Tankar en annandagsmorgon

Kyrkohistorisk Årsskrift kom i god ordning före jul. Till julförberedelserna hör att läsa något i boken den 23 dec; en artikel, kanske, en recension eller två och lite om vad som hänt i Kyrkohistoriska föreningen. Så också i år. Och jag sände en tanke till professor Bengt Hägglund, som en gång lärt sina doktorander att man inte ska läsa så mycket böcker utan hämta kunskap ur uppsatser, artiklar och bokanmälningar.

Professor Straarups bidrag är ett föredrag där han går igenom trosundervisningen. Budskapet är enkelt att fatta. Från 1960-talet kraschar Svenska kyrkans trosundervisning. Den var ju upphängd på skolväsendet - eller egentligen tvärtom: skolan var Kyrkans. Detta är slutet på en process som pågått sedan sekelskiftet. Skolan har avkonfessionaliserats steg för steg. Vill man förstå, kan man läsa Louis Althusser, har jag påpekat i 40 år. När folkkyrkans medlemmar inte längre får trosundervisning kommer detta folk att sakna ett religiöst språk och tappar intresset för Kyrkan. Det kallas på käckt språk för "intressemortalitet".

Straarup menar att kyrkoledningen varit försumlig. Det kan man säga - om det inte är så illa att kyrkoledningen gjort så gott den har kunnat och inte kunnat mer. Bortsorterandet av folk betyder ju inte att platser kan lämnas tomma. De mindre kompetenta får träda till och då gäller det tänkvärda ordet: "En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg ity hon blir så sladdrig i stjärten."

Svenska kyrkan - Karl-Erik Brattgård, Ottar Ottersen, Jan Carlquist, Tomas Hårdstedt m fl - gjorde aktningsvärda insatser. Jans förnyelse av konfirmandarbete ägde inte rum i ett lufttätt rum men hans insats vill jag särskilt lyfta fram men så mycket uppbackning av herrar Ström, Olsson och Stoltz fick han inte. De tänkte på ett annat sätt. Undervisningen har alltså steg för steg reducerats i Svenska kyrkan, vilket borde vara ett häpnadsväckande förhållande för den som tror att kunskapsförmedling är steg ett för att både behålla medlemmar och motivera dem till kristen tro och kristet liv. Svårligen kan barndopseden upprätthållas utan fungerande dopundervisning dvs det som skola och allmän konfirmandundervisning och konfirmationssed gav? Svenska kyrkan har aldrig vågat gå i clinch med den frågan.

Gudstjänstbesöken faller i en jämn kurva från år 1989, inte från år 2000, alltså. Hade det varit annorlunda om vi fått andra relationer till staten år 1979, när kyrkomötet sa nej? Jag vet inte. Men Svenska kyrkan stod starkare då och rimligtvis hade en annan kyrkopolitik kunnat föras, en som integrerat Svenska kyrkans olika kapaciteter. Möjligtvis hade vi haft kvar partipolitiseringen. Den innebär inte att de förtroendevalda granskar prästernas förkunnelse genom att påbjuda eller förbjuda vad som ska sägas. Kontrollen går så till att läran ändras. Man kan numera viga samkönat. Den prästkandidat som kommer till biskop Brunne och förklarar sig inte vilja detta, avvisas. Och prästkandidater sållas bort på ämbetsfrågan - liksom de som ska ha arbetsledande tjänster. Så går det till att ta ideologisk kontroll över en kyrka. För en borgerlig tänkare är det förstås Max Webers analys som gäller: Utbildningsprivilegiet och utnämningsprivilegiet är de två viktiga kontrollinstrumenten.

Partipolitiseringen är verklig. Ett parti är konstruerat för maktinnehav i kommun, landsting och riksdag samt EU-parlament. När samma maktambition drabbar kyrkolivet, som byggs på en helt annan princip, nämligen tjänarprincipen, blir det fel. Då står det inte den kyrkliga gemenskapen fritt att söka efter gemensamma nådegåvor och kallelser. Uppgifterna är redan förelade efter maktproportionalitet och utifrån denna fastställs allt - från lära och gudstjänstordning till rättsskipning och förvaltning. Sambandet gudstjänstfirande församling och beslutsförsamling är sönderbrutet - och detta sedan länge. Förmår man inte uppfatta de principiella frågorna, kan man förstås komma dragande med högkyrkligheten, som sägs vara emot lekfolkets ansvarstagande men den tanken jävas av praktiken. Få präster har uppmuntrat gudstjänstfirare att ta kyrkopolitiskt ansvar så mycket som de högkyrkliga. Den högkyrkliga tanken handlar om den ansvarsfördelningen som förr var självklar i Svenska kyrkan och tydlig i det gamla kyrkomötet, där prästerna hade ett särskilt läroansvar trots att biskoparna (som hade rösträtt) och prästerna - valda av prästerna i stiftet - var en klar minoritet.

I omgångar skildes kyrka och stat - först som ett skiljande mellan kyrka och kommun och då är det 1860-tal. Efterhand skiljer man kyrka-skola (1950- och 1960-tal) och samhällsfunktioner lyfts bort från kyrkan i omgångar - som barnavården och folkbokföringen. År 1958 kom motionen om utredningen av statskyrkoförhållandet. Alternativet hade väl varit att bejaka den thapperska motionen att kyrkofullmäktige skulle avskaffas och kommunfullmäktige ta hand om de kyrkliga frågorna. Tror någon att Svenska kyrkan varit vitalare då om den kommunaliserats?

Undervisningsfrågan - på alla nivåer och för alla - är den avgörande just nu. Det hade inte varit så dumt att ha ett ställe för kvalificerad gemensam utbildning i teologiska och pastoralteologiska frågor och sett till att de erfarna pastoralteologerna - församlingsbyggarna - fått dela med sig av sina kunskaper. En lekmannaskola och en kyrkoarbetarakademi i kombination, kanske belägen nära en storflygplats i ett område med mycket folk? Det kunde ha varit värt rätt mycket pengar. Men antagligen är mycket av det vi ville och menade att vi kunde när det begav sig för sent nu. Återstår att se hur försummelserna får konsekvenser. Och varför skulle de inte få konsekvenser?

Vill man läsa Straarup och Ekbergs bok Den sorgligt försumliga kyrkan. Belyst norrifrån  (Artos 2012) kan man göra det - eller ta till sig Straarups artikel i Kyrkohistorisk Årsskrift 2013. Samtiden är verkligen onödig men så blir det när kyrkopolitiken som ett viktigt mål har att tysta kritikerna, stämpla dem och göra sig dem kvitt - eller bara få dem att hålla tyst och alltmer oengagerat fortsätta det rutinmässiga.

Eller med den fromme Olov Hartmans ord: "Det går åt helvete, fattar du väl!" Han skrek det till Ingmar Ström samtidigt som han under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem  fysiskt gav sig på honom. Hartman såg rätt.