Biskopsvalet i Växjö på djupet, del tre

Biskopsaspirant Petersson tar upp frågan om andligt ledarskap. De minnesgoda vet förstås att just begreppet "andligt ledarskap" var ett sätt att markera att dekanerna i Svenska Kyrkans Fria Synod inte utmanade biskopen som stiftschef. Följden av denna modesta hållning blev att alla biskopar plötsligt skulle vara andliga ledare. Så har det i Kyrkans historia inte fungerat, för där har kloka fromma kvinnor kunnat vara väl så andliga ledare som mången biskop - eller en kaplan i sin stuga. Vi firar Sellergren detta år!

Har inte biskopsaspiranterna framträtt som andliga ledare tidigare, talar inget för att de blir sådana när de får en mitra på huvudet. Jag värderar inte om detta är bra eller dåligt. Petersson gör ett försök att definiera andligt ledarskap. Det blir "att ständigt uppmuntra till bön". Det behöver ingen vara biskop för att göra. Och tanken att biskopen blir en andlig ledare genom sitt uppdrag, avvisar jag. Nys! Fromsint nys! Prosit!

Nu är andligt ledarskap att pröva präst- och diakonkandidater, markerar Petersson. Då borde han kunna svara på frågan om han godtar Kyrkoordningens stadgande att han som biskop inte fritt inför Gud får pröva kandidater utan måste uppställa krav att 1958 års riksdagsbeslut obetingat ska tros. Godtar Petersson inskränkningen av det andliga ledarskapet - och varför?

Biskopen är en symbol för enheten i kyrkan, skriver Petersson. Det ska han få ihop med talet om demokrati. Jag undrar om det fungerar. Biskopen sitter i domkapitlet - där har Petersson blivit förvunnen till ansvar för grovt rättegångsfel. Symbol för enheten? Det vill kanske till att så fort som möjligt glömma valresultatet för nog blir bilden då en bild av - splittring? Om man inte tänker "skit samma" om utfallet, förstås. Men hur det än blir, rätt jämnt ter sig det förväntade valresultatet.

Petersson beskriver Växjö stift som ett landsbygdsstift. Lite glesbygd finns det också, vet han att berätta. Norra Öland. Han har kommit fram till att strukturerna är olika men att det finns kyrkobyggnader överallt. Det behövs dialog om de många kyrkorna. Här tangerar biskopsaspiranten ett problem som kommer att vara det överskuggande. Hittills har Petersson löst problemet med att dra ner på gudstjänstlivet i landsbygdskyrkorna. Hur blir det framöver?

Biskopen måste engagera sig i stiftets ungdomsarbete, skriver Petersson, men arbetet med barn och familjer är stort och bra. Finns för biskopsaspiranten inga kristecken? Eller kan man i ett dokument till dem som ska välja inte gå så på djupet, för då kan någon bli sur och då är den rösten borta?

Ödmjukhet är Thomas Peterssons förhållningssätt och de kristnas signum. "Jag vill att alla som kommer till våra kyrkor ska bli sedda." Det låter något. Om det är färre än 20 i 84% av Svenska kyrkans gudstjänster kan väl den saken inte vara så komplicerad. Men riktigt hur detta tittande/gluttande/seende på människor hör samman med biskopens uppgift, fattar jag inte riktigt.

Till sist kommer det. "Religion är på riktigt." Det tror jag - men jag som inte är religiös tror att denna riktighet inte är den riktiga. Verkligheten själv är Kristus. Därför är jag inte religiös utan realist. en kyrkokristen realist. Men Petersson tjatar religion. Kyrkans framtidsväg är" när vi är närvarande och får beröra" - men var det inte detta Jesus skulle göra, inte vi? Och varför är det så mycket i allt skrivande jag inte förstår?
Petersson är rädd: "Jag är rädd att vi uppfyller mycket snack och lite verkstad. Vi måste gräva där vi står." Det låter som predikofloskler, sådana som kan susa mig förbi när jag sitter på plats men i skrift blir det rätt besynnerligt. Jag borde ju kunna förstå hur en hardcore high-church gammal kvinnoprästmotståndare resonerar. Jag begriper inte ens talet om att vi "uppfyller mycket snack". Jag går över till biskopsaspiranten Modéus.

