Det politiska språket

När jag var ung präst ägnade sig en grupp i källarförsamlingen år studier i argumentationsteknik. Det var ju nödvändigt att några lekmänniskor skulle kunna hantera kyrkopolitiska frågor och det var viktigt med en allmän medvetenhet av hur man argumenterar - och av att förstå hur andra (fusk)-argumenterar. Alltså läste vi  Gunnar Fredriksson, Det politiska språket och jag skrev väl ut sammanfattningar från filosofiska analyser av skenargument. Jag minns det hela som rätt roligt. Jag hoppas att några som var med minns hur det var och därför inte tycker att dagens politiska debatt är särskilt rolig. Få bekymrar sig om att bemöta i sak och därmed plöja upp resonemang.

Riksdagsledamoten Rågsjö hörde jag när jag satt i bil och jag återvänder inte - men hajade till inför argumentet mot Söder att han intervjuats i DN och där i en stor tidning framfört sin mening. Argumentet återgavs två gånger - som vore det värt att upprepa  Men vad har en tidnings verkliga eller inbillade betydelse för betydelse och vilken betydelse skulle det ha att en stor tidning återger vad någon tänker eller icke-tänker? Hur tänkte Rågsjö då?

Att sverigedemokraterna är nationalister är knappast någon nyhet. Att nationalismen är en svårhanterlig ideologisk konstruktion är lika uppenbart. Att nationalismen var en bärande del i det svenskkyrkliga ska vi tydligen inte låtsas om? Korset stod tecknat på fanan, annars. Men är det verkligen begåvat att börja tala om ett partis historiska rötter? I flera partier har ju gamla nazister suttit som riksdagsmän och statsråd - S, C och M. Och de var verkligen nazister, organiserade så. För att nu inte tala om V, som har sina historiska rötter ner i ett stalinistiskt parti och där några av riksdagsledamöterna nog får problem om vi talar om KKP, Kinas Kommunistiska Parti. Vore det inte en vettigare hållning att ta upp vad partierna står för idag, sakligt återge vad de menar och därmed med sakargument kunna smula argumentationen?

Min hållning är närmast en själasörjarhållning. Jag vill förstå vad någon verkligen menar och fattar att somligt kan uttryckas oklart. Det är i samtalet som också de egna tankarna mejslas och i dialogen som egna ställningstaganden utmanas. Det offentliga samtalet borde hålla samma kvalitet som andra begåvade medmänskliga samtal, sådana samtal där människor försöker förstå.

Dessutom blir jag alltmer misstänksam mot talet om alla människors lika värde. Vad står det för? Att alla inte är lika värdefulla är inte svårt att se. Och till vilket absolut värde relaterar människans värde? Gud, som skapat? Naturligtvis inte i en sekulär stat. Så vad är det andra, det som ersätter Gud? Fundera ett varv! Vi kanske mest umgås med en glosa utan innehåll när det blir tal om alla människors lika värde? Politiskt språk och inget annat?