Kyrka bland de anständiga

I lördags samlades drygt 500 personer i Kalmar för att demonstrera mot nazism och rasism. Jag har förstått att den attackerade demonstrationen i Kärrtorp manade till uppställning. Svenska kyrkan var där, kanske som många deltagare men alldeles medialt tydligt därför att kyrkoherden var där och talade. De politiska partierna var där också. Alla fick tala utom SD, vars Thoralf Alfsson inte var med på grund av den hotbild som finns mot honom. "För mångfald mot enfald", hette det.

Hur är det då med nazismen i samtiden? Den fanns i Tyskland och kunde växa sig stark under de betingelser som fanns då och där. Kan nazismen göra det en gång till i länder som Ungern och Grekland? I Sverige? Eller är allt det i tycker illa om "nazism"? Återstår inte somligt att definiera så att begreppet nazism inte spöklikt tar makten över våra tankar? Är det högerpolitik vi egentligen är emot eller tanken på ett korporativt samhällssystem? Är det demokratin vi egentligen vill värna för att motverka starka ledare som bestämmer över oss?

Rasism är väl också numera ett samlingsbegrepp som innefattar allt från raslära och skallmätning till allmän främlingsfientlighet och ovilja att släppa in fler i det svenska välfärdssystemet. Här måste väl skivorna också skäras rätt tunna. Är välfärdsstaten ett nationalstatsprojekt, som Gunnar Myrdal påpekade, är det inte alldeles orimligt att ställa frågan hur många som ryms inom detta projekt. Antagligen rätt många, förutsatt att de i framtiden ekonomiskt kommer att bidra till detta systems upprätthållande. Det förutsätter att människor integreras. Hamnar stora grupper utanför kommer hela välfärdsprojektet att riskeras och vi får ett starkt segregerat samhälle. Den som påpekar sådana basfakta behöver inte vara rasist. Får man i övrigt vara rädd för det främmande, annorlunda klädda människor med annan kulturell bakgrund och ett språk man inte förstår utan att därmed bli klassad som rasist? Jag vet inte.

Kyrkoherden sa att Sverige är vårt hem oavsett ursprung och vi kan aldrig acceptera nazism och rasism. "En rasist eller en nazist är allt en för mycket", menade han. Och det var honom "fullkomligt obegripligt" att det fortfarande finns nazister. I klartext betyder väl detta att det finns människor som inte behövs? Det tyckte man om nazisterna 1945 också. Ernest Hemingway menade för övrigt just 1945 att alla tyskar skulle kastreras. Stalin ville närmast lägga Tyskland öde och hade folkutrotningsidéer. Men är det denna nazism vi nu behöver bekämpa eller en företeelse som kallas nazism utan att i egentlig mening vara en nationalsocialistisk ideologi? Blir svaret att det finns sådana grupper i Sverige behövs ett klarläggande hur stora och hur aktiva de är t ex i Kalmar. Vad sa Svenska kyrkan när det verkligen fanns nazister - dvs under kriget - om nazismen? Führerprincipen var man emot för en politisk ledare fick inte lägga kyrkolivet under sig och sin politik, det har jag fattat. Men annars?

En kyrkoherde kan svårligen avböja att ställa upp och tala vid en manifestation mot nazism och rasism - hur skulle det se ut? Det lilla problemet blir bara att "Svenska kyrkan" då kommer att delta med alla de andra anständiga i markerandet mot - vilka? Är inte söndagens gudstjänst och det vanliga församlingslivet ett väl så starkt manifesterande av mångfald och inklusivitet - för att inte tala om Kyrkans ekumeniska arbete under snart sagt hundra år? Om det inte är så, finns det väl all anledning att påpeka saken och hävda att det där med gudstjänstfirande är en konstruktiv motkraft? Finns det nu krafter att manifestera emot är det väl med vår kyrkostruktur också så att en del av dem är medlemmar just i Svenska kyrkan. Kan Svenska kyrkan då vara med och manifestera mot somliga medlemmar och tycka att någon av dem är en för mycket? Är inte den möjliga hållningen för en kyrka egentligen att predika offentligt, utöva själavård och bedriva studier? Eller borde kyrkorna i Tyskland enat sig med socialdemokrater och kommunister under 10 år före 1933 för att bilda front mot nazisterna? Var alternativet något annat?

När Kyrkan är Kyrka blir hon farligare än när hon är aktör bland de anständiga som manifesterar, fick jag för mig.
Så till syndares gemenskap kan jag bara utbrista i ett oräkneligt antal goda nyårsönskningar: Gott Nytt År!
Om det nya året gäller väl att det blir inte så bra som man hoppas men inte heller så illa som man fruktar.