Efter kyrkomötet

Jag skulle kunna citera mig själv. Ett kyrkomöte behöver ett ÄRENDE, som kyrkostyrelsen lägger fram och som kan debatteras. De många motionerna räcker inte riktigt. Det blir spretigt och i värsta fall lite oförutsägbart.

Ett kyrkomöte behöver också slå vakt om sin identitet - annars blir formerna de från vilken partipolitisk kongress som helst. Några av ledamöterna är vana vid den miljön, dvs med utspel, upprop och uttalanden. Men Svenska kyrkan skulle behöva det andra, det som knyter samman nivåerna och det som ger utrymme för klartexter om det faktiska läget.

Vi är inte där. Vi är i reciternas förlovade land, där en handläggare under sommaren gjort sitt bästa för att få ihop en inledning i anledning av en motion. Ofta, alltför ofta, ett stycke nonsens. Och så kommer Läronämnden till, en läronämnd vars kompetens sjunker efterhand. Där finns i egentlig mening ingenting. Sedan fullbordas allt av ett utskott vars första ansvar är att få bort motionen, begrava den med eller utan krans.

Kyrkomötet minskades i tid. Jag hör till dem som menar att det är orimligt att börja en kyrkomötesdag kl 9 och sluta den kl 23.30. Jag har varit med om värre, gånger när vi slutat 01.20 eller så. Men det rimliga vore att sätta stopp efter en 12-timmarsdag för att ge lite kvällsutrymme för samtal i den form som sker när bryggerinäringen och EU-bönderna får handfast stöd.

Jag lär mig en del. Något av detta är sådant jag verkligen vill veta. Annat sådant jag helst skulle vilja slippa att ha fattat. En pensionerad kyrkoherde, som följde med efter freden i Roskilde 1658, kunde uttrycka att han vid något tillfälle höll med mig, något som han inte brukade. Det är en idiotisk kommentar, kunde man tänka. Vi läser samma trosbekännelse och de som gör det, kunde tänkas vara grundläggande överens om väldigt mycket. Men låt gå. Småsint är jag inte. Han förklarade att instiftelseorden var evangelieläsning. Så ser inte den stora traditionen saken. Så kan man se saken i Danmark och Luther avvisar hållningen. Konsekrationsorden är Guds Ord som skapar, kommer till elementet och gör sakramentet (Augustinus). Vi tog inte debatten - men skillnaderna blir betydande. Konsekvensen blir väl att den fd kyrkoherden inte i någon rimlig mening kan sägas vara för ordningen med kvinnor som präster - för han omfattar över huvud taget inte en ordning med präster. Han behöver någon som läser en evangelietext vid ett särskilt tillfälle och det ska för ordningens skull, jag fattar, vara någon men kön är en irrelevant faktor. Jag begriper efterhand att de flesta inte är för kvinnliga präster. De är som bäst inte emot. Det är rätt förfärligt men konsekvent i en kyrka som inte ägnar sig åt sakramental teologi eller teologi om prästämbetet. Jag skriver teologi, en lära. Jag skriver inte tillfälliga eller godtyckliga tolkningar, privata meningar.

Tillbaka till kyrkomötet. Några biskopar twittrade om kyrkomötet. Så fick en häpen allmoge veta att de inte förmådde uppskatta det de var med om. Saken är ingen nyhet. Det nya är att det kommit ut. Synodens kritik kanske inte var så fel? Annars la vi märke till en omständighet: biskoparna var uppe i debatter om politiska frågor och tysta när det kom till teologi.

Jag har inte räknat samman vilka grupperingar som debatterade. Den (S)tora gruppen var inte väldigt flitig i talarstolen. BA-gruppen inte heller - även om jag underhölls av reservaten när utskottet sagt ja till flyktingmotionen och Expressen ringt upp BA-kvinnan, som väl då närmast fått en chock. Den var välförtjänt. Nu stod Borgerlig Allians samman med Sverigedemokraterna och det gällde att distansera sig från både det sällskapet och den egna reservationen. ÖKA-insatserna var mer än vanligt egendomliga och Miljöpartiet drev sin egen politiska agenda också i kyrkomötet. Det blev ett rätt klent bidrag till kyrkolivet. Frimodig kyrka praktiserade som vanligt sitt gruppnamn och ledamöterna var frimodiga.

I det personliga:
Jag möter i kyrkomötet människor jag lär känna som vänliga och engagerade människor. Några är inte så värst svenskkyrkligt engagerade. Varifrån majoriteten av SD-folk hämtas vet jag inte, men de flesta kommer inte ur kyrkbänksmyllan. Det ska inte förvilla att några argumenterar teologiskt och vet vad Kyrkan tror. En uppsättning kyrkomötesledamöter är förvaltare. Få är förnyare. Alltför få inser Svenska kyrkans faktiska läge. Själv uppfattar jag mitt vanliga främlingskap för religion och detta främlingskap tilltar i ett så religiöst sammanhang som ett s k kyrkomöte. Det är då en kyrkokristen blir något vilse. Och så ska det vara. En kyrkokristen umgås hellre med goda hedningar än med de religiösa och säga vad man vill om civilreligionens folk - men religiösa är de.