Frågan

Frågor ska ställas rätt för att ny kunskap ska utvinnas. Det gäller i vetenskapen. Jag diskuterar inte just nu hur felfrågor kan ge upphov till nya men andra insikter än de förväntade.  I politik gäller de inte i första hand att ställa de rätta frågorna i betydelsen relevanta utan de rätta politiska frågorna, de som leder till de svar som partiet redan bestämt sig för.. Men det finns alltså en viss typ av frågor som ställs av människor som vill veta hur det verkligen är. Teologiska frågor skulle vara precis sådana.

I Svenska kyrkan har Frågan handlat om kvinnor i prästämbetet. Den frågan är ett shibboleth. De flesta kan uttala ordet rätt och några vill inte. Så långt är det enkelt. Men ju mer jag funderar över den gamle kyrkoherden i kyrkomötet i höstas, desto oroligare blir jag. Han såg instiftelseorden vara en uppläsning av ett stycke evangelium för människorna. Dessa ord hade inget egentligen med nattvardselementen på altaret att göra. De var inte ord som kom till elementen för att göra sakramenten, så som Augustinus lärt oss - och Luther tänkte. Utifrån sin förkunnelsetanke har prästen stått ett prästliv och läst evangelieord för sin församling och delat ut - vad då? Var det verkligen Herrens Heliga Nattvard folket fick eller fick folket bröd och vin samt lite förkunnelse som gjorde sammanhanget fromt? Nå, i första vändan kanske, men efterkonsekrerar han inte - och varför skulle han - är det väl högst tveksamt vad prästen räcker församlingen efterhand. Den stackars kommunikanten kanske måste klara sig med att doppa men allt blir otydligt - och då talar jag inte om fejkoblater med E412 eller vin som inte är vin av det slag att det gläder människans hjärta.

Min första poäng är att den här sortens frågor inte får ställas. Då uppstår argsinthet.
Min andra poäng är att den gamle kyrkoherden är en sådan som är för ordningen med kvinnor som präster - men vad i allsindar ska han med prästämbete till? Läsa en evangelietext och ställa i ordning på altaret, ska man vara prästvigd för det? Sådant kan en kyrkvaktmästare och en kyrkvärd ordna.
Och då kommer tredje poängen, den som var GA Danells sammanfattning: "Ämbetet är ett ingenting, kvinnor ska ha det." Vi kanske ska prata om detta underliga att de som inte har någon syn på ämbetet alls driver just ämbetsfrågan så hårt. Men det kanske inte är så underligt. Intuitivt uppfattar de att något viktigt är upphängt här. Eller - i värsta fall - det är något så basalt att de värjer sig för de inser att de måste ha rätt och därför håller fronten mot dem som läst på och påstår att de har fel.

Låt mig vara lite noga med beskrivningen. I långliga tider var frågan om prästämbetet en icke-fråga i betydelsen att alla tänkte sig veta vad en präst var och gjorde så det behövde ingen närmare tänka över. När några teologer i spåren av en kyrkväckelse i Svenska kyrkan tog upp saken, blev de till tänkande ohågade bara störda. I den situationen aktualiserades frågan om kvinnor i prästämbetet. Det kunde helt enkelt aldrig fungera - för grundfrågan om prästämbetet hade inte ställts och kunde i det gamla liberalteologiska mönstret inte ens ställas. Ni fattar vad som hände när den statliga utredningen leddes just av två medvetna liberalteologer, biskop Bohlin och prosten Hallén.

Men nu hoppar jag till dagsläget: Kan det vara så att väldigt få egentligen är för kvinnliga präster/kvinnor i prästämbetet? De flesta är bara inte emot. För detta har de inte behövt läsa några böcker om ämbetet eller värdera den beslutsprocess som år 1958 ledde fram till riksdagsbeslutet i frågan. Så vad händer nästa gång man frågar
a) en biskop om vad han/hon läst för att komma fram till ett eget ställningstagande i frågan och kompletterar med spörsmålet om biskopen läst Bibelsyn och bibelbruk och har en mening om detta arbete när det just handlar om ämbetskonflikten
b) en präst vilket teologiskt verk som vägledde till prästens eget ställningstagande
c) en lekman eller flera i högen vad präster egentligen behövs till
- vad händer då, tror ni?

Vilket ämbete är det som vi i verkligheten är oense om?