gör mellan hennes ben och författaren därför inte håller henne för att vara präst, vill hon inte läsa eller ens tala om saken.

Bloggardag hade kunnat svara att han faktiskt aldrig sett hur det ser ut mellan den kvinnans ben men att detta inte är den omständighet som styrt hans ifrågasättande. Nå, det blev en fortsatt debatt, nu om "kvinnosyn" från en som en gång "tillhört din församling". Detta framstod som obegripligt och saken reddes nödtorftigt ut i en bloggpost den 18 juni 2017. När just denna sak konkretiseras nästan ett år senare minns få bloggposterna, men många tycks övertygade om att de är häcklande och kränkande mot den kv*nnl*g* pr*st*n. Detta motiverar en hel uppsättning epitet riktade mot Bloggardag. Mekanismerna är evidenta, som man säger. På vanlig svenska är det mobbing. Präster sparar sig inte. Domkapitlen kunde få en del att göra om förhållandet anmäldes.

Kanske är det mest intressanta att 1700 präster kan läsa de hialösa inläggen, men de flesta nöjer sig med att vara åskådare. Också präster jag i åratal tjänstgjort med. Att överordnade chefer ingriper mot mobbing är extremt ovanligt och inträffar inte mer frekvent i Svenska kyrkan. Där kan mobbing i subtila former fortgå för det är enklast att fortsätta, allt annat kräver moraliskt mod och mental ansträngning. Utfrysning och inlåsning, aktiv exkludering fungerar i normalfallet och sådana dessa mekanismer inte fungerar på är extremt starka, kanske självförgörande starka. Tystnaden är öronbedövande, men tro mig, de tysta har goda skäl för sin tystnad.

Självklart förgörs all tillit, dvs det går bara att förutom Frälsaren lita på Olov Hartmans ord år 1956: "Det går åt helvete, förstår du väl!" Han menade detta bokstavligen om Svenska kyrkan, som ni vet. I en kyrka är nog tillit en grundkategori, dvs det ska vara hederligt och förutsägbart. Inte konfliktfritt, men rena konflikter, sådana där alla vet vad oenigheten gäller och kan försvara den andra meningen med sakargument eller i vart fall korrekt återge den och nödtorftigt förstå den.

Detta är alls inte situationen i Svenska kyrkan, men kan nog inte vara heller vara. Sakfrågan har konsekvent misskötts. Samtal är vad minoriteten talar för, aldrig majoriteten. Den tror sig trygg genom att undvika samtal. Den som lever den där reformatoriska hållningen "av kärlek till sanningen" vet att en kyrka där denna sanningskärlek inte offentligt praktiseras, kommer att gå under och att det då inte längre är någon förlust. En trygg men ifrågasättande Kyrka däremot har något att bidra med för denna arma värld.

Utsorteringsmekanismerna är verkliga men ibland så subtila att de inte uppmärksammas. Detta är förstås en maktstrategi. Folk ska inte veta hur det egentligen går till och hur samtalet förs internt. Är inte Bloggardag då så hemsk som alla säger? Jag är inte så säker på det. Bloggardag hänger aldrig ut enskilda utan granskar företeelser, dvs vad präster gör och förkunnar i tjänsten. En del kommentatorer blir hätska, det är sant. Då tänker Bloggardag att det är lika bra att sådana stämningar kommer upp till ytan. Det är annars så sällan översåtarna får möta annat än smicker. Visserligen har ingen översåte tackat för dessa inblickar, men det kan Bloggardag leva med.

Till mekanismerna hör förstås att alla vet vad som skrivs på Bloggardag men också att ingen läser. Begär Bloggardag exempel på kränkande texter som hänger ut någon, ges få exempel och skulle det dyka upp något är det mest inläsningar i en bloggpost och inte text rakt av. Det är på sitt sätt informationsbärande. Här är de finkristna som integrerar dem de gillar och ger dem tillhörighet medan de andra utlämnas till skam och nesa. Det drabbar Helena Edlund men också  Annika Borg och Johanna Andersson. Varför vägrar ni se?

Pigg, käck och munter som Bloggardag är, blir uttrycken för detta helt positiva stämningsläge i den andra föreställningsvärlden något som är raljerande och kränkande samt, med Antjes ord, måste stoppas. Hur fungerar folk då? Har de funderat över svensk yttrande- och tryckfrihet eller är deras ideal hämtade någon annanstans ifrån? Har de ens Strindbergsfejden present eller Bengt Lidforss? Vad säger de om Karl Gerhard (från Bäckebo i Kalmar län) eller om Torgny Segerstedt? Har de någon synpunkt på Dr Gormander? Finns det en intellektuell kapacitet att förstå satirens väsen? Vad har de egentligen förstått?

Tror folk på fullt allvar att satiren om Sverige och politiska förhållanden bottnade i ett hat  till nationen? Det sista påpekar Bloggardag i anledning av den fånighet som en nationaldag, byggd på ett borgerligt, nationalistiskt flaggjippo, innebär. Nog kunde det finnas skäl att återupprätta den gamla nationaldagen, Mariadagen! Men kanske en sådan klartext också är opassande och ska hanteras med gängse mekanismer?

Nu gäller ett: jag vet vad saken gäller och jag går inte på den nu heller! Mekanismerna fungerar alltså inte fullt ut. Då blir naturligtvis "mekanikerna" upprörda, rädda, frustrerade. Sådant märks.