Adventsnyfikenhet

Adventsnyfikenheten drabbar lite till mans och kvinns, kan man hoppas. Jag ska strax återkomma till de kyrkopolitiska minnena men mest nyfikenheten är jag på det som kommer ur predikanternas munnar i denna tid. Min underliggande misstanke är ju att vi så väl tränats att paketera evangeliet i lämpligt omslag, att vi numera mest säljer omslaget. Som när det i predikan Tredje söndagen i advent hävdades att det viktigaste med julen var att umgås med familj och vänner. Det är ett gott evangelium i ett land med många ensamhushåll men det är ett gott evangelium bara på det klassiska viset att det är ett annat evangelium. (Gal 1:8) Att Johannes Döparen talar om omvändelse men inte Jesus, fick församlingen också veta. De minnesgoda kunde kanske fundera över om detta var sant - för de hade söndagen innan (om de var i kyrkan då) hört att Guds rike var nära och att de skulle omvända sig och tro evangelium. (Mk 1:14).

Blir ni inte som jag adventsnyfikna? Vad ska komma ur predikanternas munnar när det lackar mot jul? Och vart tog Guds rike vägen i allt detta kyrkliga som förkunnas i en tid där kännetecknet är att allt fast förflyktigas, som Karl Marx och Friedrich Engels påpekade.

Jag kom till kyrkan  i går och vid rätt tid. Pastorn noterade att han sett fler människor i kyrkan. Nu var det moderniserad gudstjänstordning för församlingen har en ny provanställd komminister så ett Sanctus med ord om "välsignad är han som kommer" var borta och agendans syndabekännelse var den där med "hela mig så blir jag hel, rena mig så blir jag ren, drag mig så blir jag dragen". Men jag såg kyrkobetjäningen (fem pers, kyrkvärdarna inkluderade) och när högmässan började var vi två för att efter en stund mönstra ytterligare två. Nio inalles. Innan jag sett hur klent besatt det var, såg jag kyrkvärdens blick när hon gav mig psalmbok. Hon var inte glad.
Ska man vara adventsnyfiken bör man nog kolla hur det är med gudstjänstfriandet den 5 jan 2014. Det blir på många ställen en söndag berövad gudstjänst men kanske ett tillfälle till konsert? Sekularisering är först och sist ett kyrkligt fenomen, som ni minns.

Adventsnyfiken kan man vara på det sätt som biskop Fjärstedt är. Han och Bengt Olof Dike vill veta mer om hur det var i den kyrkopolitiska maktapparaten under tiden 1986-1998. Generalsekreteraren Sören Ekströms göranden och låtanden är av särskilt intresse, tycks det. Men jag gjorde ett enda nedslag i en händelse som inte var särskilt present i mitt tänkande, därtill motiverad av det lilla tal Levi Bergström höll. Resten tänker jag inte bränna bort som ett blogginlägg, när det kan bli ett omfattande kapitel i mina memoarer. De kommer inte i år, dock så herrarna får ge sig till tåls och vara försiktiga på övergångsställen och i halka så att ni verkligen får läsa. Gör adventsnyfikenheten till livhållning - det finns något som ska komma. I den texten finns det nog plats både för Bengt Olof, Biörn och Sören samt en hel del andra. Bengt Olofs närmast monomana misstanke mot personer i Kyrkans Hus, som definitionsmässigt måste vara skurkar, +Biörns insats i Biskopsmötet 1993 och Sörens försök att räta upp den kyrkliga vardagen ska med. Jag frågade en gång Sören hur många av de problem generalsekreteraren ska lösa som vår egen organisation åstadkommit. "Alla", svarade han.
En organisation som är självförsörjande på resurskrävande problem, det är något för de adventsnyfikna att fundera över.