Kyrkomöteslunch

Kyckling och vatten, det starkast var kolsyrat vatten. Vi ska nämligen, som det heter "jobba". Det är en underlig definition av arbete att man jobbar när man sitter på en stolt och som mest masar sig till en talarstol. Vad hade Marx sagt? Eller Gramsci?


I plenisalen hade vi gruppertas om och satt i romformat. Ormen slingreade sig från första bänkkvarterets högra hörn ner och fortsatte sedan i nästa kvarters hörn för att slinga sig uppåt, varför Växjö stift satt bakom Lunds stift och så slingrade sig ormen i högervarv för att sluta längst ner med Stockholms stift. Vem idiot som kommit på denna ormens väg genom den stora salen, vet jag inte.
Först var det budgetdebatt. Jag gick inte upp i den för att påpeka att pengar finns men idéer saknas och i brist på idéer får man anställa folk. Det blir så i en folkkyrka utan folk. I Svenska Dagbladet hade tydligen Antje talat om att Svenska kyrkan skulle kunna starta flyktingförläggningar. Tja. Varför? Finns det någon särskild kyrklig kompetens för detta?


I talarstolen stod plötsligt kontraktsprosten Alsterlind iförd kortärmad svart pikétröja. I det gamla kyrkomötet hade en sådan utstyrsel betraktats som ett etikettsbrott. Somliga veteraner ser det fortfarande vara just detta. O tempora, o mores!


Boken  Minne och möjlighet /red Claesson och Neuhaus, Makadam 2014) hann jag läsa. Det handlar om historieskrivning men jag saknade en genomgång av Yngve Brilioth och Herbert Butterfield för där är en slags teologisk historiesyn att fundera vidare över. Kan dessa herrar ha hunnit försvinna under forskningshorisonten?


Den nördiga Hanna Stenström skulle dra igenom ämbetsfrågan 1957-58. Det var sannerligen en svag insats, på gränsen till svagsint insats. Jag tror inte på metoden att läsa texter och selektivt försöka förstå deras sammanhang. Broheds kyrkohistoriska beskrivning av skeendet återgavs - ni minns att han bygger sin framställning på min bok Kyrklig splittring som nämns och avfärdas som en "polemisk framställning". Tja - men alltså inte mer polemisk än att den duger när framställningen bärs Broheds namn. Och inte mer polemisk än att manuskriptet bedömes som vetenskapligt av sådan klass att jag kunde bli docent. Jag har inget emot nördar, Gud har skapat dem också. Men de kanske ska få hålla sig till arbetsområden där deras specialbegåvning kommer till sin rätt?


Detta sagt får väl kyrkomötet tugga vidare. Vi klarade av några Israel-Palestina-frågor och jag äntrade willingly-nillingly talarstolen en gång. Frimodig kyrka ska inte uppfattas som att vara de tystaste, inte heller de som talar innehållslöst. Evelina, Fredrik, Leif och jag kastade våra pärlor.