Är kyrkohandboken sämre än jag trodde?

Det enkla svaret är: Jag vet inte.

Jo, processen som lett till förändringarna vet jag en del om och försökte skriva mig fri ifrån i omgångar. Tendenserna, som slår igenom i kyrkohandboken och som illustrerar att vi alls inte är ett i tro i Svenska kyrkan, kan vi se. Somliga gillar, andra ogillar. Uppståndelsen kring Katarinamässan noteras, även om jag inte fattat, att denna mässan tar sommarlov och inte ska firas förrän den 26 augusti, på syster Kerstins födelsedag (en händelse som inte ser ut som en tanke men i alla fall). Det vore faktiskt intressant att få veta vad som sker under sommaren i Katarina församling? Söndagsstängt? Kyrkohandbokstrogen gudstjänst?

Tanken att den nya kyrkohandboken skulle ge större friheter, noterar jag också. I sak handlar det om friheter inom högst bestämda ramar. Utanför ramarna befinner sig till exempel Hippolytos.

Därtill uppmärksammar Bloggardag att ett antal kyrkoherdar är glada och tacksamma att de utifrån den nya kyrkohandboken ser ut ungefär som den gamla och att de då och då läser fel. En "bägare" tar de i dryckeslaget. "Kalken" håller de fast vid som begrepp. "Den helige Ande", säger de också för så heter Anden i trosbekännelsen. I lovsägelsens inledning inför de inte ännu en gud utan sjunger "han", dvs den gud de först manat folket att upplyfta sina hjärtan till. Att den andre guden är "Livets Gud" i lovsägelsens inledning 2 fördunklar. Vem är den då förste guden? Att de inte använder förbön 4 är självklart, det är den förbön där modergudinnan åkallas: "Gud, du som är vår far och vår mor". Gud har avslöjat sig som fader och det är Kyrkan som är vår moder. Vi är faktiskt, självfallet och välmotiverat inte ett i tro, det var själva ärendet för denna betraktelse. Saken formaliseras i kyrkohandboken. Det är nytt. Tidigare har vi kunnat mörka denna omständighet.

I 1942 års handbok var allt statiskt. Det betydde att den som kom till en annan församling fick vara med om en gudstjänst efter samma ordning och på ett sätt vara hemma överallt i Svenska kyrkan. Det fanns olika stuk på en högmässa, men i grunden var den en och densamma. Så är det inte längre. Med skäl kan vi fråga om Svenska kyrkan nu i någon rimlig mening framträder som en kyrka eller i stället ska förstås som ett kongregationalistiskt samfund. I så fall finns dock, kanske övergångsvis, på somliga platser ett autentiskt evangeliskt-katolskt kyrkoliv, dvs autentisk svenskkyrklighet. Och det finns präster som i vanlig kristen mening är just präster, samma ämbete här som där, det Kristus instiftat. Om detta kan man läsa i lärda böcker. Läs t ex Jan Aarts, romersk katolik, Die Lehre Martin Luthers über das Amt in der Kirche (diss) Helsingfors 1972.

Nu var det alls icke allt detta som föranledde frågan om kyrkohandboken är sämre än jag trodde, för allt det som här anförts trodde jag faktiskt. Det är själva handboken, trycksaken, saken gäller.

Den 5 april 1987, 5 söndagen i Fastan, fick jag som gåva 1986 års kyrkohandbok, Den svenska kyrkohandboken. Den hade tagits fram i en omsorgsfull process både när det gällde innehåll, förankring och så utformning av bok. Ruben Baggström och Lars G. Ståhl ledde förlaget Verbum och valde papper och bindning med omsorg. Papperet skulle vara gultonat för att texten skulle träda fram också vid konstiga ljusförhållanden, inte vitt, som skulle kunna blända. Boken skulle  hålla för många års användning och det ställde också sina krav. Så minns jag saken. Jag tror inte att vi på den tiden tänkte oss att präster skulle skriva i handboken eller sätta in post-it-lappar. Sådant har jag sett. Det sliter på boken och det sliter i en bokälskare att se hanteringen.

Nu heter boken Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, anspråket är mer måttligt. Jag blev lite undrande när den s k smutssidan vek upp sig på ett konstigt sätt. Är bindningen för hård? Sidorna är vita. Ruben Baggström hade ställt sig frågande till detta. Kommer texten i somliga fall att bli svårläst? Och hur många år tar det innan boken blir trasig? Dopvatten kan stänka, stearin kan droppa, prästens svettiga hand sätta märken, ja, en kyrkohandbok lever ett utsatt liv. Vad håller den för och hur avgjordes vilket papper som skulle användas?

Nu ska ingens själ bedrövas. Mässboken kommer och den är alls inte olaglig utan högst användbar.  Den är användbar utan en mängd bläddrande, har jag förstått. Det är skillnad på en präst och en bokhållare! Här är det erfarna församlingspräster och teologer som vet vad som behövs för den s k altartjänsten. De är inte på varje punkt kyrkohandboksfundamentalister, har jag fått för mig, men tra sig inga friheter utan framträder som lagens (kyrkohandbokens) görare. Några språkliga inadvertenser går de förbi. Deras arbete är kongenialt med allmänkyrkligt gudstjänstliv, så som vi vill ha det och de mest misstänksamma blir förstås till sig när det i kyrkomötets kyrkohandbok talas om den världsvida kyrkan när det egentligen är något mycket provinsiellt som framställs. I Mässboken glider nog inte ord och begrepp. Dessutom finns kollektbönerna med! Det måste alltså inte vid gudstjänst se ut som om sockenbiblioteket har utställning på altaret.

Borde det gjorts ett mer upproriskt arbete med ett alternativt missale och en ohörsamhetskampanj mot kyrkomötesbeslutet, det som i gudstjänstutskottet i knepfrågorna vanns med siffrorna 8-7? Kanske. Men det kan visa sig vara lika bra att undervisa om gudstjänstens teologi i förtröstan på att de som firar gudstjänst ser sammanhangen och fattar att allt som låter fromt inte är sant. Systemkritik genom liturgi kan bli en ny specialitet, som sätter fokus på frågorna om vad som är kristen tro på riktigt och vad som är liturgiska former för MTD-religionen. Då och då kan med fördel det studiet bedrivas, att 1986 och 2017 års kyrkohandböcker jämförs. Då ser man det som kallats "tendensen". Då inträffar också det lustiga, att så som missalet utformats är det en mässbok medan mässboken egentligen är ett missale.  Så det kan bli! Är det inte noga besett konstigt från början till slut?

Det kan finnas präster som aspirerar på att bli kyrkohandboksmartyrer. Det är det enkla sättet att bli kyrkohistorisk genom en liturgiprocess i ett domkapitel. Liturgiprocess betyder process mot en präst för bristande handbokstrohet. Sådana brukar de kloka prästerna vinna om än inte omedelbart men just när kyrkohistorien skrivs. Kommer den processen så må den komma, men den ska inte provoceras fram. Sökt martyrium gäller inte. Men säger någon att kyrkohandboken visar sig sämre än vad Bloggardag trodde, är det alldeles i sin ordning. Sanningen ska göra er fria!