Läste

Jag läste förre kyrkoherden Mårtenssons (han skrev sig "kyrkoherde emeritus" men någon emeritilön uppbär han inte!) kria om en i Kalmar avdöd. Den döde hade varit frimurare, fadder till Mårtensson, som till sist fick komma med i det illuminerade sällskapet. Vid processioner i frimurarklubben ringde den döde, fast då fortfarande i livet, i en av honom själv donerad klocka. Upplysningen fyllde oss med rörelse - om i hjärtat eller mungiporna osagt.

Den döde mindes för en särskild insats. Han hade tagit initiativ till ett uttalande till stöd för kyrkoherde Olle Ekman och för kvinnliga präster vid en tidpunkt då detta behövdes. In bland pärmarna igen! För lite förunderligt och märkligt är det förstås att kyrkofullmäktige görs till ett organ för allmänna opinionsyttringar (vilket inte var dess uppgift), en märklighet som endast överträffas av fd Mårtenssons insats att särskilt minnas den döde för en insats som går utöver lag och författning. Saken kan definieras som en utomparlamentarisk aktion i parlamentarisk form. Tribun, alltså.

Kalmardekanatet hade bildats. Vi har föreningsfrihet i landet. Året var 1981 - hör ni Hans Villius från just Kalmar säga det?  I pärm nr 22 skildras upptakten. Kyrkoherde Olle Ekman slog till mot dekanatet genom att inbjuda Eva Brunne att predika i Kalmar domkyrka. Det gillade inte prosten Pehr Edwall, företrädaren, ser jag i ett klipp. Olle valde ju att demonstrera. Lite löjligt var det - inte minst som han själv var gammal "kvinnoprästmotståndare" och lika illa var det i den frågan med nu fd Torsten Mårtensson. De hörde båda till den tidigare hårda kärnan av motståndsmän - och det när jag var för (om än inte ens konfirmerad). Nu skulle jag medialt ställas mot biskopen och kyrkoherden. Det var alltså den biskop som några år - och en doktorsexamen - senare skulle kreera mig till kontraktsprost och den kyrkoherde som många år senare konstaterade, att jag var den ende från Kalmartiden som han fortfarande hade kontakt med.

Går jag nu till Östra Småland den 5 dec 1981 möts jag av den moderate kyrkofullmäktigeordföranden Ruben Ennart. Han hade ett att säga:
"Fanatiska småpojkar som i stället borde sköta sitt arbete".
Anklagelsen var att vi intrigerade mot vår chef.  Socialdemokraten Bertil Morén hoppades att Dag Sandahl "kan hitta en annan församling som kan passa honom bättre". Det var Morén som stolt tillbringade söndagarna på golfbanan, ett förhållande som han gärna trumpetade om. Det var bättre än ett kyrkobesök. Få minns honom nu i det kyrkliga Kalmar.

Nå, Eva Brunne skulle predika. I Kvällsposten den 5 december påstås hon sägs med pratminus och allt: "Jag är inte rädd, men de här prästerna, precis som likasinnade i övriga landet, borde själva inse att de inte har i svenska kyrkan att göra."
Eva Brunne gjorde, som det heter, en vacker karriär.

Men hur var det med uttalandet. Pärm 23!
Där har jag för tio år sedan vid en genomgång gjort några noteringar, bl a om Ekman: "vi jobbade ju bra tillsammans så mycket ter sig också i efterhand som fabricerat för en okunnig allmänhet som skulle hållas okunnig".
Det blev ett uttalande.
"Aldrig har väl Ruben Ennart, ordförande i kyrkofullmäktige i Kalmar, slagit klubban så, hårt i bordet som i går kväll på slottet. Han drämde till så att skaftet höll på att gå av."
Olle Ekman var glad över stödet. 23 - 3 blev det, de begåvade avhöll sig. Kyrkofullmäktige har andra arbetsuppgifter. De som insåg detta var alla partipolitiskt obundna. Politikerna från v till m stod samlade

Uttalandet löd:
"Med anledning av att kyrkoherde Olle Ekman låtit meddela, att han kallat en kvinnlig präst (inte namnet, det är könet de är ute efter, DS) att predika i Kalmar domkyrka den 17 januari 1982, stöder kyrkofullmäktige i Kalmar församling helhjärtat detta initiativ.
Kyrkofullmäktige vill samtidigt framhålla, att det nyligen bildade dekanatet enligt vår mening ej kommer att främja kyrkans sak, varför vi tar avstånd från dess bildande. (vad nu kyrkofullmäktige just i Kalmar har med denna sak att skaffa! Det är numera bara den åldrade Mårtensson som tror det, antar jag. DS)
Kyrkofullmäktige avser vidare att med all kraft stödja Olle Ekman i hans ämbetsutövning."
Vackert, Stickan. Kan det betyda ett kyrkofullmäktiges ledamöter söndagligen möter upp i Herrens hus för att fira Herens dag? Vad det än kunde betyda, detta betydde det dock inte!

Biskop Sven Lindegård var på plats, men inte beredd att kommentera uttalandet eller säga något om dagens aktualiteter på kyrkofronten. Han höll ett litet föredrag.

Dessförinnan hade han dock kallat mig till samtal. Prostrummet på pastorsexpeditionen kl 18. Det finns en bild av Olle Ekman och mig, för media väntade utanför. Prick 18 steg jag in i prostrummet, som var tomt. Rummet var ett genomgångsrum och jag hörde Lindegård harkla sig utanför den andra dörren. Nog fattade jag. Jag skulle värmas upp genom att få vänta en stund.

Jag upptäckte möbleringen. Biskopen avsåg att sitta i en högre stol och jag skulle sjunka ner i soffan. Alltså flyttade jag fram en likadan stol, ställde den framför soffan och mig framför stolen. Biskopen kom in, hälsade (utan att ta i hand, tror jag) och sa: "Var så god och sitt." Jag satte mig. "I soffan", sa han uppenbart överraskad. "Jag föredrar stolen", sa jag. "Ryggen." Därefter kände jag övertaget och såg till att dra ut på samtalet eftersom biskopen, inte jag, hade bråttom till kyrkofullmäktige. Jag kan när jag vill. Vid tillfälle berättade jag händelsen för biskop Bertil Gärtner. Han utbrast: "Kör han verkligen med så billiga trick?"

1982 var året då jag av stiftets prästerskap valts till mitt andra kyrkomöte.

Vad tyckte Svenska kyrkans personalförbund om Ruben Ennarts uttalande i Östra Småland? Det dokumenteras också i pärmen. Förbundet via Lennart Hauschildt ville "bestämt reagera mot att kränkande uttalanden görs mot präster, som inte begått någon annan försyndelse än att de handlat i enlighet med sina samveten."
Någon dag i närtid ska jag hedra Lennarts minne med att dricka hans favoritvin, Geisweiler Grand Vin.

Ska jag läsa mer i pärmarna?