Samvetslöst i Kronobergs län och annorstädes

Kådisarna i Kronobergs län fick med sig sina allianskompisar - FP la ner sin röst - och en utredning om samvetsklausul i vården skulle tillsättas. Saken väckte uppståndelse av det slag som den uppståndelse är, som tar död på ett förslag. Kamraterna sprang ifrån och där står kådisarna ensamma kvar inför landstingsfullmäktige. Stalltips: det blir ingen utredning.

Saken om en samvetsklausul gällde i själva verket hela abortfrågan, fick vi veta. Och så uppstod i riksdagen, på ledarsidor och i insändare en abortdebatt. Argumentet mot en samvetsklausul var att det inte är någon mänsklig rättighet att få arbeta i vården. Det är ett klent argument. Saken gällde väl närmast om några barnmorskor skulle kunna ägna sig förlossningar medan andra ägnar sig åt sysslorna på gyn. Om detta går till och med i Norge, kunde det kanske gå i Sverige? Men saken får inte utredas. Det är uppenbarligen känsligt - och jag kan förstå det, för när nuvarande abortlagstiftning antogs, gavs just utrymme för samvetsbetänkligheter. Påminn aldrig om det som gavs som förutsättningar när beslut fattades, för det kan ofta bara bli pinsamt

Lustiga journalister skrev. Om du tar ett arbete ska det utföras, läste jag. Journalisten glömde att han har just ett sådant undantag i jobbet. Han behöver inte skriva om sådant som står hans övertygelse emot.
Från en ledare sparar jag två citat: "Varken kyrka eller stat har i kvinnans liv eller underliv att göra." Samt det där att det är "viktigt att inte anställa folk som är för gudsnådeliga för att göra ett professionellt och medmänskligt arbete."
Där satt den. Den godsinta nihilismen har sitt underhållningsvärde.

Det för tillfället mest intressanta är kanske hur begreppet samvete uppfattas.
Vårdförbundets ordförande tänkte tydligen att saken handlade om att var och en fick göra som han eller hon ville. Men sam-vete betyder något tillsammans, en vetskap tillsammans, förmodar jag. I den stora tradition som byggt västerlandet har det handlat om ett samvete upplyst av Guds ord. Och då fattar jag:
I vår typ av samhälle kan över huvud taget inga samvetsfrågor ställas.
Det finns inte längre en gemensam värdegrund för att ställa den sortens frågor. Alltså blir vi utlämnade åt den nihilism som innebär majoritetsdiktatur - och majoriteten styrs av en fåtalsdiktatur, det fåtal som har hand om megafonerna.

Alla sprang i vild panik ifrån förslaget om utredning när det började blåsa. Alla hade varsitt argument för reträtten. Det är lika oordnat som reträtterna under 30-åriga krigets första decennier. Då blir mitt intresse stort. De är uppenbarligen rädda. Vem vill ha politiker som räddhågset springer sin väg? Inte jag. Jag vill ha politiker som reder ut komplicerade sammanhang och visar sig kunna hantera komplikationer också kontra de högröstade. Och jag vill se sakliga politiker, de som diskuterar det som diskuteras och inte allsköns påhittade hotbilder.

Så skulle jag nog också vilja möta begåvade människor med förmåga att förstå att någon kanske med glädje vill vara just barnmorska i livets tjänst och just därför inte vill ägna sig åt aborter för hur det än är med aborter så avslutas ett liv.
Ska det inte vara möjligt att vidgå att verksamheterna med vettiga skäl skulle kunna uppfattas som konträra? Eller är det något jag missförstått? Skulle det kunna visa sig att många i sjukvården om det blev fritt fram att tacka nej till att medverka vid aborter, skulle ta chansen? Då finns det en större fråga att diskutera.

Just nu tror jag det räcker för mig att konstatera att samvetet i vår typ av samhälle är en ohanterlig storhet. Det borde skrämma. Lever vi i en totalitär demokrati, där det demokratiska förvandlats till en kundrelation och kunden får, bortsett från opinionsundersökningar, säga sitt i val vart fjärde år.
All offentlig makt utgår från folket - men vart tog den vägen?
Som vi brukar undra.

Själv ska jag denna morgon sätta mig på tåget för att komma till kyrkomötet. Ingen högmässa för mig på Söndagen före Domssöndagen, en dag jag gillar så skarpt. Det säger en hel del om hur just ett kyrkomöte planeras, ett möte utan kyrka och i vart fall utan kyrkogång. Ni får väl bära med mig när ni unnar er den lyx som en väl firad högmässa är. Lyckostar!

Till Uppsala alltså.
Där sitter en präst häktad för våldtäkt. Jag ser på nätet prästen uthängd med bild och allt - rätt förfärligt. Han tycks vara av en annan sexuell läggning än jag, vilket man kan fundera över om man läst sin Andrew Greeley och hans analyser av en sexualiserad kultur som påverkar oss alla. Jag läser Cornwell och i hans senaste roman Den hedniske krigaren om Uthreds våldsamma färder i England i skiftet kring 8- och 900-tal. sparar jag hedningen Uthreds replik: "Vilka dårar vi är."

Minns detta "vi". Besinna dårskapen.
Ingen syndare dömer andra syndare - men funderar över faktum.
Vilka dårar vi är - och var det en särskild dåraktighet att släppa loss något och pryda det med vackra ord som aposteln avvisar just som  dårskap, Rom 1? Får det följder? I så fall bär inte bara den som blir förövare ansvar utan alla de som i demokratisk ordning berett rum för dårskapen.
Tänker jag. Och upprepar:
Vilka dårar vi är.
Minns Uthreds ord och läs Cornwells böcker, sju just nu. Bazar förlag. De första fem (sex?) finns som pocket.