På grund av åligganden och överläggningar utomlands denna dag, blir det klent med bloggandet. Man jag minns gårdagen klart.
Jag var på en mässa där sju präster firade sin 40-åriga prästvigningsdag. De koncelebrerade, kanske inte efter konstens alla regler men i alla fall. Jag såg på dem med rörelse, på de flesta med ren och ogrumlad broderlig kärlek. Och så slog det mig: med nuvarande regler för prästvigning i Svenska kyrkan, skulle ingen av de sju ha prästvigts då. Efter deras prästvigning har utfästelser svikits och löften brutits. Är det verkligen omöjligt att få en allmänkyrklig skamkänsla över läget i Svenska kyrkan att infinna sig? Ska ljugeriet vara livshållning - och bygga framtid? Det tror jag inte en sekund.
Raskt ut i den internationella verkligheten. I morgon hoppas jag kunna återkomma vid en lämplig dator och blogga på. Det finns en del att skriva om, må jag säga. Och dagens överläggningar kan ge något ytterligare. Join the Church and see the World.
Trevlig resa. Må hel. Christofer signa din färd.
SvaraRaderaHoppas vi får intressanta saker att läsa. Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen.
Frågan är hur länge Svenska Kyrkan kommer att existera med nuvarande regelverk. I USA krymper TEC med deras "presiding bishop" som bekymrar sig för en tilltagande ortodoxi.
SvaraRaderaMycket intressant fråga är hur skam väcks. Tips: fokusera inte på skuld. / Magnus Olsson vars almenacka är ren i dag, semester.
SvaraRaderaJa, men hade de fått bestämma skulle ingen av de kvinnor vi ser förvalta Ordet och Sakramenten - inte ens Anna Sophia Bonde - ha fått bli prästvigda. De sju fick i varje fall behålla ämbetet och har inte avkragats (vad jag vet) även om s.k. karriärvägar stängts för dem.
SvaraRaderaJag håller med dej om att ingen 1958 anade eller menade att motståndare till ordningen med kvinnliga präster (puh: jag förstår att "kvinnoprästmotståndare" gör sej bättre i tidningsrubriker!) efter en generation skulle nekas tillträde till prästämbetet ö.h.t. (i så fall hade ämbetsreformen nog inte genomförts, i varje fall inte då).
Men jag måste upprepa att vi alla i denna fråga måste se de två sidorna (ungefär som i engelska parlamentet!) och att det har sina risker för båda att "ta fan i båten" - man kan bli utknuffad om motsidan blir för stark. Fredlig och långsiktig samexistens mellan motståndare till prästvigning av kvinnor och motståndare till vigning av kvinnoprästmotståndare kan väl rent logiskt inte fungera annat än taktiskt som ett led på vägen till ideologiskt maktövertagande? (Utom i enskilda äktenskap förstås ;o):
Kanske ska "svenska kyrkan" till sist göra den insikt som människor i alla möjliga sammanhang gjort: man saknar inte kon förrän båset är tomt.
SvaraRaderaAndreas - hela verkligheten handlar inte om vem som knuffar ut vem. Anglikanska kyrkan har prövat tanken om flying bishops. Det skulle lätt kunna tillämpas som Borgåstiftet fungerar i Finska kyrkan.
SvaraRaderaDet är ideologiskt renhållningsarbete som driver dagens läge. Och det är helt ohållbart i alla sammanhang.
Man kan uppenbart ha åtminstone två uppfattningar om kvinnor kan prästvigas eller inte. Måste det bli två kyrkor för det?
Att gå ut till Honom utanför lägret och dela Hans smälek gäller i högsta grad nu. Se Hebr 13:13.
SvaraRaderaDet är helt enkelt inte så enkelt som nu AH tycks vilja få mig att tro. Ämbetsfrågorna är ett kluster av frågor som ffa handlar om ämbetssyn. Alla ämbetsfrågorna kan bara inte brytas ner i frågan om för eller emot kvinnor i anspråket. Det vore inte konstigt att på samma sätt som Svk kan välja en Brunne så borde det vara möjligt att välja en annan Gärtner. Den svåra frågan är ju hur/om vi kan tro att där fanns något som helst samband)
SvaraRaderaDet finns vigningar också idag som inte är mixade även om ämbetsfrågans kärna för en tid fått handla om/definieras av en skapelsetanke (som redan ser ut att vara KO-vidrig): att där måste finnas åtminstone en man och en kvinna. (Kanske RFSL snart också kräver en garanterat queer??)
Tycker inte alla biskopar måpste springa efter varandra. Mer konstigt att de nästan ger ett intryck av att göra det nu. Den schimär av enhet som de nu försöker inbilla oss borde nyanseras bättre. Nyanser finns också i de nu så tillsynes svetsade gängen. Retoriken vinner ibland på svart-vitt. Realiteten är inte lika enkel. Det är inte Birro som är svart-vit i sak. Den hållning AH ger uttryck för tycks ge svart-vitt i praktiken. Inte så få tågar i processionerna och biter sig i tungen. Bore inte de få synas?