Inga Helgons Dag

Det mest avslöjande med en kyrka som i praktiken inte längre firar Alla Helgons Dag är inte att man i utbudet av gudstjänster lätt kan se vilka präster som är kyrkliga och vilka som bara är prästerliga. Ni kan Thomas O' Deas prästdefinition, här fritt återgiven: den som säger vad folk vill höra och alltid klappar medhårs till skillnad från profeten som gör det motsatta. Kyrkliga präster vet att Kyrkan firar. Det betyder att Kyrkans andas året igenom, tar in nytt syre från de olika sön- och helgdagarnas teman, lär på nytt det Kyrkan lärt sig sedan gammalt.

Eller: det betyder att Kyrkan lägger pusslet, bit efter bit året igenom. Hur kul är det då att se att det saknas ett par pusselbitar som Annandag Pingst eller Annandag Jul eller Alla Helgons Dag? Och jag beskriver nu vad Svenska kyrkan gör, inte medlemmarna. Det är Svenska kyrkan som sekulariseras inifrån. Beror det inte på att medlemmarna struntar i det där idoga gudstjänstfirandet och hellre kommer till kyrkan för att dricka kaffe när gravljusen ska tändas? Jo, om man uppfattar gudstjänsten som något av en medlemsservice. Det är den inte. Den är Guds tjänst - tjänst åt Gud och Guds tjänst för oss. Service heter det visst på engelska.

Blir det så att Svenska kyrkan börjar räkna, är det kört, d v s räkna antalet som kommer och räkna kostnaden för att ställa till med gudstjänst. Då blir det bara kostnader och vem vill ha sådana? Få kommer och de är för övrigt ålderstigna och då är det bättre att personalen efter idogt arbete i veckan får vila. Ja, ni fattar själva och ni som inte fattar, nej er tycker jag inte ens synd om.

En kyrka utan gudstjänstglädje, utan stolthet över att få stå inför Guds ansikte och lovsjunga och utan det självmedvetande som kommer av att Gud har något att anförtro oss, är väl vad vi ser. Och så finns det några präster som kan redovisa något annat i sina församlingar. De vet sitt ansvar.

Jag hade inte tidigare läst Verbums häfte inför Allhelgonahelgen. Jag fick till dels göra det i går. Det blir väl så med en kyrka som hålls med informatörer och där informatörerna tar över uppgiften att förkunna som i häftet.

På sidan 18 har Sveriges största folkrörelse med över 6 300 000 medlemmar en kontaktannons. Jag är välkommen till den.
"Måste jag tro? Du är välkommen som medlem oavsett om du tror eller inte. I centrum står Guds tro på människan snarare än människans tro på Gud."
Det var vackert sagt. Särskilt det där "snarare". Du behöver inte tro på Gud för Gud tror på dig. Tro jag det!
När jag är ledsen finns det tydligen sorgegrupper "där du som förlorat någon kan träffa andra och dela tankar och känslor." Det var fint, förstås. Fast fanns det inte just ett ärende som handlar om något på liv och död att förmedla?

Nå, ingen stor sak i det kanske:
"MÅ BRA. Lunch, promenader, utflykter, föreläsningar - det finns många inspirerande grupper i landet församlingar, öppna för alla som vill."
Men vem vill - handen på hjärtat eller om vi läser statistiken eller prövar i praktiken? Och anspråket tycks måttligt:
"Kyrkan är ett rum för eftertanke och för att 'koppla upp sig mot Gud'."

Man ska uppenbarligen läsa de kyrkliga publikationerna för att komma till klarhet över vad man faktiskt inte tror på. Jag tror inte på en kyrka som presenterar sig så här och jag tror inte att detta ens är Svenska kyrkan så som hon i sin bekännelse uppfattar sig och sitt.

Jag förfaller slutligen till matematik på temat "lovar runt men håller tunt" för jag ser att ALLA kan få någon att tala med. Dryga 9 miljoner människor erbjuds samtalstid med någon. Vad menas? Präster och diakoner - 8000 i runda slängar, de pensionerade inräknade. Vi lägger till tusen andra - familjerådgivare, pedagoger med kompetens för samtal. Och så måste vi väl räkna bort en del av de pensionerade som inte är riktigt tjänstbara. För enkelhetens skull ska 9000 personer torgföras som samtalspartners för alla. 9 miljoner. Lika enkelt tar varje samtal en timme. Ska vi alla få samtala fyra gånger per år? Det blir dubbla årsarbetstiden för samtliga. Ja, här öppnas perspektiv. Nu betyder nog inte "alla" alla utan något annat. Men det är för oss enfaldiga svårt att fatta. "Kyrkans diakoner stödjer människor i livets alla skeden. Sök upp din församling och boka ett samtal." Man kan verkligen undra vad prästerna gör - eller Jesus, för om honom sägs ingenting.

Det är inte lätt för oss som är kyrkliga i Svenska kyrkan just nu. Normalbegåvning är i sammanhanget ett allvarligt handikapp. Inte utan att man längtar efter helgonens gemenskap en dag som denna, den som det brukade predikas om fordomdags.