Mental träning

Valet är ett val mellan att bli deprimerad eller att bli fascinerad när vi beskådar Svenska kyrkans sönderfall. Hade Marie Rosenius rätt när hon i Svensk Teologisk Kvartalsskrift 2012 (häfte 2) menade att det är tveksamt om de många alternativen i 1986 års handbok uttrycker läroenhet i Svenska kyrkan - vad ska hon då säga när nästa handbok snart kommer? Och en kongregationalistisk struktur - hur mycket Kyrka förmår den uttrycka?

Frågan Svante Beckman ställde in DN om vård och underhåll av kyrkor kan kompliceras ett steg till. När når vi den punkt där de som vill att deras kyrkoavgifter ska gå till Kyrkans liv måste säga att "jag inte kan vara med i Svenska kyrkan för där går bara resurserna till byggnader som blir hembygdsmonument och inte till liv och salighet". Vi når en sådan punkt när alltför få måste bära kyrkobyggnadsbördan och mängder med kyrkor finns där folk inte längre bor och där de fåtaliga som bor kvar inte firar gudstjänst.

Har jag då inte sagt att ekonomi är en faktor? Visst är den - förutsatt att evangelium förkunnas. Annars kan det kvitta. Och läget just nu är att Svenska kyrkan har ekonomiska resurser men vad levererar hon?

Jag läser Smålandsposten i dag. På första sidan presenteras nyordningen att alla församlingar i Växjö kommun blir ett pastorat. Man ville i demokratisk ordning ha det så. I Stiftsstyrelsen sa jag att jag inte ett ögonblick trodde denna reform men ville de ha den, var det meningslöst att reservera sig. I Växjö stad blir det ett församlingsråd liksom i de andra församlingarna. Det är en organisationsform som ger dåligt inflytande för vanliga gudstjänstfirare i de olika kyrkorna som Västrabo, Högstorp, Teleborg, Maria, Skogslyckan eller Hovshaga, ja, kanske till och med för dem som firar gudstjänst och vill bygga något nerifrån i Domkyrkan. Som ung präst i Kalmar såg jag till att vi fick ett distriktsråd för att hålla ihop kring källarkyrkan. Den organisationen ledde till att vi i tidens längd fick fem församlingar. Närhetsprincipen är viktig. Det som nu organiseras blir en producentorganisation. Hur väl beslutsfattarna än vill, kommer de inte att lyckas. Jag läste också listan på vilka som var ordförande för församlingsråden i Växjö kommun, dvs pastorat. Det var inte jämställt för fem öre.

Stannar Kyrkan utan pengar? Kanske. Stannar Kyrkan utan Helig Ande? Säkert. Kan en kyrkostruktur med gigantiskt mycket strukturarbete, kommunikationssatsningar och mycket mer därtill bli andelös? Jag fruktar att svaret är jakande. Kyrkans verkliga skatter är evangeliet och människor, som S:t Laurentius så tydligt demonstrerade. En kyrka som förkunnar en mängd andra nyttigheter än evangeliet om Jesus och med berått mod för sig folk kvitt, har ingen framtid - och ska inte ha det heller oavsett ekonomi.

Kanske får sr Marianne rätt, hon som i en artikel målade bilden av prästen som går runt och frågar folk om han får fira mässa med dem och hittar de längtande. De fascinerade ser i så fall potentialen i sammanbrottet. Det hindrar inte att de också ser hur det lilla gäng som en gång körde den kristna studentrörelsen i botten nu gör om experimentet i fullskala.

Lite kuriosa till sist.
När det begav sig och den politiska majoriteten ville ha nya relationer kyrka stat var ett återkommande polemisk argument, billigt men  i alla fall, att "skilsmässoanhängarna" menade att efter skiljandet kyrka-stat skulle nya blomstrande tider komma med vital evangelisation och levande församlingsliv.
Det sa aldrig de kyrkopolitiska realisterna. Men de hade förslag som handlade om Kyrkans förnyelse, förstås.
Nog är det lite egendomligt att höra den nya polemiken att "skilsmässoanhängarna" fått fel - när de alltså inte levt upp till det som polemiken då påstod att de sa, fast de inte sa det eller tänkte så. Här gäller att tränas sig mentalt och se det fascinerande.