Förtjusande mord

Bildade vänner med vilja att bilda, ska man hålla sig med. Lennart Wallster, pensionerad gymnasielärare på Stagneliusskolan i Kalmar, hör till den kategorin. Ernest Mandel hade jag läst för hans bok om marxismens politiska ekonomi är en klassiker. Att han också skrivit "A Social History of the Crime Story" under titeln Delightful Murder Pluto Press, London 1984) visste Lennart, som läst boken noga, hade den och lånade ut den. En dyrgrip fattade jag, för han har fått den med personlig dedikation av författaren!
Jag har inte vågat läsa den på resor, för böcker kan komma bort. Den har förvarats väl och fått bida sin tid för att läsas i mellandagarna.

Jag gör några nedslag i boken.
Kriminalromanen svarar mot vårt behov av distraktion, förströelse (s 70). Vi bor inte längre på arbetsplatsen (på gården, i byn) utan tillvaron är uppdelad i arbete och fritid. Alkohol, tobak, romaner och senare tv-underhållning tillfredsställer det kraftiga behovet av flykt från en trist tillvaro. Pocketbokens kraftiga uppsving på senare år tror jag illustrerar vad Mandel skriver även om jag då och då undrar över den avtagande läsglädjen hos många. I Afrika anstränger man sig för att alla ska kunna läsa. I Europa går läskunnigheten tillbaka, läste jag någonstans. Är det så skrämmande? 1982 fanns det fler videobutiker i Storbritannien än boklådor, påpekar Mandel.

Kriminalromanen har gått "from thinking to acting" (s 86). Förr var det en piprökande och reflekterande detektiv som löste gåtan. Nu är det handling - poliser i arbete eller en hjälte som reser världen runt för att hitta förövaren. Här illustreras något som i kristliga sammanhang kallas "långsamhetens lov", en längtan efter den långsamhet som ersatts av aktiviter/hets.

Ernest Mandel är moraliskt upprörd över hur mord kan bli till glädje, "enjoyment of murder" (s 90).
Dorothy Sayers konstaterade: "Death seems to provide the minds of the Anglo-Saxon race with a greater fund of innocent enjoyment than any other single subject.". Och Mandel skriver: "we can only shake our heads, sigh, and wonder how tens of millions van calmly and uncritically enjoy reading ten, twnty, thirty episodes of frightful slaughter each year, about five hundred or thousand omaginary murders in a lifetime. What a terrible society ours must be, what terrible frustrations it must engender, for the desciption of such acts to be chosen mode of relaxation and literary pleasure for so many of its members!" Är det här vi ser samtidens dödskultur, kan jag undra. Och då har Mandel inte behandlat frågan om film och tv - med stympningar och brutala mord rakt in i vardagsrummet. Frågan är inte den moraliskt indignerade. Frågan är den kliniska: vad kommer till uttryck i detta och vad gör det med oss?

Hjältar var tidigare poliser som stod på de utsattas sida och bekämpade gangstervälde. Nu får vi läsa allt fler berättelser där förhållningssättet mot poliser är cyniskt (s 131-132). Banditen kan omfattas med större välvilja, fast inte den ädle skurk som slogs för de utsatta (typ Robin Hood) och för hoppet om ett bättre samhälle. Den nya skurken slåss inte för hoppet, möjligtvis mot bitterheten, inte för de förtryckta men mot förtrycket fast utan hoppet om ett annat samhälle. Rebeller utan ärende kan inte ses som det socialistiska samhällets "forerunner" så som tidigare banditer var "forerunners" till det borgerliga samhället. Det kanske är värt att fundera över en stund, frågan om hoppet, alltså. Realutopist är ingen dålig livshållning, menar jag och knyter an till J.B. Metz. Inte optimist, inte pessimist utan realutopist, Sakanalys utan hopplöshet?

 Den slutfråga Ernest Mandel ställer (s 135) kan man också tugga på. Reflekteras i kriminalromanen att det borgerliga samhället - "when all is said and done" - är ett kriminellt samhälle?

Har något tillkommit efter Mandels bok? Det finns ett klassiskt mönster av den ensamma hjälten som löser mordgåtan men är det inte något nytt att en hel politisk administration framställs som, säg, statligt organiserade skurkar? Motivet kan jag se i en del filmer och i deckare om USA och Ryssland. Ernest Mandel beskrev kriminalromaner där maffian och toppolitiker hade gemensamma intressen. Har vi kommit ett steg längre?

Ernest Mandels bok handlar om kriminalromanernas sociala historia. Skulle det vara möjligt att skriva deras teologiska också? Jag är rätt envis med att deckarläsning är en högst moralisk syssla för kriminalromanen, beskriver samtid och samhälle - men också människor. Teologer har skrivit deckare - men har någon gjort en teologisk analys av kriminalromanen och därmed en teologisk samhällsanalys? Läge för ett doktorandstipendium i systematisk teologi?