Året var 1962

1962 började jag det som fastställt pensum gudstjänstfirande vilket var det vanliga sättet att organisera tonåringars helgelse. Kyrkogång och konfirmationsläsning. Hur ska jag förstå Svenska kyrkan som den då framträddde. Hellstens konfirmandbok och 1937 års psalmbok kan duga. Men det slog mig att tekniken här påminner om när jag är på vatten. Seglaren släpper ett föremål i vattnet och räknar tiden det tar från för till akter. Den som ror måste fästa blicken någonstans för att ro rakt, ett träd eller ett hus. Den som kör motorbåt behöver ibland se sig om för att se om kursen är rak. Det duger inte at leva i en egen föreställningsvärld.


Alltså bläddrade jag tidningen Vår kyrka årgång 1962. Det är att stiga in i en främmande värld. De unga är unga men inte längre. Någons begravning har jag rätt nyss varit på. I annonserna kan jag känna igen delar från min barndom. Och lite av materialet var sådant som jag använde i avhandlingen Folk och kyrka. Men det är ju också några år sedan. Jag läser de glada parollerna om hur bra det går för Svenska kyrkan tack vare socialetikernas arbete att knyta folk och kyrka samman. De får beröm i Vår kyrka av Boëthius - hjältarna Ström, Olsson, Stoltz och Barnekow. De skapade framtid. Då. Men hur ter sig vår samtid som var deras framtid? Så mycket ville de och så lite blev det. Deras felbedömningar ställer sig på rad. Det de skapade, ärvde vi.


Jan Carlquist har berättat om när Olsson och Stoltz kallade in honom, konfirmandkonsulenten som skrivit konfirmandbok och förnyade konfirmandarbetet mer än någon annan. Han skulle dock inte få beröm av de äldre herrarna. De skällde. Han hade skrivit ett kapitel som hette "Bibeln - mer än en bok". När de skällt tillräckligt länge på temat att det bara var en vanlig bok, tittade Jan vänligt på dem och sa: "Men Bibeln är mer än en bok. Den är 66 böcker ." Log och gick. Herrarna försökte väl samla ihop sig. Av detta kunde man tänka att de var illvilliga. Det var de egentligen inte. De drevs av sin sak och följde byråkratinstikten att eliminera allt de uppfattade som hot. Och deras hotbilder var kraftfulla. De ville mer avgränsa än samarbeta. Och för sin ädla förnyargärning behövde de inga egentliga hänsyn ta.


Hur radikala var socialetikerna?
För församlingsbygge hade de inga instrument.
För det socialetiska arbetet byggde de en plattform med LO.
Det var så radikalt det blev.
I apartheidfrågan var Vår kyrka radikalare. Men det ska nog SKM, Svenska Kyrkans Mission, skyllas för. Syföreningstanterna visste också hur det var i Sydafrika och de gillade det inte.
Men alla brister kunde täckas av den stora dygden. Socialetikerna var för kvinnliga präster och mot kvinnoprästmotståndare. Mot seger, mot seger! Men friherre Kjell Barnekow, då? Han hade, som han sa "gått in för democracie". Han talade franska. Han blev steg för steg en av dem. Det var andra som fick koppla samman social etik med högkyrklighet - hålla samman politisk diakoni och liturgi.

Så mycket mer intressant var det att i går se hur Ingmar Stoltz skrev om abortfrågan. Han ser att frågan är tillspetsad och jag minns inte detaljerna men Mrs Finkbine från Irland fick abort i Sverige för fostret var skadat. Neurosedyn? Det ledde alltså till ledaren med några konstateranden:

"I och för sig är principen klar: Livets okränkbarhet måste hävdas. Människolivet i alla dess faser och i hela sitt sammanhang skall vördas, oavsett alla mänskliga värderingar, sociologiksa, ekonomiska eller biologiska.
Så har kyrkan alltid lärt. Denna kyrkans lära har också haft konsekvenser i de miljöer där den verkat. Det blev så småningom ett brott att sätta ut ovälkomna barn i skogen."

"Det kristna kärleksbudet har alltid tolkats så att fostret är en form av mänskligt liv. Det är et påbegynt liv, inte bara en chans till liv. Det är meningslöst med spekulattioner om huruvida ett foster är besjälat, när det är mindre eller mer att betrakta som en form av mänskligt liv. Det räcker för oss att det existerar. Det vädjar genom sin existens till oss alla."

Vår Kyrka citerade också Bang, Barbro Alving, i Stockholms-Tidningen:
" Tror man att Gud har en mening med varje människa, och det gör jag, så kan man inte göra ett undantag och säga att 'nej, med det här livet har Gud ingen mening, så det släcker jag'."
Och Bang var romersk-katolk.

Nog ger detta perspektiv på Svenska kyrkan.
När ändrades hållningen?
Hur gick det till?
Genom att helt enkelt tystna i det officiella och sedan låta normaliseringsprocessen fortgå?
Antagligen.