Riktigt vad biskopsaspiranten menar med talet om ett rörligt stiftskansli förstår jag inte. Är det så att somliga medarbetare ska se sig om efter nytt jobb? Vi kanske får se. Fredrik Modéus vill i vart fall en mänskligare värld och betonar att diakonerna, "för att orka med sin uppgift behöver .. församlingsledningens liksom biskopens och stiftsledningens ovillkorliga stöd." Jag ringde syster Kerstin, diakonissa av det gamla slaget, och sporde henne vilket ovillkorligt stöd hon behövde. Hon svarade: "Jesus". När jag gav henne det rätta svaret, började hon stamma "fast, fast, fast ..."

"Sedan lång tid ha mitt hjärta brunnit för människors delaktighet", förkunnar Modéus och han ser svaghet som en gåva i församlingsarbetet. Därför är det en uppgift "att skapa utrymme för alla att vara med i arbetet." Kvinnoprästmotståndare och homofober också?

Detta sagt får jag veta att kyrkan riskerar att dö utan unga människor. Det är med de unga vi kan "förenas i kampen för det som ytterst är viktigast: en mänskligare värld." Detta är, hur man än vänder och vrider på resonemanget, rätt fantastiskt. Sagt i höstmörkret när Kyrkans gudstjänster talar om hur denna gamla värld ska gå under och allt skapas nytt. Det som ytterst är viktigast då beskrivs sub speciae eternitatis (ur evighetens synvinkel) på ett annat sätt: Frälsning. Joh 3:16, t ex.

Blir biskopsaspirant Modéus vald, ska han börja med att träffa så många människor som möjligt. Sådant tal har vi hört förut. Sedan tar verkligheten över. Vad tänker han göra i dessa möten. Samtala öga mot öga! Han kan börja med de som röstat. Samtala med 700 personer och låta samtalet vara ett timslångt samtal skulle innebära 4 månaders totala tjänstetid till att börja med. Men vi är många fler och han räknar upp kategorierna. Han ska ställa sina nyfikna frågor för att få svar. Har biskopsaspiranten några som helst realistiska tankar om biskopsämbetet, undrar jag. Eller går han på något medel?

När han samtalat - "mot bakgrund av det du och andra berättar" - "skulle jag försöka urskilja en gemensam riktning." Fattar ni - "jag" och så "gemensam", inte vi och det gemensamma. Herre, hjälp min otro! Biskopsaspiranten tycker att det vore tråkigt om alla tänkte som han - men tråkigare är det väl med en biskop som inte - tänker? Ser vi här ordens makt över tanken - eller vad ser vi?

Fredrik Modéus, tidigare biskopskandidat i Lunds stift men utslagen, markerar nu det speciella med Växjö stift: hemvändarperspektivet. Han räknar upp Jönköping, Tallnäs, Kastlösa och Kronoberg som viktiga platsmarkörer (stiftet ingafflat) och levererar ett ultimat argument. Hans fru är från Lenhovda! Han nämner att hans studier de senaste åren finansierats av stiftet. Att detta belöper sig kring 2.8 miljoner tar han inte specifikt upp, inte heller att denna omständighet kan visa sig besvärande när nu valmännen delar ryktet att han för dessa pengar skulle stå till stiftets förfogande till 20% (blev det så?) och t ex hålla hålla föredrag. Det har han gjort - men, säger valmännen - tagit betalt för dessa föredrag, som tydligen inte uppfattats ha hållits i tjänsten utan debiterats. 8000:- är siffran som valmännen idisslar.
"Kommer detta ut, är Modéus körd", sas det. Den svåra frågan blir varför det inte skulle komma ut.

Om det är sant så ska väljarna veta.
Om det är lögn ska Modéus inte kletas ner. Jag bryr mig inte om vilket, men noterar bara underligheten. Dock skulle jag i så fall gärna vilja veta i vems intresse uppgifterna sprids. Stiftsstyrelse och domkapitel röstade inte på Modéus - vad betyder det i sammanhanget?
Det kan vara sant att Modéus fick arvode för föredrag, för Modéus presenterar sig sympatiskt nog som en människa med brister och svagheter. Men det kan alltså också vara lögn. Modéus kan verkligen ha fullgjort alla sina skyldigheter för de 2.8 miljonerna.

Biskopsaspiranten Modéus välkomnar "dig att ta kontakt med mig om du undrar över något". Det fick inte biskopsaspiranten Petersson med i sin framställning. Både e-postadress och telefonnummer anges. Ska någon i valmanskåren ringa och fråga om pengarna?

Det ska bli en bloggpost till om biskopsaspiranterna och om biskopsvalet, tror jag. Till dess kan samtalet fortsätta i bloggkommentarerna. "Det är berikande att vara i dialog med varandra", som det heter. (Modéus)