Undervattensverksamhet

Som alla förstår har överstarna Salander och Olofsson återkommande hört av sig de gångna veckorna. Nödsignal från Stockholms skärgård till Kaliningrad är ju anledning till verksamhet inom deras specialitet: underrättelsetjänst. Och allt som verkar ubåtsjakt - med betoning på jakt och inte på u-et i ubåt - triggar alla som har ett marint förflutet samt alla journalister som inte har det. Effekten blir besynnerlig när media snabbt ska rapportera om något som tar lång tid.

Överstarna är noga med sin tystnadsplikt men ibland talar också tystnaden. Jag återgäldade deras vänligheter att hålla mig någotsånär uppdaterad med texter från Dagens Seglora. Där kunde jag läsa de klassiska kristliga texterna, de som alltid tycks ackompanjera rykten om krig och kris.

Bäst tyckte Olofsson och Salander om Ann-Cathrin Jarls klartänkta insats Vägen till fred är fred (21 okt).  Ubåtsjakt var hon inte för eftersom hon uppfattade att detta att hitta en ubåt verkade vara "en nästan omöjlig uppgift". Nu var det kanske inte en konventionell ubåt den här gången men överstarna upprepade insikten att det under fredsförhållanden eller under beredskap inte är så enkelt. Nog kan vi hitta en ubåt och visst kan vi få upp den när det är krig men IKFN (den instruktion som gäller/gällde för krigsmakten under fred och neutralitet) begränsar möjligheten att spränga en ubåt. Klokt nog. Där sitter 40-70 sjömän varav de flesta inte har en aning om var ubåten befinner sig. Skulle vi spränga dem när ubåten passerar en minslinga och sedan återsända det som finns kvar av deras kroppar, dvs allt från naveln och uppåt?

"Man måste prata med varandra och förhandla om hur man förhåller sig till varandra", skriver Jarl, som kanske kunde prövat den hållningen i Svenska kyrkan först för att lära sig mekanismerna. I Svenska kyrkan har sannerligen inte vägen till fred varit fred utan utmönstrande - marginalisering i syfte att eliminera. Det där att prata med varandra och hitta förhållningsregler är de högkyrkligas sätt att försöka hantera den teologiska oenigheten om ämbetet, inte Jarls. Det är underhållande att se hur de stora orden skrumpnar så fort vi kommer till den kyrkliga praktiken eller praxis som det så befrielseteologiskt heter.

Tillbaka till våra vänner överstarna. Jarl skriver: "Det är nu som det var då - det finns ingen bra och säker militär metod att lösa frågan om främmande fartyg på svenskt vatten." En bra och säker metod skulle väl vara att inte släppa in dem, menade överstarna. Det är möjligt men kostar pengar. Jarl själv förde vidare ett förslag att träna sälar i ubåtsjakt och påstod att det fanns "ett långt framskridet experiment under den förra ubåtskrisen utanför Karlskrona" att träna och sätta in sälar.

Om detta vet jag inget och det är nog att veta mer än Ann-Cathrin Jarl. Hon var alltså ärkebiskop Wejryds handgångna i ärkebiskopsämbetet, ett påpekande som alltid är lika kärt att få göra.

Att Dagens Seglora, som i allt mindre utsträckning har något att skriva om Svenska kyrkan, får en kvarts miljon av Stockholms stift är också ett besked att upprepa.

Vad med aktiviteter i svenska vatten?
Det är tjänstefel att inte förbereda sig för alla tänkbara militära eventualiteter och detta gäller runtom Östersjön. På Sovjetunionens tid var förberedelserna goda. Det vet vi bland annat när finska officerare var på Frunze-akademin och såg sovjetiska kartor över Västtyskland där strömhastigheten också i mindre vattendrag var inskrivna, alltså förberedelse för pansar genom Fuldapasset.