lördag 27 september 2014

Tidningsläsning

Jag hade tidningsläsning att ta igen denna morgon. Slarvigt, det medges. Eller översiktligt. För det är samma nyheter i de olika tidningarna. Det andra är det roliga, debatt- och kulturartiklar. Om biskopsvalet i Växjö hade dr Lennart Johnsson skrivit i tre tidningar, om jag såg rätt. Jag tänker inte fundera över valet förrän efter det att nomineringarna är klara. Det blir de väl i dag, när nomineringsvalet konkurrerar med Bokmässan i Göteborg och Skördefesten på Öland.

BVokmässan kommer jag inte till. Förlagschefen påpekade hur de kristliga nu samlar sina resurser kring "Se människan". De kristliga förlagen finns inte lite här och var bland utställarna - med några viktiga undantag. De finns i religiösa hörnet. Det kan vara bra. Alla vet var de är. Och kyrkoliv passar väl in i kulturliv för bibliotekarier och lärare. Här kan själva relevansen visas upp.

Den finns. Den är själva idén. Jag läser i en kolumn att i Alvesta skrevs konfirmanderna in i söndags och nu ska de på läger. Komministern är nöjd. Konfirmandinskrivningen är "en av årets absoluta höjdpunkter" i församlingen. Komministern blir "lika upprymd och varm inombords". Det ska bli dagar fullspäckade av kunskap och upplevelser. Möten med varandra och Gud. Bra så. Och jag frågar inte var förra årets konfirmander nu är eller vilken konfirmandstatistik som redovisas detta år. Efter undersökningarna av den svenska skolan kan jag dock bli lite bekymrad.

Konfirmanderna får skriva loggbok och första frågan som ställs är varför de vill konfirmera sig. Nå, nu konfirmeras, man, konfirmerar inte sig, men vi hoppar över det. En flicka beskrev i sin loggbok för ett par år sedan att en äldre kompis sagt att "ni gett henne bättre självförtroende och det vill jag också ha, så därför vill jag konfirmera mig hos er".
Komministern skriver i sin kolumn: "Vi tittar på varandra och tårarna rinner."
Vi har lyckats bättre än vi anar, blir slutsatsen.

Finns det då inte skäl att gråta av ett helt annat skäl? Vad är det för skola vi har som inte lyckas med denna uppgift?
Det är väl bra om konfirmationstiden ger också detta, och det gör den nog inte så sällan. Men morgonens tidningsläsning om denna framgång blir för mig ändå en skolpolitisk fråga.

I övrigt ska jag fundera över kyrkvärden Eva Särnes fråga. Hon var lärare och skolledare och en viktig person i stadsdelen. Hon var glad över att människor kunde uppskatta dopet i familjehögmässan i Två Systrars. Men hon frågade: "Hur kommer det sig att människor som är så nöjda med vad de varit med om i söndags inte kommer tillbaka nästa söndag för att få vara med om det igen?"
Svaret kunde förstås vara att det behövs inte för barnet är nu döpt - men frågan ställs lite djupare än så.
Kunde svaret vara att utmaningen är att kämpa emot det självklara - nämligen att man går inte i kyrkan mer än då och då? Den självklara fördomen är en konsekvens av sekulariseringen.Och tänker man så, finns inte Kyrkan i livets mitt utan i ett religiöst hörn. Hur kommer det sig alltså att bara ett fåtal konfirmander finns med året efter? För att normen styr eller för att konfirmandtiden varit dålig. Jag föredrar att tänka det förra.
Det blir en större utmaning så.

