Vi tar det från början

Konstigt med begreppen. De kan efter tornbygget i Babel användas hur som helst och samma ord kan utan vidare betyda helt olika saker. Det blir förvirrande. Denna förvirring hör till villkoren i syndafallets värld. Alltså tarvas gång på gång något så trist som definitioner.

Begreppet folkkyrka avser en kyrkotyp. Det kom till för att visa hur kyrkor inte var statsfunktioner, statskyrkor, utan något större än så med egen identitet. Somliga folkkyrkliga, Einar Billing t ex, kunde uppskatta folkkyrkans förbindelse med staten men markerade också när hans såg det statsabsolutistiska i 1930-talets Tyskland. Yngve Brilioth gjorde motsvarade i sin bok Vården om kyrkan år 1956. Folkkyrkans teologiska motsats är frikyrkan som var hotet mot folkkyrkan från 1860-talet och framåt. De frikyrkliga var polemiska mot en sådan skitkyrka som folkkyrkan. Folkyrkan var en skitkyrka, alls inte kyrka i nytestamentlig mening, menade de. De frikyrkliga var de i egentlig mening kristna. Som det sas till mig vid en ekumenisk samling i Kalmar år 1972 när jag svarat "Svenska kyrkan" på frågan varifrån jag kom: "Du kan ju vara bra för det." Det var de frikyrkligas hållning. Numera är det inte så. Numera har många av de frikyrkliga flyttat in i Svenska kyrkan, inte så få med anställning och karriär därstädes.

Inom den folkkyrkliga ramen kunde olika spiritualiteter finnas. Kanske främst den spiritualitet där Sanct Byråcratius dyrkades. Folkkyrkan hade hand om folkbokföringen och prästerna la mycket tid på det rent kamerala. Prästerligt i praktiken var det mångahanda men församlingsbygge var inte spetskompetens. Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse kan ses som en vattendelare. Han var högkyrklig. Han var dessutom ungkyrklig och hade växt upp i en gammalkyrklig miljö och allt detta som var hans olika spiritualiteten var spiritualiteten inom en folkkyrka. Somliga i den var utpräglat nationalkyrkliga men till dem hörde inte högkyrkligheten som talade mindre om det nationella och mer om den svenska kyrkans katolska arv.

Under alla år vill förstås makthavare ha kontroll över Kyrkan. Det är inte mycket att säga om. Utnämningar av biskopar hör dit. Men det hela blir värre när statsmakten blir alltmer absolut och har resurser att slå hårt. Intressekonflikten om prästerna från 1910-talet och framöver är belysande för hur en kyrka, nu Svenska kyrkan, används som ideologisk statsapparat. Så har det fortsatt. I frågor där ett statligt intresse uttrycks kan en folkkyrka inte stå emot, inte hävda en mening som går staten emot för detta skulle underminera statens auktoritet. Följsamhet krävs och följsam blir kyrkan, kontrollerad politiskt genom utnämningar och utbildning. Också i en från staten skild kyrka - eller med ändrade relationer - behålls den politiska kontrollen över kyrkan genom politiska partier. Saken är uppenbar. Kanske ska Centerpartiet och Socialdemokraterna liksom Sverigedemokraterna hedras eftersom de så tydligt träder fram. Lite knepigare är det med den borgerlighet som maskerar sig men nog är den politisk och uppträder politiskt. Varför skulle den inte?

Nu tänker jag inte skriva mer. Solen lyser över Öland. Jo, jag är där! Morgondimman lättar och det enda som inte var lätt denna morgon var att hitta en gudstjänst att gå i. Jag har försökt fråga hur många de regelbundna gudstjänstfirarna är, de som går i princip varje söndag. Jag hörde till dem. Hur många är de. 70 000 går till kyrkan i dag om jag uppskattar siffran. Är 10 000 av dem regelbundna? Det trodde någon. En annan sa 7 000. Vad säger ni?