Nådaståndet

Det finns en fantastisk pedagogik när vi först firar Fadern och Sonen och Anden på Heliga Trefaldighets Fest, så dopet i söndags och denna söndag kallelsen till Guds rike, med tydliga markeringar att alla bjuds in, men att vi också får tacka nej. Det gör somliga och detta med hyfsat goda skäl. Andra uppfattar och uppskattar inbjudan och kommer till festen. De är i nådaståndet. Det är syndare som kallats, motståndets människor (de som inte utan vidare köpt/anpassat sig till denna världens villkor) i nådaståndet, de som kommit med för att se och inte nöjt sig med det som är mindre. Min vän satte igång tankarna. Och en bloggpost om nådaståndet berör inte ett nattståndet tema.

Kallelsen till Guds rike är vad en folkkyrka skulle stå för. Det gör självfallet evangelisationsfrågan viktig, saken gäller alla, men lika viktigt är själva ärendet, Guds rike. Om inte det revolutionerande ärendet står klart, varför ska då folk besväras? Är detta något viktigt, manifesteras den hållningen där människor är. Som i stadsdelen Ivry (Paris) där Madeleine Delbrêl levde i och ut sin kallelse i bön och arbete. Blir hon helgonförklarad? Hon framstod på sin tid som en modell för framtidens kristna. Det tror jag gärna. Självironisk, humoristisk, lyssnande inåt och aktiv utåt. I Ivry skulle hon bo för där fanns marxisterna. När Vatikanen skulle blåsa av experimentet med arbetarpräster, satte sig Madeleine på tåget till Rom en kväll, for hela natten, gick till Petersplatsen och bad för påven och för att arbetarprästerna skulle få fortsätta. På kvällen satte hon sig på tåget tillbaka till Paris igen.

Experimentet med arbetarpräster blåstes av trots insikten att Kyrkan förlorat inte bara många arbetare utan hela arbetarklassen. Det hade kunnat motivera den radikala hållningen att söka människor och kalla dem till Guds rike. Ärkebiskop Gunnar Hultgren läste på (tack vare sin fru Astrid, menar jag) och uppfattade att boken som dominikanerna Henri Godin och Yvan Daniel skrivit, La France – Pays de Mission (ed. Cerf, Paris 1950) var en av århundradets profetiska skrifter. "Uppgiften är att göra folk till lärjungar genom sakrament och Ord", hade Hultgren skrivit i sitt herdabrev till Visby stift år 1948 men som efterkrigstiden gestaltades och de kyrkliga initiativen fuskades bort på 1950-talet var det många chanser som gick förlorade, mycket som tänktes fel och många sugar som tappades. Om detta kan man läsa något i en avhandling som heter Folk & Kyrka, Verbum, Stockholm 1986.

Så vad med en folkkyrka som inte seriöst kallar människor till Guds rike, det är den allvarliga frågan. Vilja men inte kunna, suckar missionsteologen och pastoralteologen suckar detsamma. Vad göra med en kyrka som inte har förståndet att försätta folk i nådaståndet utan i stället för fram de enkla parollerna med ett innehåll på ett sätt som ter sig rätt nattståndet? Minns då att Godin och Daniel redovisar att i en stad med 33 000 invånare var det 1300 i mässan på Palmsöndagen. En vanlig söndag var det 900 varav 100 män. Detta betraktades som kris.

I fredags ringde två erfarna präster, den ene 61 år och den andre 90 år. Han som var 90 var inte i tjänst utan kunde lugna nerverna på ett adekvat, läs: buteljerat, sätt. Det handlade om Antjes insatser vid prinsessdopet i fredags. Jag läste doptalet för att utröna själva dopteologin. Den var inte särskilt sakramental.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/doptal-till-prinsessan-adrienne

Det handlade om Guds kärlek, den kommer till oss människor också genom pussar från storasyster och storebror., sa Antje. Men det gör den dopet förutan, tänkte Bloggardag. Också människor utanför kyrkan pussar! Vad behövs för att det lilla barnet ska få leva i sitt dop? Det behövs att de som finns omrkring henne berättar om Guds kärlek, ger henne tillgång till den stora skatten av berättelser och vishet som finns i Bibeln och som har inspirerat så mycket musik, konst, arkitektur och författarskap ."Ge henne möjlighet att lära sig bönens språk och trons sånger!" Antje gav besked.

Det som slår en är förstås att Antje inte säger ett enda ord om dopet och Frälsaren. Det handlar om tron, fides qua, men föga om trons innehåll, fides quae. Det är typiskt. Jesus ger exempel och tron, – no matter what, som det heter – "ger henne en osviklig inre kompass, som gör henne passionerad och brinnande för kärlek, rättvisa och hopp". Här kan varje evangelisk katolik, som undviker förställning så gott det går, pröva sitt eget hjärta. Nog är jag döpt och nog vill jag hålla mig till Frälsaren, men den där osvikliga kompassen? Ta det en gång till: osviklig inre kompass! Nej, så är det inte och det beror inte på mig, min svaga tro eller så. Antje bluffar genom att förenkla intill förfalskning. Det kristna livet är knepigare än så. Ska det inte sägas? När det sägs fattar vi att kristen tro inte är till för de perfekta, de med en inre osviklig kompass...

Tron blir i Antjes framställning "en utmaning som heter duga". Nyckelordet är "utmaning" på vanligt lagiskt sätt. Det är nämligen, konstaterar Antje, inte alltid "busenkelt att följa Jesus exempel". Nä. Men det är skillnad på scoutlag och kristendom. Det handlar mindre för oss evangeliska katioliker om exemplen och mer om efterföljelse, traska i Frälsarens fotspår och vara hyfsat trygg med det därför att sällskapet är bra. Man kan vissla sv ps 42 under vandringen.

Livet i dopet definierar Antje som att vara älskad och omfamnad – "befrielse och förlåtelse finns varje dag på nytt". Så elegant undvek hon att tala om dopdagens stora gåva, det radikalt nya att Fadern fört flickebarnet in i sin älskade sons rike (Kol 1:13). Antjes teologi är som bäst en teologi från en tysk unierad kyrka, främmande för de bondska övertygelserna i Svenska kyrkan och något annat än sakramental allmogekristendom. Nu är det sagt. Det kan sägas av den som lyssnat till och läst vad Antje förkunnar. Resultatet blir enkel moralism och självfallet MTD. Det var för ett budskap som detta hon valdes, inte för sin pastorala reflektion och sin pastorala möda på basplanet. Nu är det också sagt.