Biskopsvalet i Växjö på djupet, del fyra

Jag övertygades inte av biskopsaspiranternas texter på djupet. Det var inte så djupt när allt kom omkring. Och ändå var kanske inte det floskulösa det allvarligaste. De predikar nog så här, kan jag förmoda, och då ska stiftet utsättas för sådant påståeligt episkopalt prat under många, många år. Det kan man uthärda genom att sätta ljus från ljusbärarlådan i öronen (efter exempel från systrarna i Vadstena på 1500-talet). Värre är kanske detta att aspiranterna gick i fällan genom att skriva texter där de skulle sälja in sig. Varför svarade de inte att de delade teologisk grundhållning med Svenska kyrkan, som de prästvigts i och tjänstgör i? Varför skulle de precisera något som borde varit klart. Inte konstigt att det blir oklart då!

Varför vågade ingen av dem säga:
"Jag har nominerats till biskop och ställt upp. Jag vill inte på något sätt göra det lätt för valmanskåren att välja mig för någon annan saks skull än att de som väljer ser att Gud vill ha mig. Jag kan bara bli biskop om jag förstår tjänsten som Guds kallelse.

Det jag ska göra är ett riktigt skitjobb.
När det blir kriser ska jag ta i det.
Konflikter ska jag tvingas hantera.
Papper ska strömma in på mitt bord.
Prognoserna berättar om problem som ställer sig i kö.
I detta ska jag (försöka) vara from och oförfärad.
Det tror jag egentligen inte går.
Jag kommer att få fatta beslut som gör människor ledsna och jag skulle vilja vara med och göra dem glada. Misstagen som fört oss dit där vi är, är produkter av en mängd illusioner, felanalyser och felbeslut under 1900-talet, lever i en sekularisering grundad på 1700-talet och präglas av en nihlilism från 1800-talet.
Jag vet inte hur jag ska balansera kravet att få tid till eftertanke med kraven att jag ska vara ute i stiftet och inviga och uppmuntra eller bara synas.
Jag fattar att jag inte hinner bli frommare som biskop än vad jag är nu och det kan skrämma mig. Jag själv kan skrämma mig - för en biskop omges av vänliga människor men är till sist ensam och kan jag hantera den situationen?

Tidigare biskopar i Växjö har klarat sig - utom Thidevall. Wejryd blev ärkebiskop efter att ha normaliserat stiftet. Johansson har klarat sig genom att inte ställa till med något. Så kanske stiftet behövde ha det i 5-6 år, men det kan visa sig att det var år då nyansatserna skulle ha gjorts och att friden i stiftet långsiktigt betingar ett mycket högt pris. Under mina första biskopsår kommer vi att få besked om den saken.

Ni ska inte tro att jag uppfattar att ni kommer med något som är en favör, när ni röstar om jag ska vara er biskop. Det gör ni inte. Ni kommer med en uppgift och ett kors som jag ska ta på mig därför att lärjungaskap innebär sådant. Biskop 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Låt inte lura er av guldet. Det gör inte jag. Det är och förblir ett kors. Välj hellre den andre. Han verkar mer biskopskåt än jag."

Så svarade ingen.

Jag ska inte rösta. Jag är glad för det. Hade jag röstat, hade jag skrivit "Jag kräver ett nytt biskopsval" på valsedeln (men jag hade röstat!) och hoppats att 20-25% av de röstande gjort den markeringen. För stiftet spelar det ingen roll vem av aspiranterna som blir vald. Det tycks mig vara samma brist på innehåll - eller uttryck för samma religion. Om någon står för den religionen i Växjö stift med ett mer charmerande uppträdande är det snarast en nackdel. Hade jag röstat, hade jag inte velat vara delaktig - det är det hela.

Jag hade inte heller velat rösta på någon om vilken jag vet, att han av kyrkopolitiska skäl aldrig skulle prästvigt mig om jag varit prästkandidat. Varför skulle jag förnedra mig till det?

En mängd frågor har inte ställts. Frågan om vad aspiranterna egentligen uträttat så här långt hade förtjänat att ställas. Och kanske någon skulle undersökt om biskopsaspiranterna i prästerligt nit söndagligen äntrar predikstolen eller om de varit så upptagna i veckans mångahanda att de inte får tid över. Jag undrar för, jag läser ju Smålandsposten. Där finns en hel sida kyrkoattraktioner varje fredag men rätt lite av domprost. Det hela ter sig lite annorlunda än på Danells tid. Inte så mycket nuförtiden, liksom. Inte så många heller, har jag fått för mig. Hur är det i Lund? Inte vet jag. Jag behöver kanske inte veta heller. Jag ska inte rösta - men många som ska, kanske ska pröva varianten: "Jag kräver ett nytt biskopsval".