Tema: Förändring!

När jag tänkte på Antje, "ärkebiskopsparet" Jackelén, slogs jag av hur konsekvent mycket är. Hon gör alltså stiftsbesök två gånger per år. Vanvett. Hon har Heinz med sig. Trevligt.

I kyrkoordningen framträder Svenska kyrkan som stift och församlingar. I verkligheten framträder Svenska kyrkan på en helt annan nivå, som koncernledning med regional och lokal struktur. Fokus har flyttats upp eller bort, välj själva hur ni vill se saken. Bloggardag tänker att Svenska kyrkan styrt ner i det andra diket. Nu gör en ärkebiskop två stiftsbesök per år och möter folk från kommunen, biografen, ICA, Partex (vad nu det är), Rödakorskretsen, bandyklubben, idrottsföreiningen och två hembygdsföreningar

Minns att biskopsmötet inte är så värst gammalt som institution. Svenska kyrkan var i hög grad en stiftskyrka med bundenhet för prästerna till sitt vigningsstift, det s k stiftsbandet. Det gav stiften olika andliga profiler. I efterkrigstiden blev det stora problem inte bara med folkomflyttningar utan också utifrån insikten att Svenska kyrkan alls inte var rustad att möta det nya samhället med en annan samhällsideologi, en som inte byggde på praktiserad kristen tro. Vem skulle föra Svenska kyrkans talan? Ärkebiskopen med ett minimalt kansli? Diakonistyrelsens sekretariat som väl i sin helhet rymdes i en järnvägskupé för åtta personer (SJ 2 kl)? Alla legala frågor sköttes av en särskild byrå på Ecklesiastikdepartementet och i stiften inrättades, med start i Växjö, stiftsråd (motsv) för den frivilliga verksamheten, alltså allt som inte var lagreglerat. Det var en rätt illa rustad organisation. Men mycket av värde gjordes där trots den enkla utrustningen, Gestetnermaskiner för att stencilera var dock bättre än spritstencilerna i pastoraten. Hette tingesten verkligen "Vervielfältigungsapparat" på tyska så är begreppet värt att lägga på minne och använda.

Stiftskyrkorna fick sköta strukturfrågor. Manfred Björkquist, den idealisten, visste inte riktigt att  umgås med kommunalpolitiker i Stockholm. Det kunde efterträdaren Helge Ljungberg, som förmådde tömma ett par glas och nå samförstånd om tomter och kvoter för kyrkbyggen. Så blev han väl också svensk mästare i episkopala kyrkinvigningar?

Förändringar behövdes och den avgörande var det nya "kyrkomötet", som också fick läromyndighet. Biskoparna flyttades till åskådarplats. Just detta var avsikten. Biskoparna hade annars haft för mycket att säga till om eftersom de var de enda som visste att de skulle sitta i kyrkomötet och kunde samråda om gemensamma insatser. De andra valdes. På så vis kom också partipolitiseringen av kyrkomötet till och detta kyrkomöte tog förändringsmandatet till sig. Det blev som det blev.

Grundfrågan, som aldrig lösts, är förstås frågan om nationalkyrkans roll. Den kan försvaras som viktig missiologiskt sett. Inom nationen ska missionsarbete bedrivas och det betyder att samordningen blir viktig liksom en del väl förankrade initiativ. Det måste egentligen vara möjligt att driva en kyrkostruktur på det viset, förutsatt att dialogerna åt alla håll fungerar. Dessutom måste den nationella nivån samordna en hel del av det internationella, det är självklart. Men detta kan ske samtidigt som stift och församlingar har sina kontakter världen över.  När dett blommar i tusentals kyrkor i gudstjänster och församlingsliv och allt detta vitala söker sina samband kan nationalkyrkan bidra.

Nu är det inte riktigt så. Mängder med kyrkor ståtar med ett rudimentärt gudstjänstliv och verksamheten bedrivs främst för den åldrade medelklassen inte sällan av personal, som tröttnat på det hårda yrkeslivet och föredrar ett liv i "Kyrkans tjänst". Att det därmed blir ett problem för gudstjänstfirarna att de sällan eller aldrig möter den söndagslediga personalen i gudstjänsten, behöver vi för dagen inte nämna.

Kommer det då passligt ett reformationstillfälle att fira sätts fokus inte på hur 1500-talets reformation syftade till att föra Kyrkan tillbaka till det apostoliska och därmed det sant katolska (det dogmatiska) utan på hur förändring alltid måste genomföras. Just detta var inte reformationens ärende, men det är ett underordnat faktum. Bara vi förändrar har vi förnyat. Vem går på det, egentligen?

Resultatet har blivit att Svenska kyrkan framträder som nationell nivå med ärkebiskop och kommunikatörer. Som lök på laxen genomför Antje nu den fundamentala förändringen att hon reser ut i stiften för att på lokal nivå möta kommunföreträdare för att lyssna och lära. "Jag är här för att lära mig mer, få intryck att ta med mig i mitt arbete, sa ärkebiskop Antje Jackelén ödmjukt när hon gästade Amnehärad-Lyrestad pastorat under tisdagen", som vi läser i Mariestads-Tidningen (19/6). Detta har tidigare ingen ärkebiskop fått för sig att göra, men med den nya aldrig beslutade strukturen (jämför Kyrkoordningen!) kan det tyckas konsekvent. Lika konsekvent att Antje gör besök i andra kyrkor i upphöjt majestät omgiven av någon eller några portföljbärare men aldrig på ett sätt som uttrycker det för Svenska kyrkan konstitutiva; episkopal och demokratisk, dvs med ett betydande lekmannainslag. För en sådan kyrka borde det te sig främmande att hierarkin ensam representerar denna kyrka utomlands. Svenska kyrkan vill inte ha den ordningen. Andra kyrkor vill. Och uppenbarligen Antje.

