Det goda kristliga hatet

Det var i ett kyrkomöte jag inte deltog i men väl besökte för Kyrkofondens styrelse eller au skulle träffas. Berit Simonsson stod i talarstolen och frågan om välsignelse av partnerskap behandlades. Det bör alltså ha varit år 2005 och vad hon sa går att leta upp i protokoll. Det var, som jag minns det, inte så upphetsande, men i universitetshusets trapphall stod upprördheten högt i tak, och takhöjden där är ansenlig. Berit lyckades på sitt milda sätt hetsa upp några ledande tjänstepersoner, som tagit sig från sina moduler uppför backen till universitetshuset, och nu kunde göda varandra genom att dela upprördhet. Delad upprördhet är dubbel upprördhet. Det var fascinerande. Så lite gick alltså att säga, tänkte jag. Man försöker få saken att handla om ordval, och där väljer somliga av oss bättre och mer expressivt än andra, men det är inte detta saken gäller. Saken gäller själva saken. Det tyckte jag var en viktig insikt. Låt inte lura er av dem som ropar "usch och fy" när det handlar om begreppen. De ropar så för att dölja själva ärendet. Det är ett svaghetstecken. Hade de varit starka, hade de styrt på sakfrågan.

"Hata Berit"-kampanjen tedde sig likväl svårförståelig för mig. Jag är främmande för den där hållningen att andra inte ska få säga sitt och få sina argument granskade. Jag lever i föreställningen att detta är livsluften i en demokrati: fri debatt och prövning av argumentens halt. Jag är också av rent akademiska skäl tveksam. Ska vi inte söka Sanning? Är inte invändningarna guld värda just därför? För att inte tillgripa de skäl som en kyrkokristen utifrån läsning av Den Heliga Skrift skulle kunna komma dragande med. Om det finns mothållningar till vanvettet i världen i Guds Ord – är det inte skäl nog för kritiskt lyssnande och lärande? Så ungefär. Och då kan man förstå att Berit inte bara slitit sin bibel genom att bära runt den i väskan utan också använt den som verktyg för att förstå.

OAS, det som en gång var RAF, Referensgruppen för Andlig Förnyelse i Göteborgs stift (Royal Air Force sa vi, som inte var Göteborgsstiftare) och sedan blev OAS-rörelsen efter en halv förebild från Norge, där det fanns OASE för präster) hade nyligen möte i Skelleftehamn. Vid detta möte demonstrerade RFSL mot att OAS skulle få ha kyrkodag i församlingen. RFSL hade sin egen agenda, det förstår ett barn på 7 år. Demonstranterna, som ställt upp mot OAS, "fick ta del av väldigt problematiska uttalanden och åsikter i samband med den manifestation som anordnades" i anledning av mötet, kan man inhämta i tidningen Norran den 7 juni. Dessvärre är de artiklar där det förskräckliga återges låsta, men ett budskap från OAS-folket /eller om det var några andra? Det har också uppgetts/ var att de som manifesterade skulle hamna i helvetet. Det tror jag tillsvidare är en upplevelsesanning. Sådana kan inte diskuteras. Det är inte ovanligt att folk vid manifestationer lyssnar in just det de menar sig protestera mot i allt som sägs. Varför skulle de annars manifestera? Det är i grund och botten ett stycke upphetsning som manifesteras. Det får självfallet sina konsekvenser.

OAS-folket kallade det hela en "storm i ett vattenglas".(Världen idag 23 maj). Berit ville framhålla att det var fulla kyrkor vid gudstjänsterna och antydde (eller mer än så?) att detta kunde vara värt att skriva i tidningarna om. Själva protesten var fredlig, ansåg hon. Men den lokale kyrkorådsordföranden Sten-Arne Burman, S, uttalade sig i bilderburken och menade att OAS-rörelsen inte borde få använda byggnaderna.

