Hans Haste och Gunnar Helander

Nu ska det vittnas om när man mött Nelson Mandela och hur vi alla i alla år - skuldra vid skuldra - stod apartheidsystemet emot. Jag är inte så beundrande. Jo, jag beundrar dem som år efter år stod vid South African House i London i trofast manifestation. Och så kanske vi ska påminna om hur det var för ungefär 50 år sedan.

Gunnar Helander som utvisades ur Sydafrika ska minnas. Jag läste hans böcker där zuluhövdingarnas politiska visdom hölls fram. Vår Kyrka var också en skarp iakttagare. Till skillnad från Alliansmissionen som hade doktor Vitus på plats, visste de svenskkyrkliga vad som gällde. Alliansarna vacklade - och hade att hantera sina egna kritiker, nämligen Jan-Olof Johansson och Martin Fogelberg (jo, just desamma som gjort glänsande karriärer i Svenska kyrkan). De då unga tog debatten om den apartheidvänlige dr Vitus. Gunnar Helander mötte jag sedan i kyrkomötet 1979 och 1982. Han blev mig en besvikelse och han hjälpte högst handfast till att köra Svenska kyrkan i diket. Mer om detta i mina memoarer. Det förtar inte att han i frågan om apartheid hade en viktig roll för medvetandegöra den del av Svenska kyrkan som tänkte mission och människovärde.

De kristliga gjorde raider i sakristiorna för att kolla vilket nattvardsvin som användes. Cap Constantia byttes i dessa år mot Madeira - 1963-1966. Några präster förklarade beklagande att det fanns flaskor kvar av Cap Constantia men så fort man skulle köpa nytt, fick det bli Madeira. Vi ordnade debatter om Sydafrika för Sveriges ungdomsorganisationers samarbetsorganisation proklamerade bojkott som vapen och bojkott krävde medvetenhet. Inte kom det mycket folk till Ordenshuset i Moheda, men debatt blev det. Hans-Christer Nilsson och jag som arrangerade, kunde vara nöjda. Vi kunde belåtet konstatera att vår mycket blygsamma annons i Smålandsposten fått ett genomslag också. På något sätt var en del av bygdens tanter arga. Vi förstod att det demokratiska tilltaget var olämpligt. De flesta av tanterna - alla med ett eller två undantag - är väl döda nu så vi kan inte se hur de hyllar Mandela i dagar som dessa.

Inte förrän apartheidsystemet föll, åt jag de goda blå druvorna från Sydafrika eller aprikosmarmeladen därifrån, inte heller drack jag vin från Sydafrika men insåg samtidigt att privatbojkotten har små effekter, eller?

Hans Haste producerade material. Han var socialdemokrat men hans Pogo-produktion kunde också ta fram material mot apartheid, som levererades till hela den samlade ungdomsrörelsen, tror jag. Alltså hade jag i mitt sovrum under flera år bilden av den fängslade Nelson Mandela. När Mandela varit i Uppsala domkyrka år 1990 gick jag från gudstjänsten tillsammans med ärkebiskop Werkström. Jag log mot honom och frågade: "Hade du också en bild av Mandela i ditt sovrum?" Det hade han inte haft, fick jag veta.

I efterhand tänker jag ibland på Hans Haste. Han var viktigare än man först förstår. Han försåg unga människor med material både att ta till sig och sprida vidare. Men vad i all sin dar betyder Pogo i Pogo-produktion?

Jag har fattat att Mandels storhet var att han inte var bitter efter 27 år på Robben Island. Ska vi inte också säga ett ord om de människor som en generation senare inte glömt honom utan såg honom som ledare. En generation senare!