Ser vi alltså en förändring där ärkebiskopen blir riksbiskop? Detta var vad tidigare ärkebiskopar på allt sätt ville undvika. Inte Antje. Hon ger sig två gånger per år in i andra stift samtidigt som hennes eget geografiska ansvarsområde minskats för att ge henne tid att vara just ärkebiskop. På kansliet fördelas tidigare äb-uppgifter på andra för att Antje ska få det som hon vill. Då kan också ärkebiskopsrollen i grund förändras. Det sker steg för steg. Och självfallet utan debatt. Det sker liksom utan vidare.

Vi får inte bara en toppstyrning utan också en styrning på själva toppen. Vad säger Kyrkan? Antje svarar. Vad tycker Svenska kyrkan om Israel? Antje svarar och viftar med ett positionspapper. Vad säger Svenska kyrkan om läget i Afghanistan? Antje vet för hon har träffat en minister på en av sina många resor i främmande land.  Vad gäller om minskande siffror för medlemskap och gudstjänstfirande eller frågor om församlingsbygge? Här verkar Antje något tystare och mer oprecis. Det är också en förändring. Ärkebiskop Gunnar Hultgren var i all sin diplomatiska och byråkratiska framtoning lidelesefullt intresserad av siffror som beskrev framtiden och genom sin hustru Astrid på spåret när det gällde pastoralt arbete som de franska arbetarprästernas. Vad händer i församlingarna? Antje vill lära sig mer och reser till Amnehärad-Lyrestads pastorat, där kyrkoherden finner besöket "hedrande" och "väldigt roligt" när pastoratet "får stå i fokus för ärkebiskopen under en hel dag".

Det är de små stegen som avslöjar fundamentala förändringar. En vän i Lunds stift var helt klar över den saken och alltså inte bara Bloggardag. Det är nog tid att föra ett samtal om vad en ärkebiskopsgärning ska innefatta för att inte bara åstadkomma förändring utan förnyelse. Kyrklig förnyelse. Kanske ska vi också öppet samtala om vad det betyder för Svenska kyrkan att hålla sig med en ärkebiskop som är mindre svenskkyrklig än vilken pensionerad högkyrklig komminister eller kontraktsadjunkt som helst. Att KG Hammar håller käft om det som nu pågår kan Bloggardag förstå. Kanske också att Weman och Wejryd gör det. Werkström är förhindrad liksom Sundby och Brilioth – men vad skulle de sagt?

Är det bara Bloggardag och hans vän i Lunds stift som varsnar vanvettet? Nå, snart är det Almedalen. Nya framträdanden för Antje, som börjar få scenvana.

I morgonväkten slog Torsdagsdepressionen till. Firma Johansson & Johansson jagar Antjes påstående att Kristus inte längre är inkarnerad.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristus-har-lamnat-ett-tillstand

På detta svarar Antje med att ansluta sig till S:t Thomas av Aquino i hans Summa Theologica. Referensen fick hon inte rätt, det är i band IV, 57,6 frågan om himmelsfärden ställs. Räkna Bloggardag till godo att han läser Thomas före kl 6 på morgonen. Poängen tycks vara inte den Antje anför utan att Kristus fortfarande efter himmelsfärd kroppsligen kan komma och möta enskilda (liksom på den yttersta dagen). Så kom Kristus till Saulus/Paulus (Apg 9 och 1 Kor 15:8).

Läser jag verkligen Thomas fel när han menar att Paulus ser just Kristi kropp, den inkarnerade? Johansson & Johansson får nog komma oss till hjälp för Bloggardag har fått för sig att Antje inte läser Summan rätt. Skulle Thomas tänka något annat än att det är den inkarnerade som uppstår, blir upptagen till himmelen och nu sitter på Faderns högra sida där alltså stoft som av jorden var i himmelen sin boning har? Antje har nog inte bara fått referensen fel utan missförstått vad som faktiskt hävdas i Summan om man läser innantill och får referensen rätt.

Är det för den delen verkligen sant, som Antje hävdar, att "den mest levande teologin föds ur insikten om teologins dilemma och ur viljan att leva i detta dilemma"? Bloggardag försöker för sin del undvika begrepp som "Kristushändelsen" och ogillar att man slänger sig med latinska uttryck för att förvirra läsaren bort från den fråga som faktiskt ställdes.

Det låter fint, men vad betyder de uppräknade latinska begreppen och vad betyder det Antjes skriver? "Teologins lockelse är evig sanning, medan tiden är dess kris" – och så ska "våra teologiska begrepp" tydligen kunna vittna om Gud i olika sammanhang och tider. Fan tro't. Bloggardag gör det inte. Men fint låter det.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristi-narvaro-och-teologins-dilemma