Stiftsstyrelsens sista sammanträde

På morgonen innan jag skulle fara på mandatperiodens och mitt sista sammanträde med stiftsstyrelsen ringde överste Olofsson. "Fattar folk som läser Bloggardag eller har de glömt att när nyheten kom att FRA haft folk i Washington, sju personer, så har två av dem presenterats här, Salander och jag. Bloggläsarna behöver inte bli indignerade. De har redan fått besked både om att vi samarbetar och att några av oss är i Washington. Har de som protesterar alls inget begripit om hur en liten stat måste skaffa sig understöd? Och ser de inte att ryssarna övade anfall  mot FRA i påskas. Klart ryssarna vet och klart att dom ville ge oss ett besked." Olofsson lät road över Bloggardags läsarservice.

Då går vi vidare. Stiftsstyrelsen ägnade sig åt att förslösa pengar till sådant som på många sätt kan ifrågasättas. 50 000 för att skriva en projektbeskrivning, som kanske blir något. Befrielseteologi i den lokala kontexten kostar, förstod jag. Högkyrkliga präster har planerat för nya an- och insatser utan att det kostat 50 000. Men det kanske är olämpligt att påminna. Och ett pastorat får - för vilken gång i ordningen - 135 000 för flyktingarbete. Diakonen beskrev sig sitta i sammanträde med administratörer samt nogsamt gå igenom de asylsökandes papper. Behjärtansvärt är det säkert - men är det klokt? Och hur vet stiftsstyrelsen det? Nya stiftsfullmäktige ska ha ett slags seminarium, som innefattar lunch på Östrabo och middag på samma ställe samt en möjlighet att gå på prästvigning i Växjö domkyrka. Vad seminariet i övrigt ska ägnas åt, ter sig mer oklart men planeras i januari. Käket är i alla fall fixat.

Den stora frågan var förstås Kyrkostyrelsens krav på 32.5 miljoner, en intressant principfråga. Stiftet försökte få Överklagandenämnden att ta upp den - men det gjorde nämnden inte. Vi är alltså tillbaka på ruta ett. Stiftet vill tala med Kyrkostyrelsen och det blev beslutet. Men vad ska man tala om? Kyrkostyrelsen hävdar att de 32.5 miljoner hör hemma på nationell nivå och stiftet att pengarna ska till församlingarna. Jag menade att den principiella tvisten i allas intresse ska avgöras i domstol och reserverade mig.

Någon stackare kunde tänka sig att Växjö stift skulle vägra betala och stämmas inför tinget - jo, det hade varit något. Jag ville få ett korrekt avgörande, ett som håller för att vi ska förstå relationen mellan Svenska kyrkan på nationell nivå och stiften. Jag hade skrivit min reservation på förhand och kunde bara underteckna den och lämna in den. Jag var rätt nöjd med att vara ensam reservant. När stiftet nästa år kommer att gå till domstol eftersom samtalen inte lett någonstans, ska ni minnas vem som  var framsynt. Om samtalen leder till att stiftet får ha kvar pengarna, ska ni minnas vem som beskrev alternativet så att utfallet blev så lyckosamt - men fortfarande principiellt oklart. Och om samtalen leder till en kompromiss att stiftet får behålla 16 miljoner, ska ni undra över den rättsliga grunden för något sådant. Men saken gäller inte bara pengarna utan principfrågor med bäring på framtiden.

Det var avslutningslunch också med avtackning av de som lämnar - personal och förtroendevalda. Jag missade inte huvudrätten men telefonen ringde och jag insåg att det var problemlösningsdags och fick dra, ursäktande mig. Äpplekaka med kardemummaglass och kaffe därtill fick jag bara tänka mig. Men kanske ka jag se saken så, att jag i stället för att se tillbaka fick en utmaning att lösa ett problem och att jag kunde göra skillnad? Jag är inte orolig för håvan till de avgående. Den finner nog sin väg till mig.

Däremot är jag inte så munter över POSK:s agerande. Nu går uppgiften runt att Frimodig kyrka sagt nej till en ersättarplats i stiftsstyrelsen. Det har vi INTE. Beskedet jag fick var att vi eventuellt skulle erbjudas en ersättarplats och att jag skulle vara beredd att svara på den frågan några dagar senare om någon ringde - men ingenting var säkert. Jag ringde kamraterna på stört och vi hade namnet på en ersättare - men något telefonsamtal kom inte. Det ska stå allom klart.  Försöker POSK-arna sno sig undan nu - de som inte hederligt kunde svara på vår fråga om samarbete utan bara meddelade att de gjort upp med partipolitikerna - ter det sig dystert för stiftet. Är det lögnen som vapen och sveket som verktyg som ska praktiseras, blir det till sist inte bra. POSK i Växjö stift har en del att reda ut. Hur nu det ska gå till. Kristdemokraterna, de som sätter partisinnet främst, har kanske inte räknat med min röst i de kommande valen. De får den i vart fall inte.

Och så till sist: Naturligtvis har Bengt Olof Dike rätt. Det bästa med den mannen är att han på förhand har stabila föreställningar om t ex skumrask och så undersöker han saken med hjälp av de frågor han förmår ställa och mödar sig tills han får bekräftat hur rätt han hade redan från början.
Självfallet kördes den svenska skolan och den svenska kyrkan i diket under samma period (80+-90tal, inte 50-60-70-tal!) även om - just nu - sambandet mellan de två händelserna ter sig något oklart. Varför skulle man bry sig om att läsa t ex avhandlingen Folk och kyrka, som annars, såvitt jag förstår, ger bakgrundsteckningen?

Det som nu avnjuts, har enligt min ringa mening tillagats under lång tid, en tid känntecknad därav att avvägar uppfattas vara vägar framåt. Men detta är bara en enkel, semestrande men snart pensionerad komministers synpunkt.