Tre vise män

Gustaf Björck disputerade på avhandlingen Förändring av missionssynen? Den ger perspektiv på Svenska kyrkans mission 1945-2000 och där finns många intressanta uppgifter. Gustaf ville läsa vad som sagts i kollektcirkulären, de upprop som prästerna förr förväntades läsa från predikstolen. Han fick inte ihop alla, för de är på samtliga nivåer utgallrade. Uppseendeväckande, minst sagt. För det som lästes, var det som gudstjänstdeltagarna fick veta om missionen - vare sig de ville eller ej, förutsatt att de lyssnade. Greppet att jaga synen på missionen i dessa publika texter visade sig genialiskt kanske också därigenom att just dessa texter gallrats bort! Det är inte alltid enkelt att forska om det vanliga.

Kollektcirkulären, de Gustaf trots allt fått tag på, visar ingen förändring i missionssynen. Det kan man fundera över. Hör kollektcirkulären till samma genre som flygvärdinnans information om flygsäkerheten, dvs ingenting nytt i sak och poängen är att det ska låta så tryggt som alltid?

Har synen på mission förändrats? Gustaf har ställt frågan och 55% av de som svarar menar att det är så. 24% vet ej. Bortfallet i enkäten är 40%. Gustaf skriver: "Man arbetade med sitt eget, men reflekterade kanske inte över organisationen i stort." Jag tror Gustaf slår det huvud han snart ska pryda med doktorshatt på den så kallade spiken. Här är ett genomgående drag i det kyrkliga. Man sköter sitt. Så blir det som det blir.

Förändrad missionssyn och ett slut på den stora protestantiska missionsepoken? undrar Gustaf. Hans svar blir "i någon mån". Var förutsättningen för denna epok ett medvetet kyrkfolk (och den mängd tredjevärlden-specialister som damerna i syföreningarna utgjorde) och inte bara människor som med lockande utbud kallas till event?

Jakob Tronêts avhandling handlar om Max Thurian och vägar till Kyrkans enhet. Thurian gick vägen från det reformerta till det romersk-katolska. Överraskande är skildringen av Trônets oväntade möte med Thurian i Rom år 1995 som blev upptakten till läsning och nu en avhandling. Serendipity kallas kanske saken bäst.

Thurian är, kanske man kan säga, på något sätt en man som identifierar sig som reformert inom en katolsk kontext. Han skriver inte en teologi för att bereda vägen till Rom utan utmanar åt båda håll för att bereda vägen till Kyrkans enhet. Rom måste öva sig att känna igen trons tecken, katolicitetsmarkörerna skulle dr F säga, i de olika kyrkorna. Men Thurian är ingen ekumenisk politiker eller kyrkopolitisk ekumen, som genom att trolla med ord maskerar oenigheter. Hans kriterium är Sanningen och ansvaret för kyrkorna är att pröva sig själva inför Uppenbarelsen.

På område efter område i för Thurian centrala frågeställningar håller Jakob fram ekumeniska utmaningar. Jag antar att detta är otidsenligt, ty få äro de som vilja ställa just frågor om Sanningen. Men avhandlingen skulle kunna fungera som tankestimulans för dem som vill.

Missionsvetenskap och ekumenik hette ämnet i Lund. Lars Österlin var professor. Det märkliga är att den ende vars ämneskunskaper som kyrkosystemet tagit vara på från det seminariet är Ragnar Persenius i Uppsala. Jag noterar bara utan att värdera.

Den tredje vise mannen är Allan Willny, mannen med själavårdsromanerna och han som ger teologin ett mänskligt ansikte. 1100-tal, 1700-tal och 200-tal i en och samma församling och tanken med detta litterära grepp är att evigheten binder samman tidernas olika dramatiska och/eller vardagliga händelser. Det är ett tema som kanske skulle göras mer av. Människan är människa oavsett tiden och vi möter i de olika tiderna, som kyrkoherde Erik Berglund i Sövde genialiskt uttryckte fenomenet, "den moderna människan av idag".

Allans nya roman heter Tidens stygn (Gaudete förlag som vanligt). En sak är att hans komminister i Åker hittar dokument i den gamla prästgården, det är kring dessa händelserna kan spinnas, en annan är skildringen av den upptagne prästen, som inte har tid att möta mannen på parkeringen, han som vill ställa stora frågor om den kristna tron. Upptagen och upptagen - i kyrkan är det mässfall. Ingen kommer. Inte undra på att författaren måste markera att det inte finns några motsvarigheter i verkligheten i dagens Åker...

Allan Willny har nog inte varit i Rüdesheim och besökt själva ursprunget till Asbach Uralt, tysk konjak, samt tagit färjan över floden för att komma till Bingen. Men Hildegard av Bingen läser han - och han gör det på ett numera annorlunda sätt, för han läser henne kyrkligt och överlåter henne inte till new age-mysticismen. Men kanske skulle man kunna uppfatta att Allan hämtat hem något från mysticismen, återerövrat den och hanterar den som mystik?

Tiden är ett ingenting. Allan Willnys böcker är ett någonting. Vilka är de rpäster som skriver själavårdsromaner. Olov Hartman, Suno Ohlander och Allan Willny är prästerna från Växjö stift som gjort. Hör Christian Braw till författarna av just själavårdsromaner eller skriver han kristna romaner och vilken är i så fall skillnaden? Vilka är de andra i Svenska kyrkan? Bo Giertz förstås. Och hur hör författarna av själavårdsromaner samman? Av medveten kyrklighet? Jag förmodar det. Fast man skulle kanske lika väl kunna säga att de vill beskriva evangeliets väg till människor.