Kristen tro, folkreligion och civilreligion samt noteringar i tiden

Minns nu att jag i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha. Så enklast kanske är att ni inte läser fortsättningen?

Kamrat ordföranden ringde för ett par dagar sedan och påminde om Bo Giertz. Biskopen hade på sin tid talat om kristen tro, som knyter an till folkreligion men håller gränsen klar mot civilreligionen. Han sa det kanske annorlunda, biskopen, men i sak var det en fråga om anknytning till människor och avgränsning mot Makten. Man kunde komma dragande med Karl Barth också för hans markering av vad som är religion - människan vänd mot Gud - och kristen tro - Gud vänd mot människan, är alltid användbar. Det finns en poäng - eller som det heter på hunden Lovis nya scarf: Jesus is the Reason for the Season. Något hände som förändrar verkligheten till Verklighet. Det blir plötsligt där vid stallet klart hur det verkligen är: allt kommer i rörelse för själva döden ska upplösas. Så blir det och så är det. Alla utom de kristna är religiösa. De kristna är Verklighetens folk.

Så talade jag med den beundrade teologen i Rasbo. Jag väntar med stigande spänning på hans dogmatik. Kommer den i början av 2015 och i hur många band? Han påminde om hur Kyrkans tro förmedlats till både kronprins och piga - och här tänkte jag återge en teologisk text, sprungen ur bön, meditation, läsning och reflektion med en läsare i sikte. Att läsaren också är det egna hjärtat är ett slags teologiskt äkthetssigill.
Läs nu långsamt, eftersinnande - för här är alls ingen religionsvetenskap. Här är ren teologi. Den som författade texten uppfattades på sin tid som inte tillräckligt lojal med systemet. Men noga besett är detta väl god allmänkyrklig teologi - i singularis. Pröva själva och fråga närmast till hands finnandes romerska-katolik var texten far vilse:

Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ. ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu uppehåller sin skapelse. Dessutom försörjer han mig rikligen och dagligen med kläder och föda, hos och hem och med allt det som jag behöver till livets uppehälle, samt skyddar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont; och allt detta av sin blotta nåd och faderliga godhet utan all min förtjänst eller värdighet; för allt detta bör jag tacka och lova, lyda och tjäna honom. Det är visst och sant.

Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av fadern i evighet och även sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre. Han har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån död och djävulens våld, inte med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död, för att jag skall vara hans egen och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.

Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom. Det är den helige Ande som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro; såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i en rätt tro. I denna kristenhet förlåter han dagligen och rikligen mig och alla trogna alla synder och skall på den yttersta dagen uppväcka mig och alla döda och ge mig och alla trogna i Kristus ett evigt liv. Det är visserligen sant.

Den som tror och tänker så är kristen men därmed knappast religiös. Och detta var den tro som svenska folket var bekant med. Tron som skolbarnen kunde - och Lina i Katthult också. Genom denna katekes och idogt gudstjänstfirande i sockenkyrkan bevarades den kristna tron i Sverige. Inte genom Vatikanens göranden och låtanden, alltså.

Efter denna långsamma läsning kan ni få något snabbare.
Vår vän Paul Trossö (S) tog i kyrkomötet 2007 upp frågan om avgångsvederlag (KM-motion 2007:64). Det är alltså sju år sedan - men han var inte först på plan. Trossö ville komma till rätta med utköpen. Det tyckte utskottet var angeläget men onödigt och drog en vers om hur smärtsamt det hela var, för att avsluta med ännu en vers om angelägenheten att framhålla att det inte finns fler arbetsplatskonflikter i Svenska kyrkan än i andra organisationer. "Allt står väl till"-modellen är användbar och kompletteras med modellen "någon annan har ansvar". I utskottets överläggningar deltog - Antje Jackelén.

Sju år sedan. jag säger bara det. Har jag med denna upplysning om Jackelén varit illojal? Betyder det att jag därvidlag skämt ut ärkebiskopen? Nu får nog ett och annat klaras ut.

Åren 2006, 2007 och 2008 ställde jag i kyrkomötet enkla frågor om utköpen. Första året ville styrelsen helt avfärda frågan, sedan tog det sig något, så att styrelsen upprepade att saken gällde enskilda förhållanden på lokalplanet, inget strukturellt (som jag menade).

Jag föreslog i debatten att det då kunde räcka med tre apor i Kyrkostyrelsen, en som höll för munnen, en som höll för ögonen och en som höll för för öronen. Jag utvidgade efterhand till fyra: en som satt med bakbundna händer också.
Åtta år senare ska vi låtsas häpna - eller? Samtiden framstår som onödig och förklaringsmodellerna mest som bortförklaringar.
Frågor debatterades bara mellan frågaren och den i Kyrkostyrelsen som svarade, så ingen skugga faller. Men kanske lite ljus över Frimodig kyrka?

Jag har bestämt mig.
Bloggardag återkommer inte. Inte detta kyrkoår.