En julsaga - eller sägen

Patienterna tog makten på dårhuset. Ja, de kallade faktiskt mentalsjukhuset för just "dårhus". De tog makten. En av dårarna ville opereras om från man till kvinna. "Jag skär av alltihop så kan du få utrustningen i en burk med sprit och sätt burken i bokhyllan så kan du sitta och titta på vad du var!" skrek den opolerade överläkaren, som dock kunde sin apostel Paulus. Det skulle han inte ha skrikit. Apostlaorden ledde till att dårarna satte tvångströja på överläkaren och en spruta Stesolid i skinkan på honom (för det var en han). Syster Rakel kunde inget göra - om de inte följde den nya styrelsens anvisningar, så skulle hon få samma behandling. Syster Rakel fick foga sig. Hon skrev på det papper som behövdes för att hon i fortsättningen skulle vara behörig att sköta de sysslor hon skötte och skött i flera år som översköterska. Ja, det var ett dårhus, som sagt. Trodde någon hennes deklaration? Jag vet inte, men underskriften var det viktiga och hur syster Rakel höll fingrarna när hon skrev på, kollade ingen just då. Ville nog ingen av dårarna kolla heller. Eller fattade dom inte att hon narrades?

Vad hände när makten gått över i dårarnas händer? De klädde upp sig i vita rockar utom han Ove, som, nej, det berättar jag inte. Så började dårarna bestämma. De gav ut en tidskrift på nätet som hette Dagens Västgötasocken, där de i svart och vitt framställde tillståndet i världen och på dårhuset. De utsåg förstås ny sjukhusdirektion. Kent Kiwi fick ett stort ansvar för att göra affischer med nya instruktioner för livet på dårhuset. Han tecknade och ritade till allmän belåtenhet.

Ledningen hade en som kallades Urwin. Han gillade det namnet mer än sitt vanliga Urban. "Man kan väl inte heta 'stad' heller", som han sa. Pastorn hade en gång försökt undervisa honom och sagt att hans egentliga namn var fint och betydde "stadsbo", men då svarade Urwin att han kom från rena bondvischan och ville inte utge sig för att vara något annat än den lantis han var. Där fick pastorn så han teg, tyckte alla.

På sjukhuset fanns alltså också en sjukhuspräst. Han var totalt ofarlig. Som man brukade säga: "Här på dårhuset behöver vi inga kvinnliga präster för den vi har är en riktig kärring." Han kalldes först "Hönan", för han sprätte omkring och kacklade men eftersom han aldrig i egentlig mening värpte och var så där allmänt odefinierad i sin identitet kom han att i stället för "Hönan" att kallas "Hen". Överläkaren brukade säga att det var tur att Hen hade prästskjorta, annars hade hen kunnat tas för patient.

Pastor Hen ordnade gudstjänster. "Helt dårhusmässiga", löd patienternas sakkunniga omdöme, men de var tålmodiga eftersom de just var patienter och kunde lida mycket. Alla utom ett av dårhushjonen, som kallades Predikare-Lena. Hon sa alltid emot och som de andra dårarna sa "Fan vet om hon inte har rätt." Pastor Hen svettades alltid och stammade när han skulle försöka svara henne.

 Pastorn hade en ny syndabekännelse. "Jesus Kristus, jag kommer till dig i längtan efter läkedom och upprättelse." Predikare-Lena hummade instämmande med. "Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv." Predikare-Lena avbröt: "Men Gud då? Och hur har jag brustit mot skapelsen - är den inte brusten och jag bryter mot Guds bud? Varför handlar det om att jag brustit mot mig själv förresten? Hur gjorde jag då?" Stor förvirring utbröt. Kan man brista mot sig själv?
Det blev inte bättre en stund senare, när det skulle sjungas. "O Guds lamm, du möter oss i bröd och vin."
"Reformert nattvardssyn", skrek Predikare-Lena. "Brödet och vinet är Kristi kropp och blod, det sa Luther och det säger jag."
Pastorn, som uppenbarligen läst religionsvetenskap men inte teologi, försökte förgäves samla sig. "Jag går inte fram", förkunnade Predikare-Lena och satte sig resolut.
De andra gick fram till oblater bakade på potatismjöl och guarkakärnmjö samt alkoholfritt nattvardsvin.
Till sist välsigande pastorn med någon slags livgivande formel och så skulle församlingen svara pastor Hen som sa "Gud skapar världen" och svaret skulle vara ett käckt "och vill att vi ska leva".
Det var inte så lyckat för några av dårarna hade sett The Messenger kvällen innan, så stor diskussion bröt ut igen. Pastorn kom av sig.

För att lugna känslorna kom han på att ordna med julkrubban. Åsna och oxe och hela köret hamnade på plats - och till sist la en av dårarna dit Jesusbarnet. Allt hade varit jullikt och ljuvligt stämningsfullt om inte det lilla barnet plötsligt tagit till orda - med en röst som kunde uppväcka döda. "Jag är Herren", hördes från krubban. "Alla herrars herre och alla konungars konung. Tramsa inte med det heliga", nästan röt han.
Pastorn svimmade men dårhushjonen tittade på varandra och sa: "Det är sant, överraskande men sant. Och så föll de på knä framför krubban (och framför den avsvimmade pastor Hen). Det gjorde inte syster Rakel. Som hennes namn antyder kom hon från en from familj och from saklighet är en dygd för sjuksköterskor.

I den heliga tystnad, som satt stopp för det tidigare teologiska tumultet, smög hon stilla iväg och tog loss överläkaren ur tvångströjan. Stesoliden hade gjort honom vimmelkantig (full kan man säga också) men inte värre än att han under rätt stor munterhet (full alltså) kunde samla sig och sina skaror och under munterhet återta makten. Dårarna blev på nytt patienter och dörrar låstes.

Hur vet jag allt detta? Jag fick komma till dårhuset för att sjunga för dårarna. När allting återställdes, skulle jag gå min väg med min gitarr. Det var då jag fick det finaste beröm jag någonsin fått. Ett par av dårarna log mot mig, blinkade menande och viskade: "Du är en av oss."

Ja, det var snällt sagt och sannare än om de sagt att jag var som pastor Hen. För det är jag inte.
Men en God Jul blev det på dårhuset för Julens lilla barn och store gäst hade kommit till sitt eget och hans egna tog emot honom. Det kan väl vi också göra, så att det blir det som sägs: En God Jul.