Enormt stöd för kyrkoherde Ekman

Det är märkligt med tidningsurklipp. En annan värld stiger fram.
Så skulle alltså Eva Brunne predika i Kalmar domkyrka. Där räknades 1960 personer in. 2000 stod det i Östra Småland.
Besked gavs: "Eva drog fler än mästarna!" (Öster var i ishallen men drog bara 1300), hette det i Barometern, där kyrkopolitikern Morén utlovade en kvinnlig präst nästa gång en tjänst skulle vara ledig.
Östra Småland konstaterade: "MANSBORGEN HAR FALLIT 2.000 på högmässan"
Det var helsidor eller mer i de båda lokaltidningarna...
Löpsedlar, förstås.

Kyrkoherde Olle Ekman kommenterade det härliga engagemanget i gudstjänsten: "Det visar att det i botten finns en positiv inställning till kyrkan, förväntning, lojalitet och samhörighet." (Bar 18 jan 1982). På bild kramar prästkollegan Hans Grimhammar med fru Gunilla, diakonissa, om Eva. De kom åkande från Karlskrona.
Gunnar Olofsson var där och om honom rapporteras i Barometern att han "inte brukar besöka kyrkan mer än sporadiskt."
Tidningen konstaterade också: "Ingen av dem som Barometern talade med var negativ till det kvinnliga intåget i Kalmar domkyrka. Men det kan helt enkelt bero på att de som är motståndare till kvinnliga präster inte besökte domkyrkan på söndagen utan sökte sig till någon annan kyrka." Barometern kollade därför (?) upp hur det var i källarkapellet, Två Systrars kapell. Där var det 99 personer. Journalisten noterade "en varm och innerlig gudstjänst" och prästen hade dop som utfördes "personligt och kärleksfullt". Fullsatt i källaren, alltså.

Östra Smålands reporter Birgitta Danielsson hade i domkyrkan ropat ut en fråga om några av mina konfirmander var där. Mette och Tina kom på bild och texten förklarade: "En egen protest stod flera av konfirmanderna i Norrliden för. De protesterade mot sin konfirmationspräst Dag Sandahl, motståndare till kvinnliga präster." (ÖS 18 jan 1982)
Konfirmandargumentet löd: "Man kan inte försvara sig med det som hände för 2.000 år sedan." Nähä. Som väl var kom tjejerna också till completoriet på söndagskvällen och berättade att de intervjuats men att de inte gått till Domkyrkan som protest utan därför att de var nyfikna. Kyrkoherdens aktion kunde rätt effektivt sabbat konfirmandarbetet, om det velat sig.
Birgitta Danielsson redovisade också de 99 i Två Systrars och tillfogade att lokalen rymmer 60. Det var, skriver hon "Som vanligt, ungefär."

Dagens Nyheter rapporterar att Ekmans "motståndare bävade över initiativet, som var ett djärvt avsteg från en traditionellt slingrande hållning." (DN 18 jan 1982). Lite synd att Rune B Axelsson på DN inte tog upp det där med Olle Ekmans tidigare engagemang i Kyrklig Samling. Det hade kunnat bli intressant.

Kvällsposten har sänkt besökssiffran till 1850 men kan å andra sidan meddela att motståndarprästerna  i församlingen "ringde före gudstjänsten och meddelade att de inte tänkte vara där." Det var ett besked i rubriken också: "Här predikar Eva - första kvinnan på 305 år MEN MOTSTÅNDARNA STANNADE HEMMA"

På kvällen hade Brunne en kvällsmässa och assisterades då av Olle Ekman och Torsten Mårtensson, de gamla kvinnoprästmotståndarna. Då kom 100 och 78 gick till nattvarden.

Barometern rapporterade (21 jan) om rekordkollekten, som inte gick "till något särskilt ändamål, utan var så kallad rikskollekt". 8.180:- kom in. Imponerande om nästan 2000 pröjsat?

Vilken var den kyrkopolitiska ram inom vilken det nu agerades? 1982 års kyrkomöte skulle ta bort samvetsklausulen och den propositionen förelåg. Det verkar som om Ekman och hans tillskyndare kom att förstärka något som var i rörelse. Karl Radek skulle kallat dem "nyttiga idioter". Men det var Karl Radek, det.

Veckan efter var det biskopsmöte och dekanatsfrågan kom upp. Det var då jag frågade om dekanaten inte var mycket mer öppna än frimureriet - och så drog den debatten igång. Nya fronter, alltså. Eller de gamla - uppföljningsartiklarna ger inte mycket nytt.
Lars Christiansson fick ihop 1½ sida i Svenska Dagbladet (31 jan 1982) om Det nya Kalmarkriget. När kan en i Svenska kyrkan anställd informatör ordna en sådan uppställning i pressen nuförtiden? Och då är de ändå anställda och betalda för att informera. Jag sa det för länge sedan: "Ni klagar över den negativa uppmärksamhet Svenska kyrkan får. Det kommer en tid när ni kommer att längta tillbaka till det - för vid den tiden kommer ingen journalist att ens bry sig om Svenska kyrkan." Där hade jag kanske lite fel - för den negativa uppmärksamheten kring missförhållanden tycks bestå ett tag till. Men inte ens Brunne tycks dra ihop 1800 eller 2000 personer längre. Om det var så många.

"Ni fick bära mängder med lösa stolar och var fanns de?" som någon sporde kyrkvärdarna. De hade inte burit särskilt mycket, blev svaret. Så en domkyrka som tar kanske 1200 kanske fick in 1400 eller så.

Nu undrar någon hur det var i Kalmar domkyrka söndagen efter och hur det blev med Ekmans fortsatta verksamhet i Kalmar - en kyrklig framgångssaga eller? Fråga inte mig. Jag vet mest att Torsten Mårtensson år 1989 blev hans efterträdare - och det valet engagerade. Jag tror inte att det var 2000 röstande dock men de kom resande från Vissefjärda och Öland för att få rösta, de köade länge tills det stod klart att de inte hade rösträtt och de fick lomma därifrån. Jag borde leta upp den pärmen också. Eller inte.

Får jag till sist bara notera vad vi inte gjorde när Ekman städslat Brunne att predika och allt var så upphetsat.
Domkyrkovaktmästaren brukade öppna dörren till predikstolen, en lång och rätt brant trappa ledde dit, vid predikstolspsalmen. Ingen var där uppe innan. Vi hade alltså enkelt kunnat låsa dörren inifrån på lördagskvällen, för prästerna hade nycklar till Domkyrkan, och klättra ner från den höga predikstolen via en stege. Det fanns en sådan lång stege på hjul i ett hörn
Det hade varit festligt om den för tillfället städslade kvinnliga prästen faktiskt inte kunnat komma upp i predikstolen och den saken upptäckts alltmedan orgelverket malt på med psalm. Tanken beredde nöje men stannade som tanke.
 Det var nog lika bra. Alla förstår inte ett gott skämt och när de inte förstår, blir de hiskligt arga. Men det hade gått att göra. Jag ville bara att ni skulle få veta det.