In bland pärmarna

Jag tog mig samman och letade upp pärm nr 40 med klipp från september till december 1989. Jag måste ha någon pärm som särskilt handlade om kyrkoherdeval och kontraktsprostutnämning för pärm nr 40 ska rätteligen handla om frågan om kvinnor i prästämbetet. Och där fanns en hel del.

T ex att Forum för kvinnliga präster skrivit brev till ärkebiskop Bertil Werkström och menat att han främjar motståndet mot kvinnliga präster genom att göra motståndet möjligt. Ärkebiskopen svarade och skrev om motståndarna: "Många av dessa präster hör till de mest kunniga och hängivna i Svenska kyrkan. De representerar ofta en tradition, som tillfört Svenska kyrkan förnyelse av gudstjänsten, själavården och det teologiska tänkandet." Detta erkännande hade jag totalt glömt men noterade tacksamt min anteckning den 10 nov att Ragnar Persenius skrivit ungefär 2/3 av ärkebiskopens svar. Ragnar finns kvar och menar väl fortfarande vad han totade ihop åt ärkebiskopen för 25 år sedan. Dagen liksom Svenska Dagbladet uppmärksammade saken den 31 oktober också.

I detta stämningsläge blev jag kontraktsprost i Norra Möre. Då hade 38 präster och blivande präster krävt Sven Lindegårds avgång som ordförande för Pastoralinstitutet i Lund. Vari bestod hans förbrytelse? Han hade försvarat att några handledare för närpraktiken (den ute i församlingarna) kunde vara av en så kallat "avvikande" åskådning. Sven Lindegård reserverade sig mot beslutet om konformitet i styrelsen för Pastoralinstitutet, som togs med en rösts övervikt. De tre handledarna fick alltså gå. Kravet ställdes enkelt att åsiktskonformitet skulle gälla. Det ville inte Sven Lindegård. Jag tror det skulle vara skoj att så här 25 år senare ta fram skrivelsen och läsa namnen på undertecknarna. De har säkert gjort glansfulla karriärer. Och det var alltså Sven Lindegård som utnämnde mig.

Jag får luta mig mot Berndt Lindblad för han har påstått att detta var tredje gången jag vann ett prostval i kontraktet. Jag tror han har rätt. Men i oktober var jag tjänstledig för att skriva bok så när biskopens sekreterare ringde för att kalla mig till Växjö var jag ohågad att fara. En månads tjänstledighet för att få ihop boken Sann myt (Norstedts 1990) var väl inte särskilt mycket skrivtid. Saken, oklart vilken, kunde inte anstå till november så jag fick fara till Växjö. Där fick jag veta att biskopen övervägde att utnämna mig och jag frågade då om jag fått rösterna. Om den saken skulle jag inte få veta något, fick jag veta, varpå jag reste på mig för att gå, för utan röststöd ville jag inte åta mig sysslan. Jag fick omedelbart beskedet att jag fått rösterna och kunde jag åta mig uppgiften att vara kontraktsprost.

Artikeln i Barometern den 7 nov 1989 får över artikeln till rubriken "Bäddat för konflikt?" och kyrkoherde Birgitta Friberg fann det "egendomligt" att Sven Lindegård utsett mig. Jag uttalade mig inte, för jag var i Uppsala på något uppdrag i det rikskyrkliga och biskopen var i Israel. Han lät stormen rasa sig förutan. Och då minns ni att 1989 var mobiltelefonen inte kommunikationsmedel.

Kyrkopolitikern Thorsten Björneke från Öland intervjuades och kunde berätta att biskopen följt ett klart valutslag men Barometerns reporter började ringa runt för att kolla hur några röstat för var verkligen valresultatet så klart? 50% av rösterna var tidningens slutsats. 16 präster. Sju är klart högkyrkliga och för två-tre sätts frågetecken. Vilken tidning skulle bry sig om en  prostutnämning nuförtiden?

Biskopen kom åter från sin resa till Israel i mitten av november. Då svarade han två socialdemokrater i Kalmar län, partiombudsmannen Sune Tidlund och Torgny Nilsson (som väl var metodist...). De två herrarna hade krävt biskopens avgång - och min också för den delen. "Jag tror jag gör dessa herrar största tjänsten genom att inte kommentera deras uttalanden", sa Lindegård. Sune Tidlund karaktäriserade mig som en av Sveriges farligaste präster.

I prostarkivet hittade jag förresten ett och annat som berörde mig men som jag inte sett innan jag fick arkivet om hand. Kanske återkommer jag till detta. En av anklagelsepunkterna var att några präster debatterade kyrkliga frågor på insändarplats i stället för från predikstolen. Jaja.

Det fanns mer i min pärm förstås. Ett brev till ärkebiskop Bertil Werkström från 16 kvinnliga präster i Lunds stift som uttryckte sin "förvåning över ditt försvar av våra motståndares hemortsrätt i Svenska kyrkan." Brevet stämplades in den 22 november 1989. De kvinnliga prästerna menade att deras hemortsrätt ifrågasätts när Werkström menar att diskussionen om prästämbetet inte är slutförd (vilket den väl aldrig kan eller ska vara, DS), "dels av vissa av våra kollegor" (vilket verkar tveksamt eftersom vi i kyrkomötet röstat för att trygga de kvinnliga prästernas försteg framför motståndarna, DS) Sedan kommer det:
 "Varje värnande om kvinnoprästmotståndare blir automatiskt ett slag i ansiktet på oss." Kravet var tydligt - och skulle fyra år senare villfaras: "sluta prästviga dem som inte godtar kvinnor i prästämbetet." Det är, menade undertecknarna, enda lösningen och biskoparna har makten att få slut på tveksamheten.

Sexton undertecknare. Bland dem en Antje Jackelén.
Hon var alltså förvånad över att en sådan som jag har hemortsrätt i Svenska kyrkan och att ärkebiskopen försvarade den saken.