Biskopsvalet i Växjö på djupet, del två

Biskopsaspirant Petersson beskriver så GUDM, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Jag läser på. Tre T-ord för gudstjänstlivet för han fram: Trovärdighet, tillgänglighet och tydlighet. "Trovärdig i vårt handlande gentemot evangeliet", heter det lätt kryptiskt. Tillgänglig också för den som inte kan 'kyrkans språk' och "inte vill anpassa sig i givna mönster" - det kunde betyda att Petersson ger plats för kvinnoprästmotståndarna på nytt - eller? Hur tänker han sig med prästvigningar av sådana? Tydlighet betyder att vi "måste" visa på evangeliet som omvandlar hela vår värld. Vackert sagt - men vad betyder det konkret. Petersson tror också att vi "måste" finna former för gudstjänster på andra tider. Här är det typiskt. Andra tider än vilka? Petersson har ett ärende som han inte riktigt får fram - för ärendet finns mellan orden, i det outsagda. "Finns det en kyrka ska det också firas gudstjänster." Och det säger han som dragit ner på gudstjänstfirandet i flera kyrkor kring Växjö. Vad detta tal än är så trovärdigt är det inte. Puddingen bevisas genom ätandet!

Undervisning? För Petersson blir teologi en teori vid universitet och högskolor och praktik, han kallar saken "praktisk teologi", som det enkla samtalet om tro mellan två kristna. Den stilla reflektionen leder till slutsatsen att Petersson nog inte riktigt tänkt efter vad teologi egentligen är.

I avsnittet om diakoni återkommer ordet "ska". Vi ska finnas med i människors liv till stöd och hjälp - och bättre än så kan väl inte det som Paulo Freire kritiserade som "hjälpism" uttryckas. Det finns ett rätt tydligt uttryckt egenintresse i den diakonala ansatsen: "Vår målsättning är att människor ska betrakta det som naturligt och en självklarhet att kyrkan finns med." Vi är ett stycke ifrån kyrkofadern Tertullianus, han som talade om att "vi" är överallt. När Kyrkan var detta vi överallt var det stor missionstid.

Mission blir att vi får "föra en dialog med varandra om livserfarenheter och tro". Inte ett ord, inte ett enda, om Jesus. Däremot om Lönnebo, som skrev boken Kristendomens återkomst, men senare kom att driva talet om religionens återkomst. Lönnebo hade fel i sina förutsägelser om kristendomen för en dryg generation sedan. I alla ord går det faktiskt inte att urskilja vad biskopsaspirant Petersson menar att vi nu ska göra.

Biskopsaspirant Modéus skriver: "Det är spännande och ansvarsfullt att få vara med och bygga framtidens kyrka." Centrum är den gemensamt firade gudstjänsten och uppgiften är ytterst "att bära evangeliet om Jesus Kristus vidare". Där satt den! Modéus "tror på framtidens kyrka", vilket dock blir egendomligt så här vid kyrkoårets slut och i advent. 1. Vi tror Kyrkan, vi tror inte på den, hör jag när vi läser den gemensamma trosbekännelsen och 2. när framtiden blir en ny himmel och en ny jord är kyrkan något helt annat. Därtill 3. Det finns inga löften om att kyrkan kommer att leva - inte i det område där det fanns församlingar som fick brev (Uppenbarelseboken) eller i det blomstrande Nordafrika. Där återstår inget. Gud kan flytta ljusstaken också från Sverige. Det kan bli för hurtigt och för lite allvar när biskopsaspiranter trycker ut sig. Vart tog ordet om att "tiden är kort" vägen?

Modéus vill vidare. Det finns sådant som gått förlorat. Vi ska erkänna sorgen över det "för att sedan varsamt släppa taget och låta det som inte längre finns sjunka undan i tacksamhet och glömska." Varför glömska? Lever inte Kyrkan sitt kollektiva minne? Och vad menar Modéus alldeles konkret?

Till gudstjänsten får jag komma som jag är. Kvinnoprästmotståndarna också. Här andas hos båda aspiranterna en ny hållning just till kvinnoprästmotståndare, De ska uppenbarligen känna sig välkomnade. Modéus ser att förändring är möjlig och påminner iom att han haft förmånen att de senaste 15 åren besöka många församlingar. Så sa han inte vid hearingen. Då poängterade han att han varit från stiftet i 20 år.

Som biskop skulle han "påminna om att också anställda och förtroendevalda behöver förstå sig själva som gudstjänstfirare". Det är ett ansvar. "Samtidigt är det begripligt att inte ens anställda och förtroendevalda firar gudstjänst på sina håll." Vilka håll då? "Skälet är att gudstjänsten inte berör så på djupet som den skulle kunna göra." Där fick prästerna besked - och inte ett ord om den medvetna sekulariseringsprocessen i landet. Lösningen är ett "lokalt utvecklingsarbete". Det kan man tänka. Men om det är lokalt - hur kommer just biskopen in då? Det går förstås inte.

Så här långt förnimmer jag hos båda biskoparna många ord men blir det inte mer ytlig förståelse än djup, givet att det nu skulle gås på djupet?