Det var 1914 och blir kanske 2014

I förra veckan slogs jag av insikten att vi nästa år - om världen består - ska markera att det är 100 år sedan det första världskriget bröt ut. Jag bestämde mig för att det nog blir dags att repetera Egon Erwin Kischs bok Schreib das auf, Kisch! och i största allmänhet försöka komma ihåg hur det var på Balkan och den tillkrånglade serbiska politiken. Jag gläder mig dock åt tanken att bloggläsarna nu kan föreställa sig hur jag sitter och rad för rad mödar mig igenom texter på främmande tungomål. Svetoslav Budinov är lärorik. Balkanskite Voini (1912-1913). Istorischeski predstavi v sistemata na nauchno-obrezovatelnatakomunikatatsia, som kom 2005.
Nog är det intressant när han (s 55) driver tanken att frågan "varför" innebär att vi frågar efter någon ansvarig medan frågan "hur" mer syftar till att göra sammanhang klara och detta utan moraliska övertoner. Budinov manar oss att fråga "hur?".

1914 är året när Nathan Söderblom blev ärkebiskop. Han kunde uppfatta ärkebiskopsämbetets potential att göra en ekumenisk insats för biskopsämbetet var till sitt väsen något som gick utöver nationalkyrkans begränsningar. Björn Linnell skrev för tio år sedan en artikel i DN. Det hade jag förstås glömt och skyller på åldern men med mer minnesgoda vänner, får vi påminnelser. Att Björn sommaren 1966 konfirmerades på Kronoberg och att jag var konfirmandledare för pojkarna noterar jag inte så mycket självbespeglande som för att påminnas om en lång vänskap.
http://www.dn.se/kultur-noje/biskopskriget-om-kyrkans-framtid/

Jag läser och noterar att nuförtiden finns det nog inget biskopskrig om Kyrkans framtid. Ingen säger emot. Ingen håller fram andra visioner men ingen är heller den som uppträder särskilt visionärt. Biskoparna förvaltar men förnyar inte. Hur blev det så?

Att Eklund inifrån förstod den folkliga fromhet som Söderblom kanske sett från prästgårdsfönstret, kan man förstå. Eklund blir också kritikern av samtidskulturen. Söderblom var annorlunda - den betydande teologen i Rasbo har karaktäriserat honom som "den störste clown som suttit på Svea rikes ärkebiskopsstol." Söderblom är en estradör och i jämförelse med honom måste biskopar som Eklund och Danell uppfattas som buttra.

Kan vi lära oss något från år 1914 när vi ser på ärkebiskopsskiftet 2014? Just nu uppfattar jag nog mest skillnaderna. DÅ en kyrka värd att bekämpa och viktiga nyansatser. NU - jag vet inte. Begreppet "folkkyrka" har väl i egentlig mening blivit det som folkkyrkotankens fäder och mödrar sa att den inte var - en uppenbarelseform för den egna religiositeten, som förser denna egna religiositet med arena och rekvisita. Kyrkorum och stearinljus samt älskade psalmer, alltså. Som gjort för religiösa kosmopoliter.

Nu återgår jag kanske till Balkanskite Voini. Nästa avhandling Dag Sandahl lägger fram blir nog en i slaviska språk.