Kyrkoherden Jan Fredriksson fick göra skäl för sin lön och uttala sig i Norran. Det blev budskapet att Svenska kyrkan ska vara en inkluderande kyrka, där alla ska känna sig trygga och välkomna. "Därför", heter det "jobbar vi aktivt mot diskriminering och för inkludering." Jag tror att kyrkoherden Fredriksson själv verkligen tror detta och inte blåljuger. Men han måtte vara väldigt selektiv i vad han ser just i Svenska kyrkan. Här pågår en mycket bestämd exkludering. Sen blir det nonsensprat om att alla är välkomna i vår kyrkas gemenskap – som om gemenskap vore något statiskt och inte något dynamiskt. Gemenskapen sker när jag kommer med. Är det annars gemenskap i någon vettig mening för mig? Det betyder att gemenskap kan förstöras om någon som inte vill gemenskapen kommer in. Det är lätt gjort. Jag bara nämner förhållandet. Gemenskap är inget statiskt, sålunda. Jag kan vara den som sabbar den. You get my message.

För Berit Simonsson och hennes gemenskap, som kanske inte bara är hennes – men här skärs inga tunna skivor för ögonblicket – torde budskapet stå klart. Ni hör inte hemma här och det är ett besked av den främste företrädaren, utsedd i demokratiska val. Det var insändarskribenten Ulla Martinsdotter som drog frågan ett varv till. Hon har tydligen läst i de skrifter som Israels folk började sammanställa för årtusenden sedan och som "blivit vår bibel". Tydligheten om homosex är diskutabel för Bibeln tycks henne inte riktigt tydlig. Hon läser emellertid att "denna Bibel" säger att alla människor har ett unikt och lika värde och dessutom har vi bibelordet "störst av allt är kärleken", ni minns denna fras från kondomförpackningarna Luleå Domkyrkoförsamling delade ut. Eftersom Martinsson hävdar allas unika och lika värde blir slutsatsen, att talare "med ovannämnda åsikter" inte bör bjudas in.

Är detta till sist bara en storm i ett vattenglas eller berättar stormen om de avgörande skillnaderna när det handlar om tron? RFSL förklarar att "vi tycker att det som hände är oerhört tråkigt och det tydliggjorde att vårt ställningstagande var nödvändigt". Det gick Bloggardag inte på. Provokationen fungerade och gav utdelning medialt. Men Svenska kyrkan går fri. Det är "en kärleksfull och inkluderande kyrka" (vilket inte är sant, fråga dissidenterna) "med personer som brinner för hbtq-frågor". Jo, sådana finns. Ideologiska statsapparater kan inte stå emot. Det motiverar hatet och exkluderingen. Detta är för de klarsynta/klartänkta det riktigt underhållande. Den inkluderande kyrkan ska exkludera dem som inte tänker rätt. Det är själva grejen.

Naturligtvis är detta dumt. Dumheten är djävlig, det vill säga den har sitt upphov hos Lögnens fader, som är listig men i grunden dum. Berit får alltså sträcka på sig i sin fulla längd. Påhoppen säger något om hennes tro och hon får vara nöjd. De som står för det goda kristliga hatet kan också vara nöjda, ty egenrättfärdigheten vet att belöna sig rikt. Också känslomässigt.

Ska man riktigt pigga upp sig har jag en länk där kamrat Burman gör klart vad saken gäller. Att intervjuaren inte riktigt vet hur vi uttalar OAS beror inte bara på den norrländska dialekten utan på ren okunskap, det kan minsta docent förstå. Eller kunskap? Karln tänker att det verkligen är O A S, Organisation de l'Armée Secrète, som kom till för ett bekämpa algeriskt självstyre, ville mörda general de Gaullle och grundades av bland andra general Raoul Salan. Trodde den socialdemokratiske intervjuaren att dessa upproriska generaler skulle ha möte just i Skelleftehamn?

Av intervjun framgår att kamrat Burman alltså inte visste vem Berit Simonsson var. Kamrat Burman valdes in i kyrkomötet 2010 och har gjort två mandatperioder där, bland annat för att anta den nya kyrkohandboken. Han är inte i första hand en muntregök, kan Bloggardag anförtro en undrande läsekrets. Men snäll och välmenande, tror jag.
Roa er nu. Och förstå att kyrkoherden i Skellefteå svettas.
https://www.youtube.com/watch?v=cCxBN4PphY4&t=5s

Egentligen kunde man förvänta sig något bättre av svensk socialdemokrati. Är det partiet längre regeringsdugligt på någon nivå? Och hur kunde det bli så? Det finns ju ändå i partiets bakgrund ett bildningsideal och en kamp för mötesfrihet. Men hat går före och dumhet levereras också av de goda, just av dem. Går ni på det? Bloggardag gör det inte.