Mayday - Day Made

Jag postade mitt svar på anmälningarna mot mig och verksamheten på denna blogg till Domkapitlet i går. Det blev lite utförligt.
Vill någon backa bandet går man till Make my Day - really, 19 okt och till Två anmälningar, 14/11. Björn Fyrlunds analys av bloggen finns, som ni kanske minns som Helgläsning, 27/10.

Till Domkapitlet i Växjö stift

Box 527

351 06 Växjö

Ang anmälningar. Ert dnr 13-974-345 och 13-976-345

Domkapitlet har, efter rubricerade anmälningar, beslutat inleda ett tillsynsärende och åberopar KO 31 kap 12 §.

Jag ska svara lite utförligt men avvisar helt påståendet att jag med fritidssysslan Bloggardag på något sätt ”i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha”. Jag måste dock inledningsvis uttrycka min förvåning att dessa anmälningar över huvud taget tas upp till behandling. Jag anklagas tydligen för ”kvinnofientlighet” och återkommer naturligtvis till den frågan, men efter mina 42 år som präst i stiftet skulle domkapitlet kunna ha någon lite aning om att anklagelsen är grundlös.

Vid kyrkorådets i Nordölands församling sista sammanträde fick vi lära oss att ”en diplomat är en person som kan be någon dra år helvete på ett sätt som gör att vederbörande med förtjusning ser fram emot att få anträda den resan”. Jag ska sålunda formulera mig diplomatiskt.

För tydlighets skull numrerar jag min framställning.

1. Rättsordningen

Jag konstaterar inledningsvis att kapitlets domarledamot fått i uppdrag att med hjälp av stiftskansliet utreda ärendet (DK protokoll 8 nov 2013 § 174). Att den som utreder också är den som dömer i domkapitlet, noterar jag. I andra sammanhang skiljer man mellan rollerna. Jag finner detta i kyrkoordningen stadgade system principiellt rättsosäkert.

2. Bloggardag och dessförinnan Dagblogg – en genrebeskrivning

Bloggen är en slags enmanstidskrift där de olika bloggposterna i någon mening hör samman. Bloggardag – liksom föregångaren på tidningen Östran ”Dagblogg” – hör till en viktig genre av polemik och uppmuntran. Den läses och har en viktig funktion för att göra klart att alla in Svenska kyrkan inte sjunger med de för tillfället aktuella och populära änglarna. För en präst måste det vara viktigt att visa de betryckta att alla inte står för den teologi och praxis som föröder Svenska kyrkan, utan bevarar det som söndagsskolfröken och konfirmandprästen en gång lärde ut. Det kan dock ifrågasättas huruvida bloggskrivandet utgör något annat än personliga funderingar av Dag Sandahl.  Enmanstidskriften har en generös policy vad gäller kommentarer. Den är nämligen i hög grad ett dialogforum där bloggposterna utgör samtalsinledningar.

Formen för polemik försöker bloggaren lära av större andar som t ex  H.B. Palmér, Bengt Lidforss, August Strindberg och Jan Myrdal men också Jan Redin och Axel B. Svensson. Självfallet är bloggen inte till för att glädja Makten. Perspektivet är det omvända och ett sådant perspektivskifte är grundläggande bibliskt och (därmed) förargelseväckande. Ska jag här inte hänvisa till Psaltaren (Ps 77-82, t ex) kan det räcka med Marias lovsång, Magnificat, Lk 1:46-55.

Bloggardag syftar till att vara en käck, pigg och munter blogg som inte viker för svåra frågor. Några stildrag har under årens lopp tillförts. Efter Dag Sandahls vid Lunds universitet avlagda doktorsexamen i tyska, har tyska ordvändningar och meningar blivit mer frekventa än tidigare.

Av ungefär 2000 bloggposter är det ett fåtal som nu anmäls. Detta blir förståeligt för den som ser den Facebooksida jag strax refererar till. Beställningsarbete, alltså. I normalfallet läses och debatteras bloggposterna i sitt sammanhang. De anmäls inte.