9 kommentarer:

  1. När vi på högstadiet diskuterade elever som inte kom till skolan brukade jag säga: Är det bra så kommer man! Om man mår bra i ett sammanhang och får ut något av det då finns man där! I annat fall kanske man uteblir, även om man skulle vara där!
    Så är det väl med kyrkan och gudstjänsterna också.
    Jag har inte varit i vår kyrka på länge. Det illamående jag upplever av att sitta tillsammans med ett tiotal andra gudstjänstbesökare i en basilika byggd för 1 200 personer (även om man har tagit bort några bänkar senare) och den ödsliga känsla det ger att gå dit, sitta där, och gå hem utan att ha fått den minsta kontakt med någon mer än möjligtvis ha växlat några alldagliga ord när vi gick ut, är inget man får kraft av. Detta kan inte ens en god predikan eller nattvardsfirande uppväga.
    Man måste nog från kyrkans sida fundera över formerna också, inte bara innehållet, om nu det görs. Jag tror att det på många håll saknas insikt i hur gudstjänstfirarna upplever besöken i kyrkan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Insikt om hur gudstjänstfirarna upplever besöken i kyrkan behövs bara i de kyrkor där endast gudstjänstfirarna betalar kalaset.

      I de allra flesta SvK-kyrkor får de som anordnar gudstjänsten lön ändå.

      Resultatlön baserat på nattvardsfirare, det vore något för kyrkoherdarna det. Motion till kyrkomötet någon?

      Radera
    2. Det vore något, Peter T. Dessvärre tror jag att det finns gott om kyrkoherdar som genom olika jippon skulle se till att många gick till nattvarden utan vare sig omvändelse eller beredelse. Den sista villan kunde bli värre än den första.

      Radera
    3. Så Elisabeth, du tror att det kan bli värre?
      Jag menar att det i nuläget inte finns något incitament att utöka lärjungaskaran.
      Blir kyrkoråd, stiftsfullmäktige, domkapitel eller kyrkomöte glada över ökat nattvardsfirande? De klankar ju mest ner på "elitkristna".
      Enda sättet att i handling visa vad som är viktigt är att sätta ekonomiska styrmedel på det.

      Radera
  2. Jag är väldigt intresserad av om du, Dag, skulle kunna förklara för mig på vilket sätt konfirmationsundervisningen är en skolpolitisk fråga. För jag förstår inte det och jag gillar inte att gissa.

    Vänliga hälsningar
    Ingrid Berlin

    SvaraRadera
  3. Vad jag har förstått ser många konfirmationen just som ett steg i uppfostran snarare än en religiös företeelse. Starkt förknippat med detta är naturligtvis också bilden av prästen/prästerna. Förr kunde man höra att det var positivt när prästen OCKSÅ kunde vara "som en vanlig människa". Idag får man ibland leta djupt och länge för att hitta något prästerligt/andligt i omkringflygande, sekulariserade präster som är ute för att sälja sig själva genom allehanda jippon, politiska uppdrag och häftiga aktiviteter, medan de emellanåt är någonstans och "river av" en gudstjänst. (Tror till och med att jag läste just det uttrycket från en präst.) Är det så man bygger församling? Och är det så man lever ett kristet liv?
    Dessutom är man i många fall idag så inriktad på mångfald och religionsdialog att man snart verkar ha glömt sitt eget kristna budskap. Det verkar som om det viktigaste är att dra in så många som möjligt i kyrkan till ett blaskigt, allmänmänskligt budskap i stället för att bygga en kärna som kan sprida kristendom.
    Jag tror att detta är fullständigt fel väg att gå. Kristendomen måste växa inifrån varje människa i en kärngrupp och spridas utåt. Den kan inte växa genom religionssynkretism som man åstadkommer genom att man utifrån packar ihop olika religionsföreträdare för att hitta några gemensamma trådar. Då blir det lika lite av kristendomen som det blir av de politiska ideologierna i ett samhälle där man bara verkar ha som mål att utestänga ett av de demokratiskt valda partierna.
    Om man ska "gilla olika" måste man nog först inse att vi faktiskt också är olika!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nya tant lila! Jag instämmer till fullo i det du här skriver.

      Jag i Halland

      Radera
    2. Just det !
      Tack Tant lila !

      Radera