Anti Antje-kampanj?

Jag blir bekymrad för jag vet inte om raka frågor kring äb-valet ska betraktas som näthat. Jag är dock anmäld till Växjö domkapitel. Lite luttrad när det gäller hot och hat är jag också - efter många år i Svenska kyrkan. När den svenska mentalvården förändrades kom psykiskt illa åtgångna ut i vanligt liv - och det fick konsekvenser. Men oftast betraktade vi den sortens hot som rätt harmlösa. Synsättet förändrades något efter mordet på Anna Lindh. Men i offentligheten hör företeelsen hemma, det ska inte förnekas, och det är rysligt obehagligt. Jag hör kanske inte till de lättskrämda, efter att i tjänsten ha hotats med gevär, pistol, stickvapen, kniv och knytnävar och blivit smått legendarisk efter att obeväpnad ha avväpnat en pistolman. Han som hoppade på mig skrek "Jag ska slå ihjäl dej!" varpå jag stillsamt genmälde "Det tror jag inte" och använde ett litet trick från närstridsutbildningen. Den tilltänkte dråparen fick sakkunnig läkarvård. När jag trodde att jag skulle skjutas med gevär minns jag att jag tänkte: "Ska det sluta så här?" Men det gjorde det inte. Alltså kunde det fullt accepterande beljugandet av mig och andra fortgå. Vi utmålades offentligen av våra medkristna som något vi inte var eller är. Och så har det fortsatt. En av kamraterna menar att det är skräp till folk som inte hotas eller hatas. Kanske har han rätt. Detta sagt ska Antje Jackelén inte utsättas för den sortens aktioner. Hon ska bli lyssnad på, läst och diskuterad. Men det vore faktiskt väldigt bra om uppropsmakarna försökte skaffa oss alla klarhet när det gäller en hel uppsättning frågor vi haft.

Jag läste artikeln i Dagens Nyheter och kände igen teman från herdabrevet Gud är större. "Gud är större" är också ett bibelord, 1 Joh 3:18-20, själavårdande och ömsint. Men glidningen hos Antje Jackelén blir mig besvärande. Ett nyckelord hos henne är "berättelsen om Jesus" - berättelsen handlar om Gud som löser oss ur inkröktheten så att vi "kan älska med handling och sanning". Och: "Berättelsen om Jesus korrigerar vårt sinne för proportioner." (Herdabrevet s 154 och 155) Det verkar sofistikerat att tala om hur berättelsen befriar - men med det sättet att konstruera teologi behövs väl egentligen ingen historicitet. Jesus, Pippi Långstrump eller Stålmannen lika, för att knyta an till textutläggningen för Juldagen i Svensk Kyrkotidning. Jag antar att vi här ska vara oense - och det på mycket goda grunder.

Detsamma gäller meningen i herdabrevet (fortfarande s 154): "Ordet 'Gud är större' ifrågasätter alla anspråk som utger sig för att vara den yttersta sanningen." Så Jesus är inte just vägen, sanningen och livet (Joh 14:6)? Jag behöver knappast påpeka att Jesus tycks stå för ett absolut anspråk. en det ska alltså ifrågasättas. Är han A och O (Uppb 1:8), numera? Antje Jackelén gör något mer eller något annat av bibelordet 1 Joh 3:18-20 än vad Johannes skriver. Är det inte värt en kritisk reflektion?

Religionsdialog gäller saken förstås. Religionsmöten är självklara i det mångreligiösa samhället - och så var det också i den kristna trons första dagar och år, konstateras med skarp intellektualitet.. Tja. Men religionsmöten i det romerska riket ledde till att den kristna tron tog över och det med intellektuell kraft. Jag säger bara Ambrosius, Augustinus och Hilarius från Poitier.

Visst finns det element av sanningen också i islam. Djup ropar till djup, säger Psalmisten. Men de 138 muslimska lärde som år 2007 skrev brev till påven och andra kristna lärare med påpekandet att det finns en gemensam grund för kristna och muslimer, nämligen budet att älska Gud och medmänniskan, har kanske inte fått det hela riktigt rätt. Är verkligen detta grunden för kristendomen - eller är grudnen en serie historiska och frälsningshistoriska händelser (Jesus!) som får denna konsekvens? Den det vill, läser herdabrevet s 129 för att tänka kritiskt.

Det lilla problemet i sammanhanget kan väl kallas "mission". Finns det en kristen förpliktelse att avlägga den goda bekännelsen till Jesus för att locka till tro på honom, som är hela världens Frälsare? Eller ska vi nöja oss med att vara religiösa, var och en efter sin näbb? Antje Jackelén menar att ekumenik inte längre kan begränsas till det inomkyrkliga utan måste omfatta andra religioner. Det är nog fel. Det är andra vägar vi ska gå om vi ska vara kritiskt solidariska med vårt samhälle. Jag menar, varför ska just de religiösa vara de kristnas främsta bundsförvanter när det finns hederliga hedningar att vara ihop med?

DN-artikeln var alltså skriven av "en troende som också är en skarp intellektuell." Språkbruket "troende" är kanske konstigt när det är en biskop som avses. Borde det inte heta "kristen"?, helt enkelt. Men "skarp intellektuell" - vad i artikeln är det vi ska imponeras av? Jag frågar inte för att vara försmädlig eller oförskämd. Jag vill verkligen veta. Vad hos Antje Jackelén är det som jag har missat och hur kom ni andra på det?

Detta frågat, vore det intressant att få hänvisning till hatsajterna. Vad är det för elakheter som skrivits? Var kan jag läsa materialet? Och var det en händelse som ser ut som en tanke att Antje Jackelén skrev i DN samma dag som uppropet kom i AB? Riggat val och samordnad kampanj men ingen sakdiskussion - är det facit av 2014 års val av ärkebiskop?