Hatet - öppet och fördolt

Jag konstaterar att det inte var helt enkelt att skriva på Scandics dator för texten blev märkligt sammanskriven. Nå, några kunde möda sig igenom, förstår jag. Och Kyrkans Tidning nöjde sig med de värsta kyrkoherdelönerna. Nu återstår att granska de övriga. Jag menar att dessa löner för skrivbordsysslor inte är rimliga - men jag kan ha fel och kanske drivs jag helt enkelt av Häxan Avundsjuka. Det enkla är väl att medierna helt enkelt redovisar så kan vi öppet tala om saken - eller?

Öppet tala om, ja. Men jag blir alltmer tveksam in för talet om hatkampanjer. Det verkar som om folk inte under de gångna årtiondena följt Aktinform eller Contra eller annat politiskt material från den yttersta högern. Det låter så här och frustration uttrycks på detta sätt, antar jag. Associationerna blir vidunderliga och en del av det som egentligen skulle bevisas slås fast som oomkullrunkliga sanningar. I den samling kommentarer jag läste från Fria Tider ser jag ett litet gäng kommentera. Siewert Öholm presenteras som "lika förvirrad som gammal" - ungefär argumentationsnivån från missionspastorn mot mig, ni minns, på skärmdumpsbilagan - och om Antje Jackelén kallas "politiskt tillsatt tokkärring" eller "en religiös tokmarxistisk feministextremist med makt" så är detta en argumenattion som spricker i solljus. Där ska den också fram i ljuset. Men kampanj är det inte. Kampanj görs kommentarerna till - och blir nyttiga så. Ungefär som i Lisa Syréns krönika i Smålandsposten denna dag där Syrén vet något om Antje: "Som kvinna i offentligheten får hon ta sin del av hatet från de män som alltid tar tillfället att kritisera en kvinna."

Visst finns det en hat och en hatretorik men finns det verkligen en kampanj - och nu ordet "kampanj" ska ha någon rimlig mening?

I Uppsala åts middag i Ärkebiskopsgården. Kråsen smordes och till sist vid kaffet skulle avgående förste vice ordföranden Levi Bergström tala. Det blev en exposé över hur det varit. Allt hade varit så trevligt bortsett från "en liten tagg". En av au:s ledamöter hade uttryckt sig lite dumt (som han ibland gör) och skulle inte väljas om till ett uppdrag, visste Levi att berätta. "Var det jag och var det Verbum?" avbröt jag. Så var det. Intressant påminnelse. Men jag hade inte uttryckt mig dumt. Det dumma var att jag uttryckt mig och skrivit boken Farligt när Christina Odenberg utnämnts till biskop i Lund. Detta tilltag förtog en del av triumfen och sådant förlåter dom aldrig. Men själva tilltaget att debattera är demokratins livsluft, väl? Och om jag uttryckt mig dumt i boken var det väl bara att polemisera?

Inte Levi. Han fick faktiskt efter en stund understöd av Christian Odenberg som fablade runt om att det alls inte var konstigt om man efter några år valde någon annan till ett uppdrag. Jag avlyssnade den märkliga debatten men då fick jag ändå genmäla att saken just nu inte gällde detta. Jag blev inte omvald.

Verbums ledning hörde av sig och markerade att förlaget inte hade någon del i petningen samt ville bjuda på middag.
Anders Wejryd hörde också av sig för att säga att Wejryds inte haft någon del i det hela trots att Kajsa Wejryd valdes in efter mig.
Sören Ekström som var frånvarande generalsekreterare sa efteråt att om han varit med, hade petningen inte skett. Det gick ett rykte att Carl Erik Lundgren (S) i au och i Verbumstyrelsen skulle ha regisserat det hela - men det tror jag inte och det förnekade Levi när jag passade in repliken "Var det Carl Erik?"

Vilken var talarens poäng och vad var taggen? Tydligen detta att Levi undrat om han kunde åka till Arlanda med den taxi jag hade och det var förstås självklart, när vi talades vid på morgonen. Efter sammanträdet sa jag "Jag åker ensam" - och detta var tydligen taggen också nu 15 år senare. Så på något sätt tycks Levis lilla insats ha misslyckats?

Lite fascinerad är jag för först när Levi  i ärkebiskopens salong tog upp saken, mindes jag. Den har efter dessa år inte legat främst i mitt minne. Men mekanismen kan vi förstå. Tysta dem som uttrycker andra meningar. Ett begriper jag inte. Hur fick han för sig att förberett ta upp saken i sitt tal? Är det odemokratiska så självklart och oförmågan att ta den offentliga debatten lika självklar. Makt utövas helst utan offentligt samtal - är det saken? Alltså ska makt granskas och festtalen mjölkas på det informationsbärande.

Var alltså den lilla taggen att Levi inte fick åka taxi med mig? I så fall var det väl klokt att inte vänslas, för då mindes han ju något från alla sina år som inte skulle bokföras på trevlighetskontot. För det kan väl inte vara så att den lilla taggen var att Levi uppträdde som en maktutövande, hämndgirig social-o-demokrat, en sådan som i alla lägen undviker det offentliga samtalet?