3. Bakom kulisserna: kyrkopolitisk strävan att tysta opposition.

De två anklagelserna skulle sålunda lätt kunna uppfattas ha varit i säck innan de kom i påse. Av bifogad skärmdump från Facebook (bil 1) framgår att  anmälningsvägen var att föredra framför en debatt med mig. Vad gäller frågan? Det klassiska: ”Ordnung muss sein.” Dissidenter ska ha vett att hålla käften. I grund är detta en hållning bland Svenska kyrkans präster och kyrkopolitiker som är oförenlig med villkoren i en demokrati och de grundlagsfästa fri- och rättigheter en svensk medborgare åtnjuter. Jag förstår saken så, att anmälarna i svepande och oprecisa texter egentligen uttrycker en kyrkopolitisk traktan att få tyst på Bloggardag. Jag menar att bil 1 bestyrker saken.

4. Anklagelse I:

Anmälaren Toivo Jokkala deklarerar upplysningsvis att han inte är kyrkligt engagerad men har en svärfar som är. Vilken intresseklubb noterar saken? Jag anklagas, utan exemplifiering,  för att ha fällt ”tillmälen” om Antje Jackelén inför och efter ärkebiskopsvalet. Det förnekar jag i den mån saken utan exemplifiering alls kan förnekas.

Jag anklagas dessutom för att ha skrivit att det är ett opassande oskick att kalla Kyrkans Hus i Uppsala för ”Führerhauptquartier”. Men jag har explicit skrivit: ”Det får ni inte säga.” Satsen är tydligt negerad. Nu är jag inte sämre själasörjare än att jag vet att själavårdande råd av detta slag med fördel ges för en begränsad tid för att därefter förnyas. Ungefär som med avvänjning av svordomar eller rökning, alltså. Vilket råd jag kommer att ge i början av juni månad, vet ingen. Tills vidare gäller att så ska man inte säga. Är Domkapitlet av någon annan mening?

Så kommer en anmälarens smått obegripliga uppräkning av tyska ord i rubriker ”och en rad kvinnofientliga och nazianspelande inlägg”. Vad är det som anmäls? 100 miljoner människor talar tyska. ”Ermutigung” anspelar på en sång av Wolf Biermann, som jag senast hörde i Hamburg i maj och knappast kan kallas ”kvinnofientlig” och alls inte nazist. I bloggposten uppmuntras de svårmodiga till frimodighet.

”Machtübernahme” är en bloggpost som markerar att vi nu står inför något annat och i bloggposten redovisas ett antal obesvarade frågor och viktiga problemställningar.

Bloggposten ”Oberst Busse” är anmäld, alldeles oklart för vad. Jag ska (Deo volente) till Berlin i januari månad och hoppas kunna träffa min vän Dietrich Busse, som är i färd med att skaffa sig sommarhus på norra Öland. Jag undrar vad han säger, när jag berättar för honom att han på något sätt och för n ågot odefinierat anmälts till Domkapitlet i Växjö. Hans favorituttryck blir nog den kommentar jag får: ”Lächerlich” och ”fabelhaftig”.

Anmälaren anför alltså, utan belägg, att det på Bloggardag finns en rad kvinnofientliga och nazianspelande inlägg. Det återstår för anmälaren eller Domkapitlets utredare att visa på dem. När jag får besked om vad som avses, kan jag ta ställning till den bisarra anklagelsen. Vad som återfinns i anmälarens egen förståelse, brist på förståelse eller egen föreställningsvärld är nämligen inte utan vidare att förstå som vad den begåvade texten säger.

4. Anklagelse II

Kyrkoherden Gunilla Aquilon Elmqvist och församlingspedagogen Linda Nilsson menar att jag ”ondgör” mig ”över valet av kvinnlig och tyskbördig ärkebiskop”. Jag uppfattar begreppet ”ondgöra” som ett moraliskt begrepp och det är möjligtvis på ett metaplan adekvat. På ett enklare plan har jag ställt frågor och pekat på problem. Det är en moraliskt sett aktningsvärd syssla.

