Ta bort lönekostnaderna!

Det fanns skäl för ett lunchsamtal om det så kallade läget i Svenska kyrkan. Jag förstod i detta samtal att vi hålls med personal som i egentlig mening aldrig arbetar.
Någon är noga med arbetstiden, räknar minuter. Någon annan har ingen egentlig idé om vad jobbet skulle kunna innebära.
Någon har över huvud taget ingen aning om vad firman egentligen tillverkar.
Någon kör ett slags eget race, plötsligt händer något utan att de andra i arbetslaget är med.
Någon är bara egendomlig.
Någon präst har nog med arbete då han haft en gudstjänst på söndagen och en begravning under veckan. Samt, det glömde jag, planeringstid, sammanträdestid, personalsamlingstid och så tid för att åka på kurser och konferenser.

Gymnasielärarens upprörda ord ringer fortfarande i mina öron - så kraftfullt föll orden: "Svenska kyrkan är den enda arbetsplatsen där man bara behöver göra sånt som man själv gillar." Jag sa inte emot på ett tillräckligt kraftfullt sätt, kände jag. Fast jag skulle vilja, förstås.

Den deprimerande vanan att mot aftonen fråga sig själv "Vad har jag idag uträttat för Guds rike?" är antagligen en vana på avskrivning. Det kan man förstå. Depression räknas väl som arbetsrelaterad skada.

Doktor Lotta Engel skrev en avhandling där hon ställde den egna myten om den viktiga diakonin mot det faktiska arbete som utfördes. När hon med samma kritiska ansats avnjöt en oration vid ett präst- och diakonmöte i Växjö fick hon namnet "Mord-Engeln". De församlade diakonerna tyckte så synd om henne, som orerat om den fina diakonin men mött motstånd från en annan diakon - Lotta Engel är en sådan - att de röstade in henne i Domkapitlet. Så dumt det kan bli. Men det var rätt skönt att få höra ett sant ord uttalas vid ett präst- och diakonmöte. De flesta analyser som åstadkommes i det kyrkliga kan enklast karaktäriseras som skönljugeri - eller som fromma förhoppningar, vilket är precis lika illa.

Vad är det att i egentlig mening arbeta i det kyrkliga?
Jag antar att det är att veta vad som behöver göras och göra det. "Skörden är mycken"-perspektivet. För detta ska lön rätteligen utbetalas. Men nu menar jag att lönekostnaderna ska bort. I stället inför vi något som heter försörjningsstöd. Vi talar om samma krontal som den tidigare lönen, men fördelen med begreppet försörjningsstöd är att vi inte behöver bråka om dem som inte jobbar. Det blir renare, mer transparent så.

Kanske skull, men här talar egenintresset, pensionsutbetalningarna avskaffas också och de pensionerade få försörjningsstöd de också med ett belopp som motsvarar försörjningsstödet för präster och diakoner i tjänst. "Emeritilön" kunde detta försörjningsstöd heta. Jag menar, pensionärer jobbar väl inte heller? Hur hög den skulle vara? Kanske en snittlön räknad på alla präster och biskopar i tjänst, de nyprästvigda undantagna. Det kunde bli något för pensionärerna att få i väntan på att få timlön i himlön.

Bråka nu inte med mig om mitt konstruktiva förslag.
Jag vet hur det går till nämligen.

En kyrkoherde skulle på grund av insatserna för att skapa närhet och samverkan få behålla titeln men i praktiken bli komminister. Lönen skulle bibehållas fast ansvar och arbetsuppgifter minskades. Nu skulle denne mindre ansvarige och arbetande präst inte ha reglerad arbetstid, vilket han förstås inte haft som kyrkoherde. Alltså fick han 1500:- mer i månaden än han tidigare haft för att göra mindre på jobbet, ha mindre ansvar och ta mindre ansvar för det är givet att något av det tidigare engagemanget måste gå förlorat.

Tro inte att jag narras nu.
Det gör jag inte.
Tro inte heller att jag tänker att det här kyrkosystemet håller.