Jag tänkte fel

Nej, det var inte fel tänkt att jag borde skriva om de bokskrivande - Björck, Tronêt och Willny - men detta är ju en webblog så i denna dagboksvärld får man ta det som tränger sig före. Och det är ett grundläggande tankefel, byggt på någon slags fördom, som nu ställer sig främst i mitt medvetande och bråkar med mig..

Så här tänkte jag:
Vi har blivit väldigt duktiga i vårt arbete att hitta anknytningspunkter, ibland självklara, andra gånger överraskande, till samtiden. Vi vill ju visa att Kyrkans frågor också är människors frågor och att Kyrkans svar ger oss de där viktiga infallsvinklarna på våra liv och på - Verkligheten. Vi är tränade att undvika Kanaans tungomål och vi leker inte semiter för 2000 år sedan heller i vår förkunnelse. Det lilla problemet är att  vi i allt detta tappat fokus på Kyrkans svar, inte ens kan tala Kanaans tungomål och alls inte vet hur man leker semiter. Vi har - med Horkheimer och Adorno - blivit duktigare men dummare.
Återstår alltså att fokusera lite bättre, så blir det bra för alla. Lite kyrklig samling, helt enkelt. För det där arbetet med att knyta an är själva arbetsuppgiften för en förkunnare som vill vara något litet av missionär - alltså en utsänd - och apostolisk kristendom är just utsänd kristendom, på väg till nya folk och nya människor.

Det här sättet att tänka kunde uppfattas ha förtjänster - men jag tänkte fel, såg inte vad som hänt och händer. Jag upptäckte inte att de andra orden stod för ett annat innehåll. Inte Kyrkans tro, den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga, utan den slags ideologiska överbyggnad som rätteligen ska identifieras som civilreligion. Det handlade mer om anpassning än om evangeliets anknytning. Jag menar inte att kristendom alls inte kan relatera till civilreligionen och "den moderna människan av idag" (moderna människor av i går fanns också och består världen får vi se moderna människor av i morgon också). Det vi ser är dock något annat. Vi ser civilreligionen som ersättning för Kyrkans tro.

Det är alls inte konstigt och kanske därför i förstone inte så lätt att upptäcka. Människan är i grunden religiös och pyntar sig gärna religiöst. Efterföljelse och kors är alls inte lika attraktivt och Jesus utmanar just till detta icke-attraktiva. Hellre då lite Gud, dygd och odödlighet i lagom dos - och så kan väl Rousseau sammanfattas.

Det finns något vi kan kalla "Gud" och vi ska leva dygdigt (miljö och fred och några allmänt filantropiska hållningar) och vi kommer till himlen hela bunten för utan oss blir det ingen himmel. Det är dock bäst att allt sker i lagom dos. Extremism ska undvikas. Det är ungefär som när man byggt om församlingshemmet i Blädinge och någon av de förtroendevalda konstaterade att allt gått bra. Det gör det nämligen "när man inte blandar in religion i det hela." Vi förstår hur han tänkte och förfaller inte till definitionshysteri. Men sekulariseringen får sina konsekvenser för verklighetsuppfattningen, kan man säga.

Att Svenska kyrkan blir civilreligionens arena är inte heller konstigt. "Folkkyrkor kan inte stå emot", konstaterade Jürgen Moltmann. De kan bara, till nöds, tänker jag, stå emot om de har en medveten kärna, en kader av präster . diakoner och lekfolk som vet vilket ärendet är och vad firman tillverkar samt är beredda att stå för det. Utan detta medvetna gudsfolk är folkkyrkan bara en plats för religiösa intressen, dvs samtidsideologi i religiöst format. Det samhälliga pyntat och därmed bekräftat, om ni så vill.

Vad har alltså hänt?
På en nivå står Svenska kyrkan fast vid sitt reformkatolska arv. Det kan man se i Confessio Augustana, i de traditionella kyrkliga ordningarna, i liturgin. Man kan mestadels, men inte helt och fullt, förstå det när man examinerar Kyrkoordningen.
Detta är en sak.

På den andra nivån har Svenska kyrkan skiftat gestalt. Nu kan utan omsvep sådant läras av prästerskapet som väldigt, väldigt få präster sa när jag läste teologi och prästvigdes. Så få var de då, att de uppmärksammades. Några av de reformsinnade liberalteologerna förde fram sina meningar så akademabelt att det knappast störde någon. Bortsett förstås från Ingmar Ström, som kunde förse svenska folket med sådant som svenska folket ville höra. Det blev något annat och mera då. Andra läror och andra ordningar slog utan nämnvärd teologisk uppmärksamhet igenom, med konsekvens att de gamla ordningarna skulle bort. Och vi hålls med ett religionsvetenskapligt utbildat prästerskap, inte med teologer!

Det betyder, på sitt sätt konsekvent, att distriktschefen bokar av den som skulle komma och tala om ett helgon med den klockrena motiveringen att "några i arbetslagen kunde bli kränkta om det kommer en föredragshållare som inte kan viga samkönade par."
Må vara att läran är en annan men lärotukten består och detta i skärpt form.
Men skulle föredragshållaren inte tala om helgon?
Jo, men saken handlade nu inte om föredraget utan om föredragshållarens inställning. Om teologi? Självfallet inte.

I fredags skrev Erik Helmerson i DN att det är dags att censurera censorerna. Nu har de nämligen gett sig på björnen Paddington som tydligen ger sexuella antydningar och därför kan vara olämplig för barn under åtta år. Jag är inte mycket för censur - jag skulle i Svenska kyrkans sammanhang nöja mig med att civilreligionens preferenser bara blottlades och att kristen tro kunde fungera som kritisk instans. Också detta att man medgav att det finns två slags trossystem sammanhållna i Svenska kyrkan, skulle vara rätt befriande. Tankestrukturen "vi och dom" avslöjad och de två tankestrukturerna hederligt definierade.
Jag hör nämligen till dem som inte bara tror på Gud. Jag tror hedningar om intellektuell hederlighet också. De närmast nyfnoskiga religionsutövarna i Svenska kyrkan sätter jag däremot ingen tro till. Varför gör ni?
Finns det inga hederliga hedningar som nu kan komma de kyrkokristna till hjälp?!