Det heter i anmälan att jag antyder ”att man med nazistliknande metoder tillsatt en kvinnlig ärkebiskop”. Alls inte. Har jag ens någonstans skrivit att valet var ett riggat ärkebiskopsval så är det faktiskt inte bara nazister som sysslar med sådant. Tanken om nazism torde ha uppkommit hos anmälarna därav att de inte läst Vermes  bok Han är tillbaka, men jag ser den annonserad som julklappstips. Den som läst referensen kan lätt förstå sammanhanget. Vermes låter Führern vakna i Berlin år 2011 och gestaltar så en rolig samtidskritik. I bloggposten ges en korrekt referens. Bloggaren har inget ansvar för det rika känsloliv som somliga läsare kan ha, det är en tillgång eller belastning de själva har att hantera.

När det gäller Aleksander Radler insinuerar jag alls ingenting.

Antje Jackeléns akademiska meritering som teologie doktor vid Lunds universitet ifrågasätter jag på intet sätt. Däremot förnekar jag uppgiften som lämnats att hon varit professor i Lund och vill veta den sakliga meriteringen efter doktorsexamen eftersom hon inte är docent vid ett svenskt universitet – och professor kan i USA betyda lite av varje; från universitetslektor till docent och (självfallet) professor. Trots frågor i skilda fora om titlar och meriteringar har sakupplysningar märkligt nog aldrig lämnats. Att notera detta är inte att gå till angrepp mot någon. Det är sakfrågor.

Sedan kommer ytterligare en svepande anklagelse: ”Läser man vidare i hans blogg får man gång på gång bevis på hans motstånd och hans kränkning av kvinnliga kollegor.” Jag antar att det är rätt allmänt bekant att jag inte tror riksdagsbesluten 1958 om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst vara gudomliga beslut och att jag respekterar beslutet vid kyrkomötet 1957. Det är jag i min fulla rätt att som präst i Svenska kyrkan göra. På inget sätt strider detta mot Svenska kyrkans ordning och detta framgår tydligt av kyrkomötesbeslutet 1958 men också av senare statliga utredningar. Så är rättsläget fram till dess ett nytt bekännelsekrav införts, och det har inte skett eftersom det knappast varit möjligt. I stället har administrativa åtgärder vidtagits, åtgärder som moralteologiskt torde stå i strid med de utfästelser som gjordes 1958.

Det diplomatiska svar på anmälningarna som jag nu avgett, leder till slutsatsen att de kyrkopolitiskt betingade anmälningarna mot mig ska läggas till handlingarna utan åtgärd. Detta borde Domkapitlet i Växjö begripit utan att behöva inleda ett tillsynsärende. Vi lever i ett land med en grundlagsfäst tanke- och yttrandefrihet. Frågan om det anseende en präst bör ha gäller inte en punkt som styr in mot kyrkopolitik eller majoritetsuppfattningar om snille och smak utan på frågor om sanning – dvs Bibel och bekännelse. Om domkapitlet skulle finna att jag agerat i strid mot stadganden i just Skriften och bekännelsen, inväntar jag preciserade besked. Jag gör det med viss munterhet eftersom jag efter ett helt prästliv i stiftet avtackats på ett sätt som nog och övernog visat att jag räknats som en präst med det anseende en präst bör ha. Därtill har jag på nytt valts till kyrkomöte och stiftsfullmäktige. Det säger också en del. Det är dessa väljare och andra sympatisörer som får och ska få berättigad uppmuntran till frimodighet på Bloggardag.

Jag ber att få upprepa: På bloggen Bloggardag har jag inte på något sätt skadat det anseende en präst bör ha. Jag har där utövat uppmuntrans ämbete genom profetians gåva, vilket är förmågan att skilja mellan sanning och lögn och demaskera lögnen.

Moheda den 4 december 2013

Bil 1

Skärmdump från Facebook. Utlämnas här